Gravid Personligt

Smal är snygg, smal är makt, smal är kontroll

30 augusti 2016

Häromdagen gick jag igenom gamla bilder på datorn, städade upp lite i arkiven och slängde en massa. Två saker slog mig: 1) Många roliga saker har jag ändå fått vara med om och 2) så smal jag ser ut på bilderna. I tiderna beslöt jag mig för att aldrig blogga om vikt och kropp, men löften är tydligen till för att brytas. För visst är det sjukt att en normalviktig kvinna ofta går omkring och tycker att hon är liiiite tjock? Samtidigt är det antagligen väldigt tidssymptomatiskt. Världen omkring mig är full av bilder på smala kvinnor och tjockföraktet är, ursäkta, fett i vår kultur. Att vara tjock är samma sak som att vara dum, lat, odisciplinerad och ful. I verkligheten är det såklart inte alls så, folk med lite övervikt är ofta både hälsosammare och lever längre än smalisar. Men varje dag påminns jag om att smal är snygg, smal är makt, smal är kontroll. Tjock är fel. Tjock är det värsta en kvinna kan vara.

Trots att jag genom att se mig själv i spegeln (alltså bokstavligen) kan se att jag visserligen har en stor mage, den innehåller å andra sidan en baby, men annars inte gått upp så himla mycket i vikt vill jag inte väga mig hos barnmorskan. Jag vill inte veta någon exakt siffra på kilogram jag går och bär på.  Jag vill inte heller dras in i nåt maniskt ”få din kropp tillbaka efter babyn” där jag väger och mäter mig, jämför mig med andra och funderar på vad jag kan, nej FÅR, äta. Jag behöver inte få min kropp tillbaka, jag har den redan.

Det jag önskar att jag var är obrydd. Alltså på riktigt inte bry mig det minsta om jag ser tjock eller smal eller mittemellan ut på bilder eller i spegeln. Att jag bara var nöjd över att ha en stark, snabb och välfungerande kropp. Men hur många feministiska inlägg jag än skriver och hur mycket jag än VET att jag ska vara obrydd och att alla kroppar är riktiga och bra kroppar kan jag ändå inte helt ärligt säga att jag är det.

Det handlar inte om dålig självkänsla eller att jag inte skulle gilla min kropp. Jag tycker på fullt allvar att jag är tillräckligt snygg och att min kropp är väldigt bra och funktionell. Den springer, rider, dyker, surfar, hoppar, simmar, lyfter och plankar. Jag tror snarare att det handlar om att kulturen vi lever i ständigt påminner kvinnor om att deras kroppar inte duger. Att det alltid, alltid, alltid finns plats för att förbättra dem. Och trots att de flesta av oss VET att våra kroppar är perfekta som de är dras vi ändå med i hetsen. Eller vad tror ni?

Processed with VSCOcam with m3 preset

Processed with VSCOcam with m3 preset

Mina bästa relationstips
Höggravida kvinnor sover dåligt

You Might Also Like

26 Comments

  • Reply Hara 30 augusti 2016 at 16:19

    Kan tänka mig att den västerländska kvinnan lätt blir ”slav” under alla utseende måsten. Många måste väl gå den smärtsamma vägen och först försöka leva upp till alla smalhetsideal för att sedan förhoppningsvis efter stor psykisk trötthet märka att det bästa är att ”låta det fara bara” och vara sig själv på ett naturligt sätt. Livet är ju så mycket större än bara kroppsligt utseende.

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 08:08

      Jag hoppas att det släpper nån gång. Här i LA verkar det inte vara så.

  • Reply Catarina 30 augusti 2016 at 23:36

    Well said! För mig känns det också som att jag aldrig är helt nöjd med min kropp hur jag än intalar mig att den är fin och sedan när jag, som du, går tillbaka och tittar på foton från tidigare, och man bara ”så fin jag var” och undrar varför man då minns att man gick omkring och tyckte man inte var det.

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 07:42

      Vi måste genomskåda den här konspirationen kring kvinnors kroppar.

  • Reply Cecilia 31 augusti 2016 at 01:13

    Tänker ofta på nåt engelskt (tror jag det var) tv-program där kvinnor fick se typ fem, sex olika kroppar, i olika storlek och tjocklek, och så skulle de placera sig själva i raden, alltså bredvid den vars kropp de tyckte var mest lik deras egna. Varenda en ställde sig vid en som var betydligt större än de egentligen var. Det är så himla märkligt att det är så svårt att se sin kropp ”utifrån”.

