Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Okategoriserade

Statistik är feministens bästa vän

13 november 2015

Fortsättning på plockaren och putsaren:

Bella: Men varför får man inte ”plocka” – om någon annan sköter tex. min bil (som jag inte fattar ett jota av, och intresset är noll). Jag tycker inte att det gör mig till en sämre kvinna fast jag sköter städandet och matlagningen. Ingen man kommer någonsin igen att ”köra över mig” (been there seen that done that) , men så länge det är ok ur mitt perspektiv att plocka strumpor och toa rullar så gör jag det. Och kallar mig trots allt feminist. Utmana mig – amigas! H. Bella (och Peppe – samma Bella som sa ingen katt:)

All får ju göra som de vill och du är verkligen inte en sämre kvinna! Men det är intressant att höra hur andra gör eftersom det ibland visar på vissa strukturer. Som till exempel att kvinnor är vanligare plockare och män kanske vanligare grovstädare eller bilfixare. Skillnaden på småplockandet och bilreparandet är att den ena uppgiften är en daglig sysselsättning aldrig blir färdigt, medan den andra utförs högst några gånger om året och har ett tydligt slut. Därför är de inte riktigt jämförbara i t.ex. tid. Om den ena pysslar med bilen sammanlagt några timmar om och den andra utför hushållsarbete nån timma varje dag. Här är lite nordisk statistik. Tänk så mycket mer fritid plockaren hade om man delade upp tiden lika!


Johanna: Fråga… Varför kan man inte bara säga åt sin partner att hej, kan du plocka bort den där strumpan? Har aldrig förstått mig på taktiken att t.ex sluta plocka bort disken så hen man bor med får se att det alltid är man som gör det. Är det inte bara enklare att säga, du jag har plockat bort nu tre gånger i rad, det är din tur ikväll.

Det kan man såklart och jag tycker som du att kommunikation är den viktigaste. Att regelbundet ha en utvärdering om hur man upplever samlivet och hur man helst skulle vilja ha det. Jag antar att många kvinnor tycker att det är tråkigt att behöva lajva mamma och tjata/påpeka självklarheter som att man fyller diskmaskinen efter att ha ätit eller slänger bort tomma toarullar. Påpekande av samma saker vecka efter vecka driver de flesta inblandade till vansinne och till slut orkar man inte längre eller vill inte riskera att diskussionen om vem som gör mest leder till gräl. Då är det snabbare och enklare att svälja irritationen och bara göra det själv.

Nån sa att man är nära jämställdhet då båda i hemmet känner att de gör ungefär 60% av hushållsarbetet.


Paris (Beirut)
Plockare och putsaren

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply Jill 14 november 2015 at 06:04

    Först det viktigaste: strumporna är kvar på bordet. Orsaken till att jag inte påpekar är att då skulle jag inte göra något annat här hemma än påpeka allt som borde plockas undan. Då jag ber honom städa undan får jag två svar: "jag var just på väg att göra det, varför stressar du så?" "Jo, jo, jag ska, ta det lugnt". Dvs felet flyttas till mig. Kul.

    Jag vill tillaga här att min man annars är en super typ, vi har ett bra förhållande (12 år imorgon), han lagar sgs all mat och vi delar lika av skötandet av vår son. Men plocka upp förstår han sig inte alls på.

  • Reply Johanna 14 november 2015 at 08:55

    Kul att du svarade så snabbt.

    Håller med ditt första svar till Bella om att det är viktigt att se hur andra gör för att visa på strukturerna.

    Om jag ännu kan utveckla mitt tala med varandra koncept så tänker jag lite så här.

    Personligen tror jag något av det som ställer till mest problem i våra förhållanden till andra människor är att vi så ofta sväljer vår irritation istället för att tala om problemen.

    Jag är ett stort fan av rak kommunikation och att man talar om saker som irriterar en innan de växer till något större.

    Gällande tesen om att det är jämställt då både känner att de gör 60 procent är jag mer inne på Amandas linje om att båda ska känna att de gör 40 procent som hon skev om här för någon dag sen: http://amandasblogg.com/2015/11/07/40-procent/

  • Reply Anonym 14 november 2015 at 11:48

    Jag har väldigt svårt att se arbetsfördelningen hemma ur statistisk synvinkel. Jag tycker att man också ska komma ihåg att ur ett rent fysiskt perspektiv så finns det vissa saker som är lättare för män att göra. Jag levde många år ensam med ett egnahemshus att sköta – och visst putsade jag rännorna på huset, var uppe på taket för att kolla om plåten börjat rosta osv osv. Men inte var det på något sätt favoritjobb. Så summa summarum; jag plockar gärna strumpor och toarullar de kommande åren. Men Johanna har helt rätt – man ska kunna diskutera saken. Och möjligtvis byter vi roller någon dag. Haha…. Bella

  • Reply Anonym 14 november 2015 at 15:14

    Skilda städveckor kanske kunde funka? Man delar bara kallt upp ansvaret och börjar räkna. Heeeh. En ide iaf!

