Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Feminism Okategoriserade

Fria när ni vill

29 februari 2016

Glad skottdag! På Hufvudstadsbladet skrev jag en grej om hur töntig jag tycker att den skojiga traditionen att kvinnor bara får fria en dag vart fjärde år (och att ifall snubben tackar nej måste han kompensera med en dyr present). Jag passade också på att rikta en känga åt att bli överlämnad av sin far och att majoriteten av alla kvinnor fortfarande tar sina mäns efternamn.

Det var kanske lite hårt och kritiken riktar sig som vanligt inte mot individer, utan om att vi fortfarande lever i en kultur där män har vissa förutbestämda (aktiva) roller och kvinnor (passiva) andra. Alla dessa tillsynes gulliga traditioner bygger nämligen tillsammans upp en helhet som skapar kulturen vi lever vi och därmed hur vi ser på människor. Inget fel på traditioner, bara vi först synar dem.

Drömmen är en dag då alla friar lika mycket, tar lika ofta varandras eller helt nya efternamn och mammor, pappor eller ingen alls överlämnar brudarbrudgummar och brudar helt omvartannat.

 

Offra ditt barn
En lista

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply Lotta K 29 februari 2016 at 19:46

    Ja jösses vad jag håller med dig om överlämnandet. Fruktansvärt. Har hört talas om svenska präster som vägrar, eftersom det inte är en svensk sed.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 07:00

      Det var ändå roligt att höra! Att prästerna har koll på traditioner, alltså.

  • Reply linnea p. 1 mars 2016 at 00:00

    Läste nyss Jessica Valentis ”Full Frontal Feminism” i vilken hon bl.a. pratar om det här hur äktenskap är en transaktion, ägd dotter blir till ägd fru, (vilket förstås är lätt att se just i den amerikanska traditionen där pappan bokstavligen räcker över henne,) och kvinnans efternamn ändras från fars efternamn till makes efternamn för att uppvisa skifte i vem hennes herre är (lätt att dra paralleller till slavhandeln där…) och hon Valenti tyckte särskilt att efternamnsbyte var läbbigt. Och det kan jag helt förstå, blev också mycket osugen på att någonsin byta efternamn även om jag är lite trött på mitt eget ibland (får det alltid att låta som PORRRR!!!!!!tiin då jag försöker artikulera det tydligt, ha ha), men det konstiga tyckte jag var att Valenti sa ungefär HYPHENATE BITCH och jag tror att hon också tyckte att ens barn borde ha dubbla efternamn. Fattar inte hur det skulle vara hållbart i längden, bara, jag skulle då heta typ Bjon-Franzén-Maans-Portin i efternamn och då har vi bara hoppat tillbaka ett steg till mina föräldrar. Alltså ja, fånig tanke, men du fattar säkert vad jag menar!

    Har några gifta par i min bekantskapskrets som båda två bytt namn till något äldre släktnamn som finns längre bak i enderas släkt. Det här tycker jag är ganska trevligt och tror att det kan bli en ny trend, om det inte redan är det. Båda är delaktiga där och det bär också på det symboliska i att dela efternamn som jag tror att många vill ha, då vi nu envisas så med att bryta mot traditionen och blanda in romantik (fnys!) i äktenskap. Heuheuheu.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 06:59

      Tack för lästips! Jag har för mig att barn i spansktalande länder automatiskt får båda sina föräldrars namn. Kanske nån som är mer insatt kan förklara. (Och jag tycker att Portin är ett superfint namn!)

      • Reply linnea p. 1 mars 2016 at 08:22

        Aha, spännande! Ska försöka kolla upp det. Jag undrar ju förstås direkt vems alla namn deras barn då i sin tur får, det måste ju begränsas nånstans, men var/hur!

        Hörslade boken som ljudbok och jag tror den gör sig bättre i text. Blev inget superfan men det mesta hon sa höll jag ju med om — grejen är bara att ämnena är sådana som vi redan har diskuterat så mycket på internet att det lätt började kännas något tjatigt. Fast det är ju inte författarens fel.

        (Och tack! I lågstadiet kallade de mig Porrtidning en tid. Hatade det då, har numera insett att blir jag någonsin en ironisk indiemusiker är detta förstås mitt nya alter ego.)

        • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 13:04

          Okej, då kanske jag sätter boken på hyllan för en tid. Det finns ju så mycket annat himla bra man måste hinna läsa.

  • Reply BackstageiMammalivet 1 mars 2016 at 00:00

    Åh, så bra skrivet! Speciellt detta om hur små söta traditioner grundar sig i något annat… om vart man fått inspirationen till dessa traditioner! Heja dig!

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 06:57

      Tack, kompis!

  • Reply Marina 1 mars 2016 at 03:06

    Alltså äktenskapet som institution är sååå intressant, och det finns så många föreställningar och traditioner. Och på något vis tanken om att det har alltid gjorts så här, två personer har blivit kära och sedan gått till kyrkan och efter det levt lykliga i alla sina dagar. Förutom att så har det ju bara varit typ de senaste 100 åren. Innan det hade ju kärlek knappast något med äktenskap att göra. Sedan också att så många gifter sig i kyrkan ”för det hör ju till” och Finland är ett kristet land, så så ska man göra. Förutom den lilla detaljen att i t.ex. de katolska länderna (åtminstone Frankrike, Italien och Spanien) så gifter man sig på magistraten och blir sedan om man vill välsignad i kyrkan. Något som asap borde införas i Finland, det skulle lösa en hel del problem med relationen mellan kyrkan och homosexuella. Vad gäller namn, bara för att vara tvärtemot skulle jag aldrig ta hans namn (plus att det är ett ganska tråkigt efternamn). Däremot om barn… Då blir det ju svårt, man kan väl inte ge båda heller? Om själva bröllopsceremonierna kunde man ju också skriva en hel bok ur feministiskt perspektiv. Kanske man kan ha ett feministiskt bröllop? Isåfall kanske jag kan tänka mej att gifta mej. Inga ”roliga” sånger med sunkiga könsstereotyper och så vidare. Jag övervägde förresten att fria åt pojkvännen bara för att få en dyr present, men lyckades sansa mej.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 06:57

      Visst är det spännande med hur mycket man blandar ihop och tror att det ”ska” vara på ett vist sätt för så har det ”alltid varit”. Visste för övrigt inte att man i katolska länder gifter sig först på magistraten. Fast egentligen är det ju helt logiskt.

  • Reply Hanna 1 mars 2016 at 06:44

    Det är ett vanligt missförstånd att kvinnan här i Norden skulle ha överlämnats av sin far vid bröllopet förr i tiden. Det har skett bland borgerlighet men traditionellt har kvinnan och mannen vandrat in tillsammans. Dagens trend är en direkt import från Amerika.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 06:54

      Det läste jag faktiskt nånstans. Att just den ”traditionen” är nåt vi sett på tv och film, inte ärvt.

  • Reply Mimme 1 mars 2016 at 06:51

    Är det inte en fin tradition att brudparet tillsammans går fram i kyrkan, just för att visa att de bägge går tillsammans av fri vilja in i äktenskapet. Och när det kommer till namn och barn – tänk på Island, där alla i familjen kan heta olika saker! -son / -dottir / patronym /matronym/bägge! Funkar hur bra som helst!

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 06:53

      Mycket fin!

  • Reply Frix 1 mars 2016 at 13:59

    Jag ser det sunkiga i att gå upp längst altargången med sin pappa, men tycker ändå att alla kan och ska få tolka det på ditt eget sätt. Många av mina vänner har valt se det som att pappan en sista gången stöder sin dotter i en viktig situation – därefter är det mannens uppgift att vara den stadigaste stöttepelaren. Förstår du hur jag menar? Att det inte handlar om att ge bort (även om det traditionellt varit så) utan att stöda och hjälpa.

    Själv gick jag upp längs med altargången med min mamma – dels för att min pappa dog när jag var riktigt liten, dels för att jag ville ge henne hedersuppdraget och en plats i solen. Hon har skött föräldraskapet med bravur som ensamstående och jag ville gärna ha med henne i den här för mig viktiga situationen.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2016 at 15:15

      Jag fattar precis vad du menar. Jag tycker som sagt att alla ska skapa sina egna traditioner, eller åtminstone förstå, ha en historia bakom varför man väljer att göra på ett visst sätt.

    Leave a Reply