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 07:31

      Så sorgligt och så inpräntat att det alltid är bar att gå ner liiite i viktig. Inget fel på att vara smal heller, men ibland får jag ångest av skeletten som tränat i parken utanför vårt hem.

  • Reply Ida 31 augusti 2016 at 01:52

    Amen! Känns att det är en konspiration – kvinnor tvingas hela tiden förhålla sej till sina kroppar, ägna en massa tid och energi åt att fixa och förändra, bli något annat, försöka passa in, kämpä kämpa bli snyggare smalare bättre, ist för att använda den energin på nåt annat, på att vara kreativ och awesome, typ krossa patriarkatet?

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 07:30

      PRECIS SÅ! Tänk på alla dessa män som nu engagerar sig i burkini-diskussionen. What the fuck liksom, allt fokus på kvinnokroppen handlar bara om att hålla oss på mattan. Krossa patriarkatet!

  • Reply puva 31 augusti 2016 at 04:45

    Jag brukar gå omkring och tycka att jag är helt okej. Tills jag begår misstaget att stega in i en provhytt och drar på mig något plagg jag har för mig att jag vill ha. Före det måste man ju kolla sig själv i den där helkroppsspegeln, ofta från vinklar som inte är tillgängliga i ens eget hem. Eller, så ser jag ett foto på mig själv ur en vinkel jag inte är van vid. Eller en spegling i ett skyltfönster. Och ofta blir jag förfärad, om jag har en dag med sämre självkänsla, lite grann förkrossad till och med. Att ser jag ut så där. Är jag verkligen sådär stor. Uppfattar andra människor att jag är så här tjock, när jag själv går omkring utan en jävla aning. Och det här, det gör mig förtvivlad på riktigt. Varför kan jag inte bara lalla omkring och tycka att jag är helt okej, fortsätta vara obrydd. Jag kommer aldrig att bli smal(are) utan en stor kraftansträngning, som jag för stunden inte är villig att uppdämma (lata jag!! LAT!). Men helst av allt skulle jag vilja sluta vilja vara smal(are). Det är tärande. Och så jävla typiskt. Vem vill va så jävla typisk? Ingen! Blir arg. Mest på svårdefinierbara strukturer och värderingar. Och eftersom sådana är så svåra att rikta sin ilska på, är det lätt hänt att ilskan vänder sig mot – mig.

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 07:29

      Och du är inte ens tjock. Inte för att det är något fel med att vara tjock, men en så sjuk bild vi egentligen går omkring med om HUR man ska se ut. KRAM

      • Reply puva 31 augusti 2016 at 12:47

        Kram!

    • Reply Koko 31 augusti 2016 at 07:33

      Puva: jag vet precis vad du menar. Känner igen mig i att vanligtvis inte bry mig och sen plötsligt bli förfärligt självmedveten. Kämpar med den internaliserade fettofobin. Den får inte vinna i längden. (Och om den vinner ibland så är jag då dålig? Eller strukturerna?)

      • Reply puva 31 augusti 2016 at 12:50

        Det var visst nån smart kvinna som nyss skrev i en krönika för Expressen – och i en bok – att man inte ensam kan kämpa mot strukturer, således ingen vits att känna sig dålig. Klart en ändå gör det. Men kanske vi bör fokusera på det långa loppet ändå. Och peppa varandra när vi befinner oss där i gropen.

        • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 16:11

          <3 <3 <3

  • Reply Anna 31 augusti 2016 at 09:05

    Härligt inlägg! TACK! Så skönt att känna igen sig. Jag har inget att tillägga, allt sades i inlägget och i dessa fantastiska kommentarer.

  • Reply E 31 augusti 2016 at 10:37

    Det är bara så fruktansvärt svårt. Jag är stenhård på att aldrig prata om min kropp inför mina barn, men inombords mal det hela tiden. Vill extremt gärna gå ner några kilo bara för att…då känner jag mig DUKTIGARE? Snyggare också men framförallt sådär härligt…kontrollerad. Typ bättre människa än med några kilo mer. Vet att det är bull men det sitter i min själ.