  • Reply Peppe 14 november 2015 at 17:27

    Satt just och funderade på strumporna. Och känner igen den där grejen med att den som påpekar (påminner!) plötsligt är den som gjort fel.

  • Reply Peppe 14 november 2015 at 17:31

    Du har så rätt. Mer kommunikation. Alla borde få gå i terapi eller nåt annat ställe där man lär sig att kommunicera utan att anklaga den andra eller formulera sig så luddigt att budskapet inte kommer fram.

    Som vanligt skriver Amanda superbra och jag håller absolut med henne om att allt inte behöver vara perfekt. Men tänker så här: de där procentenheterna handlar inte om det totala som ska göras i hemmet, utan det totala som man verkligen gör. Och tänker man att man vill göra 40% lastar man över 60% på den andra.

  • Reply Peppe 14 november 2015 at 17:33

    Fattar vad du menar, men tycker att det finns väldigt få saker som bara en man eller bara en kvinna kan göra (föda barn?). Men om ni har ett fungerande system med lika mycket egentid lever ni ett bra förhållande.

  • Reply Peppe 14 november 2015 at 17:35

    Varför inte!

  • Reply hanna 14 november 2015 at 23:14

    Dunno det där med "ur ett rent fysiskt perspektiv" – tänker på gamla tiders kvinnor/hemmafruar på landsbygden, de var inga klena typer utan högg i rejält. I betydligt närmare tid tänker jag på min egen mamma. Jag är uppvuxen i en på ytan högst traditionell kärnfamilj. Men mamma var och är fortfarande den som tar tag i alla praktiska, traditionellt manliga bitar. I somras låg hon uppe på taket på landet och det är hon som rensar hängrännorna. Klipper häckar, klipper gräs, sågar, borrar. Drar om sladdar och fixar allt tekniskt. Visst, en del saker är ju tunga, men har man inte råstyrkan kommer man rätt långt med teknik och kreativitet. Hon har alltid, alltid varit den som har dragit igång praktiska projekt typ riva nåt, bygga nåt, fälla nåt, renovera nåt och jag har aldrig hört henne lämna över något till pappa med hänvisningen att hon inte kan själv. (inte orkar göra allt själv däremot) Sen kan jag ju tillägga att mamma i princip ensam var den som körde bil under hela min uppväxt, såpass att vi barn blev nervösa de få gånger pappa satte sig bakom ratten…

    Detta är vad jag har växt upp med och på senare år har jag insett att jisses, vilken förebild min mamma har varit! Tack vare henne har jag aldrig tvivlat på att jag skulle klara att fixa något själv, utan hjälp av en man. Har märkt stor skillnad mot många tjejkompisar där, som gärna automatiskt lämnar vissa bitar till mannen,
    Ironiskt nog var mamma hemmafru under många år. Men en feministisk förebild har hon sannerligen varit på så på många sätt.

    Ytterligare en intressant/tragiskt aspek, som kanske knyter ihop säcken, är att en stor del nog av detta handlar om att mamma inte orkar tjata. Hon gör det hellre själv. Med tanke på ovanstående kan man ju fråga sig vad min pappa egentligen bidragit med. Mamma är ju även en fena i köket. Nog har han väl också hjälp till men det är mamma som är den drivande, har koll på läget och förmågan att lösa saker.
    Så ett och annat kan man definitivt säga om ojämlik arbetsfördelning, kvinnofälla etc.

    Däremot kan jag känna att det är en stor hjälpt att vara TVÅ. Mer än att ha just en man som avlastar. I synnerhet om man då är två personer som kompletterar varandra och kan samarbeta och kommunicera. Det skriver jag helt under på!

  • Reply Peppe 15 november 2015 at 00:29

    Så bra poäng om att vara två! Vilken fin förebild din mamma varit och samtidigt vilken kvinnofälla att vara projektledare, fixa det mesta och ändå mest göra det oavlönat.

  • Leave a Reply