Feminism Personligt

En viss sorts män

25 juli 2016

Det här tänkte jag på idag när jag satt ute på balkongen och läste en ganska bra roman och himlen var alldeles klarblå ovanför mig:

De senaste veckorna har våldsdåden avlöst varandra: Bagdad, Nice, fyra olika platser i Tyskland, Florida, massor av våldtäkter i Sverige och så vidare. Folk talar om enstaka galningar, om flyktingar, invandrare och om religiösa fanatiker, men aldrig om att den gemensamma nämnaren är män. Inte alla män, men män. Det går liksom inte att förbise med en massa bortförklaringar om att det är ”en viss sorts män”, män av en specifik religion, etnicitet eller nationalitet. Våldsdåden utförs fortfarande av män. Det ironiska är att om en kvinna påpekar detta översköljs hon av hat och hot (inte sällan med sexuellt våld) för att hon anklagar en massa oskyldiga personer. Att hennes påpekande är den egentliga hatretoriken.

Någonting gör vi uppenbarligen fel när vi uppfostrar pojkar. Och när jag skriver uppfostrar menar jag inte bara det som föräldrar gör hemma, utan hela samhället. Kulturen, inte minst populärkulturen, ger uppenbarligen småpojkar fel signaler om hur en man ska vara. Hur en man ska vara borde nämligen inte skilja sig från hur en kvinna, eller håll i er nu: MÄNNISKA ska vara.

Traditionellt kvinnliga egenskaper som att ta andra i beaktande och formulera sina känslor istället för att spara på dem tills de exploderar, är egenskaper som vi borde uppmuntra hos pojkar och män. Vi borde komma ifrån uppfattningen om att det manliga är det rationella och det med högre status. Att det är lite fint att vara tyst och stoisk och ja ”rationell”. För hur logiska är egentligen traditionella manliga egenskaper? Ärligt talat, hittills har de inte fungerat så jäkla bra. Mansbilden suger verkligen och skapar enormt mycket problem för oss andra.

Hur Sverige och Finland vinner USA
Vad jag inte hade behövt oroa mig för när jag väntade barn

You Might Also Like

24 Comments

  • Reply Sofia 25 juli 2016 at 04:01

    Jävlar vilket bra inlägg Peppe! Boom! Huvudet på spiken. Ska screenshotta det, och plocka fram det i diverse sammanhang och diskussioner.

    • Reply Peppe Öhman 25 juli 2016 at 23:44

      Tack, kompis!

  • Reply Sofia 25 juli 2016 at 04:20

    Hade själv bytt ut ’ oss andra’ mot ’oss alla’ i sista meningen, men i övrigt ett fantastiskt bra inlägg!

  • Reply Laura 25 juli 2016 at 04:23

    När jag läste rubriken, så tänkte jag inte alls du skulle skriva om den här, men vad sjukt bra du inlägg! Detta är verkligen nått som vi alla skulle tänka på och försöka ändra det som nu har gott ”fel”.

    • Reply Peppe Öhman 25 juli 2016 at 23:44

      Tack!

  • Reply Hara 26 juli 2016 at 00:02

    ”Traditionellt kvinnliga egenskaper som att ta andra i beaktande och formulera sina känslor istället för att spara på dem tills de exploderar, är egenskaper som vi borde uppmuntra hos pojkar och män.”

    Det är här allting borde börja och insatserna borde väl sättas in genast från vaggan annars tar ”våldskulturens” signaler över.

    ”Våldsdåden utförs fortfarande av män….om en kvinna påpekar detta översköljs hon av hat och hot ….”

    Ja så kan det väl vara många gånger och kanske sker här någon form av missförstånd (känsla av vanmakt?) från mannens sida som upplever det provocerande och krävande att skall jag nu ensam ställa saker och ting tillrätta sådär bara? Många är väl också de män som i uppväxtåldern i olika sammanhang blivit offer för någon översittare och upplevt hur omgivningen (pojkar och flickor) varit likgiltig. Obearbetade upplevelser sätter spår som vi vet.

    • Reply Peppe Öhman 26 juli 2016 at 01:53

      De pojkar och män som själva blivit utsatta för våld och översitteri borde väl av egen erfarenhet ha ett ännu kortare steg att se över sitt eget beteende och vara villiga att arbeta på mansbilden. Tyvärr tror många män att de är enskilda individer och att det som ”andra” sysslar med i samhället och den kultur vi lever i inte angår dem. ”För jag är ju en snäll man”. Men i verkligheten bidrar vi alla till våldet och den destruktiva kulturen genom att inte ta avstånd och tydligt arbeta emot det.

  • Reply John 26 juli 2016 at 05:05

    Tack för din text. Jag tror att orsakerna till männens ovilja att disskutera problemet våldsbrott, bottnar i diskussionens upplägg. Vanligtvis disskuteras våldsbrott ur perspektivet gärningsmän och offer (vilket är motiverat i ett specifikt fall men inte på en allmän nivå). Blir man då förknippad med kategorin gärningsmän har man all orsak att ta avstånd och uttrycka sitt missnöje (osakligheter försvarar jag inte). Diskussioner om problemen våldsbrott i allmänhet borde utgå ifrån problem och lösningsmodeller, där brotten och inte männen utpekas som problemet.

