Personligt Träning

Barn som hatar aktiviteter

2 maj 2016

Vad händer här då? Jo, jag läser, nej slukar Hausfrau (vi ska tala om den i morgondagens inspelning av Mellan raderna och herregud så mycket jag har att säga om den). Magnus hälsar att han vann b-laget på en pingisturnéring. Jag sprang sju svettiga kilometer och bokade en helg i Palm Springs i slutet av maj. Om en dryg månad landar vi i Norden och stannar hela sommaren.

Men det jag egentligen ville prata om är hur mycket man ska pressa sina barn att gå på fritidaktiviteter. Maggan gick på jiu jitsu när han var liten och ville att Vidde skulle göra samma sak. Det stackars barnet hatade det och grät varje gång han skulle på träning. Magnus menade att det alltid är så i början, att det blir roligt först när man blir lite bättre. Jag gjorde det där lite skeptiska Marge Simpson-ljudet.

Jag minns visserligen att jag var skiträdd för hästar när jag som sjuåring gick på nybörjarkurs och kusarna roade sig med att slänga av oss ungar (mamma vägrade att komma och kolla när jag red. För traumatiskt sa hon), men att jag sedan började älska det och att det är en kärlek som fortfarande sitter i. Det var ändå hjärtskärande att höra Vidars snyftningar så när Magnus spelade in Hollywoodfruar lät jag ungen skolka från träningen och anmälde honom istället till Masterchef på skolan. Som han verkar gilla mycket mer. Magnus kontrade med att slänga in baseball-träning och det verkar också gå hem. Mycket tack vare att Vidars bästisar också är där.

Hur resonerar ni här? Barn vet ju inte alltid sitt eget bästa och ibland tar det en stund innan man börjar gilla en sport eller annan aktivitet. Samtidigt vill man ju inte bli en av de där galna föräldrarna som med milt våld vill tvinga sina ungar till att en dag bli världsberömda hockey/tennis/basket proffs med miljonkontrakt.

Så jävla sorgligt att vara journalist
Det händer i Brentwood

You Might Also Like

11 Comments

  • Reply Raipé 2 maj 2016 at 18:33

    Lyssna på ”Sportsången” (Pale å Wille) and all your questions will be answered 🙂

    https://www.youtube.com/watch?v=N9RnMNb7EAE

    • Reply Peppe Öhman 3 maj 2016 at 06:39

      Åh, en sån klassiker!

  • Reply Yllet 2 maj 2016 at 21:20

    Så svårt tycker jag! Vår minsta har aldrig gillat aktiviteter men simskolan har kämpat på med för det är ju ändå livsviktigt att kunna simma. Fotbollen som han går på har också varit en uppförsbacke men då vi såg att han hade roligt när han väl var där så peppade vi iväg honom och nu (2 år senare) såg han verkligen fram mot att säsongen sju dra igång. Hade han däremot tyckt att skiten sög så hade vi väl lagt ner efter några gånger.

    • Reply Peppe Öhman 3 maj 2016 at 06:40

      Ja vissa aktiviteter, som att kunna simma är ju livsviktigt. Och jag känner igen det där att de liksom av gammal vana protesterar först, men sen egentligen gillar det.

  • Reply matilda 3 maj 2016 at 01:58

    Jag tror inte på att tvinga barn till aktiviteter. Om barnet gillar att spela fotboll men inte vill gå på fotbollsträningen kan man ju fråga sig varför och försöka locka dit barnet ändå. Men en så speciell sak som efter jujitsu kanske helt enkelt inte passar ett specifikt barn. Jag känner ett barn vars föräldrar älskar skogen och naturen och de satte barnet i scouterna men barnet avskyr scouterna för barnet gillar i re skogen och naturen. Hen är mer av en innebandytyp. Varför då tvingas till nått man inte passar till? min lillebror spelade innebandy när han var liten och tyckte det var askul. Spelandet i sig altså, men när tränarna började välja ut dom bästa att spela och allt handlade om att vinna och nå ett bra matchresultat, då var det inte lika kul längre eftersom halva laget var ”dåliga” och knappt fick spela. (Hur nu en 11 åring kan klassas som ”dålig” på en lek förstår jag än idag inte.) Då försvann det roliga, gemenskapen, leken, aktiviteten och alla som inte var där för att bli proffs föll bort. Synd tycker jag eftersom såna aktiviteter ofta verkar börja som lek och sedan utan att man verkar prata om det eller så plötsligt är det inte lek längre utan viktigt att bli bäst och vinna.
    Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska och kommer förmodligen aldrig att bli det. Alla aktiviteter som fanns när jag var liten utmynnade i tävlingar och eftersom det inte var intessant slutade jag med alla aktiviteter jag börjat med. Kan man inte vara få använda det man lär sig på kul?

    • Reply Peppe Öhman 3 maj 2016 at 06:41

      Usch så vidrigt att dela in barn i bra och dåliga. Tror tyvärr att det börjar ännu tidigare här i USA.

  • Reply Hanna 3 maj 2016 at 02:26

    Min 4-åring protesterar mot i princip allt och vill inget. När han sedan gör det är det oftast hur kul som helst. Jag försöker därför lyssna mera på vad han säger efter än före, och därför fick han fortsätta med fotboll men sluta musiklekis som helt klart inte var hans grej.

    • Reply Peppe Öhman 3 maj 2016 at 07:01

      Låter mycket bekant. Första reaktionen alltid: Nej.

  • Reply Mia 3 maj 2016 at 03:35

    Lyssna mera på vad de säger efter än före, håller jag absolut med Hanna om! Mina barn skulle kunna sitta under en korkek och pyssla varje dag om de fick, men när de väl puffats iväg på jumppa eller annat brukar de ha kul. Det är nog när jag ser om de är glada eller inte när de hämtas som vi kan bestämma hur vi ska göra nästa gång. Annars har vi kört med att komma överens om hur länge vi ger det en chans, typ fram till jullovet, och om det fortfarande inte känns roligt slutar vi då. Jag tror det är viktigt att lära sig poängen med att hålla ut också när det inte är roligt varje minut, till exempel för att lära sig något som är svårt först. Till en viss gräns, förstås. Det där är säkert också helt olika – vissa barn behöver kanske knuffas ur boet, medan andra snarare behöver ha någon vuxen som säger att det är okej att göra ingenting.

    • Reply Peppe Öhman 3 maj 2016 at 07:07

      Mycket klokt av Hanna och dig. Jiujutsun lämnade vi efter några veckor.

  • Reply Emm 4 maj 2016 at 02:18

    Tack för tips här om att lyssna hur barnet är och tycker efter aktiviteten! Nu fick jag ord att sätta på annars omedveten känsla.
    Jag upplever en aspekt till med flera aktiviteter eller umgängen för barn. I olika sammanhang kan barnet få vara på olika sätt och kanske ge en frizon från att vara ”bara på ett visst sätt”. I förra veckan upptäckte jag hur ledares/lärares negativa förväntning skapat ett beteende som var som bortblåst i en annan miljö. Ska jag vara nöjd över detta empiriska experiment som jag av en händelse fick beskåda eller mest orolig över ”opedagoger”!? Hmmm.

  • Leave a Reply