    Jag har oftat förundrat mig över varför det är väsentligt att poängtera att så gott som alla våldsbrott begås av män? Visserligen är det helt korrekt, men utan vidare elaborering om hur detta faktum påverkar problemsättningen så är det bara en förringning de män som deltar i diskussionen.

    • Reply Peppe Öhman 26 juli 2016 at 05:19

      Det ÄR viktigt att poängtera att det är något fel på mansbilden eftersom kvinnor inte utför våldsbrott i närapå samma utsträckning. Det som alltid överraskar mig är hur mycket energi män sätter ner på att förklara att man oskyldigt anklagar dem, istället för att kanske syna sig själv och fundera på hur de kanske själva bidrar till våldet. Säger de till när andra män hatar kvinnor på twitter, bloggar och facebook? Skrattar de åt sexistiska skämt? Säger de till på tubbelbanan då andra män härjar runt? och så vidare.

      • Reply John 27 juli 2016 at 06:21

        Det finns en skillnad mellan att poängtera det är något fel på mansbilden och att poängtera att de flesta våldsbrott begås av män. Mansbilden bär vi alla, kvinnor som män, ansvar för; medan skulden för själva våldsbrotten ligger hos berövarna personligen. Den här skillnaden tror jag att är ytterst viktig att hålla klar, ifall få fram budskapet till så många som möjligt. Och det vill man väl?

        • Reply Peppe Öhman 27 juli 2016 at 09:16

          Fast här skiljer sig vår analys åt. Statistiken visar gång på gång att det är män som utför de allra flesta våldsbrott. Det är inte enskilda händelser, utan det är en struktur. Att hålla fast vid att det INTE ÄR ALLA MÄN som begår dessa brott och hela tiden styra in diskussionen på det hjälper inte någon.

          • John 28 juli 2016 at 23:04

            Jag tror inte vi egentligen tänker så olika. Min poäng är främst den att ifall man närmar sig problemet ur perspektivet ”förbrytarna är alla män”, så öppnar man möjligheten för de som inte vill konfrontera problemet att just föra över diskussionen på ”inte alla män”. Denna möjlighet ges inte om man utgår ifrån ”vi har problem i de stereotypiska könsrollerna”, och detta bidrar till många problem i samhället.

  • Reply Maria 26 juli 2016 at 05:18

    Bästa jag läst pá länge! Och konstruktivt.

    • Reply Peppe Öhman 26 juli 2016 at 06:25

      Tack <3

  • Reply Hara 26 juli 2016 at 07:17

    Om jag förstår dig rätt Peppe så borde de män som inte förtrycker och trakasserar reagera mera resolut i alla sammanhang där dylikt förekommer. Det kräver mod och god självkänsla åtminstone i vissa situationer som t.ex. tunnelbanan. Må vi alla sträva efter dessa egenskaper!

    • Reply Peppe Öhman 26 juli 2016 at 07:20

      Mycket fint och sant sagt! kram och fin fortsättning på sommaren

      • Reply Hara 26 juli 2016 at 07:38

        Tack och lycka till med dina projekt!

  • Reply Mia S 26 juli 2016 at 09:39

    Heja Peppe! Mycket bra inlägg.

    • Reply Peppe Öhman 26 juli 2016 at 23:09

      Tack och kram!

  • Reply Lina 26 juli 2016 at 16:08

    Jag tänker att kvinnor kanske också utför våldsdåd, men mot sig själva. Vilka är det som är överrepresenterade när det gäller självskadebeteenden, ätstörningar, kronisk värk o.s.v. Fler män exploderar. Fler kvinnor imploderar. I båda fallen är det fråga om spänning, energi som byggts upp under lång tid och som måste ta vägen nånstans. Läs gärna ”Waking the tiger” om traumabearbetning (och långvarig ”mild” stress, upplevelse av maktlöshet är också ett trauma) av Peter Levine. Jag önskar att kunskapen om de aspekterna var större. Sen skulle jag också vilja se filmen ”Valkoinen Raivo”, som kom ifjol – om en potentiell massmördare som fick hjälp.

    • Reply Hara 26 juli 2016 at 16:25

      ”Fler män exploderar. Fler kvinnor imploderar. I båda fallen är det fråga om spänning, energi som byggts upp under lång tid och som måste ta vägen nånstans.”

      Bra sagt Lina!
      De tråkiga med de senaste händelserna i Tyskland var att mannen vad jag förstått hade varit i kontakt med vårdinstans men tydligen inte fått den hjälp som hade behövts?

  • Reply Jessica 27 juli 2016 at 01:30

    Mitt i prick, igen!

    • Reply Peppe Öhman 27 juli 2016 at 09:16

      <3

  • Reply tove 1 augusti 2016 at 09:59

    Jag håller med dig!

  • Leave a Reply