  • Reply Karin 31 augusti 2016 at 11:40

    Känner mig som Kitty Drew här, men är det du som är ”män förklarar saker” på FB? 🙂
    Super isf! 🙂

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 12:03

      Det är (tyvärr) inte jag. Men bilden är min (och av mig och min t-shirt)

  • Reply Sara Vahabi 31 augusti 2016 at 16:32

    Hmmm…min forsta reaktion pa det du skrivit ar irritation…tror det kanske beror pa att det ar sa tröttsamt for kvinnor som ar överviktiga (moi) att hora från kvinnor som inte ar det men som KÄNNER sig överviktiga pg a social normer etc hur jobbigt/trist/sjukt det ar att kanna sa. Jag kan forsta den interna mentala, känslomässiga kampen for varje kvinna personligen kring vikt (varenda kvinna jag kanner ar inte nojd med sin kropp) men kanner starkt att det anda inte kan jamforas med de externa erfarenheterna överviktiga kvinnor har fått genomgå – dvs blickar, kommenterar, klader som inte finns i ens storlek etc. Basically saying if you’re normal weight but FEEL fat it’s wildly different from actually being overweight and living with that (sorry for engelskan). Oh well…that’s all. nu ska jag fortsatt jobba vidare och kampa mig igenom en vecka till av inga kolhydrater.. XOXO

    • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 17:29

      Jag tänkte faktiskt på det medan jag skrev. Och det är sannerligen inte meningen att kokettera eller att claima någon annans upplevelse. Men min poäng var inte att tävla i vem som har det jobbigast, för jag fattar verkligen att det det finns ett enormt kulturellt förakt för överviktiga och tycker att det är vansinnigt att ”tjock” är lika med ”dålig”. Men jag ville närmast vittna, inte beklaga mig över, om att massor av ”normalviktiga” vad nu sen normal är, också påverkas av samhällets normer. Att man BORDE känna sig nöjd och normal betyder inte att man automatiskt gör det.

      • Reply Sara Vahabi 31 augusti 2016 at 17:40

        Haller med i allt du sager 🙂 Och absolut ingen tävling – that would be like that saddest contest ever 😉 Mer jobbigt att höra normalvitkiga lida av ett, vad som borde vara, ett icke existerande problem!

        • Reply Sara Vahabi 31 augusti 2016 at 17:42

          *eller snarare trist att höra…inte jobbigt.

        • Reply Peppe Öhman 31 augusti 2016 at 18:05

          Håller verkligen med dig. Och istället för att alla ska se exakt likadana ut efter nåt slags ouppnåelig norm tycker jag att vi borde anstränga oss för att bredda det som i dag är ”normalviktigt”. Så länge man mår bra är man normalviktig. Nu ska jag sluta skriva om kroppar. 🙂

  • Reply Hannas virrvarr 1 september 2016 at 00:52

    Alltså det är så otroligt sorgligt det där du skriver, jag blir både ledsen och arg över att vuxna kvinnor ska gå omkring och känna allt det där.

    Jag har två huvudsakliga verktyg som funkar rätt så bra för mig i alla fall (delar med mig ifall nån annan kan få nytta):
    1. Jag bestämde mig för att sluta ge plats åt mina egna granskande tankar och blickar. Alltså inte så att jag låtsas att jag tycker min kropp ser perfekt och underbar ut utan bara helt enkelt sluta tänka och titta så mkt. Jag bara insåg att ju mer jag tittar, vrider och vänder destu längre dras jag ner i otillräckligheten. Så så fort jag märkte att jag började titta mera granskande i spegeln så konstaterade jag ”nej, detta föder inget gott” gick bort och gjorde ngt annat. Låter kanske fånigt men efter flera år utan att granska och titta så noga på min kropp så är jag väldigt nöjd och ja, faktiskt oftast obrydd i den.
    2. När ängsligheten/otillräcklighetskänslorna kommer krypande, för det gör de ändå nu som då, vänd känslan till ilska. Ilska över att sexismen och kommersialismen i samhället får dig att känna dig ful och otillräcklig. Du förtjänar det inte! Ilskan känns för mig mera stärkande och aktiv än att brytas ner av ängsligheten.

  • Reply Emma 2 september 2016 at 11:08

    Men åh, det här har jag gått omkring och tänkt på hela dagen (och många andra iofs också)! Jag är för det mesta rätt nöjd och onojig när det gäller min kropp, och känner mig oftast tacksam för att jag aldrig haft en speciellt problematisk relation till den. Men för några år sedan började jag träna mera, inte för att gå ner i vikt utan för hälsans skull. Och då plötsligt kommer såna tankar på köpet – jag måste tänka på vad jag äter, måste det och det. Och det är så jäkla bakvänt så det är inte sant. Och så nu då – killen jag dejtar säger åt mig att han gillar mina love handles. Jag har alltid sagt att dagen jag frågar en man om dehär jeansen får min rumpa att se fet ut får ni ta och skjuta mig, men förstås sänder en sån kommentar ändå in huvudet i ett svart hål av fuck, måste börja jobba på domdär situpsen. Varför kan man inte bara vara helt ey tack dude, jag gillar dina med!?

    • Reply Peppe Öhman 3 september 2016 at 18:53

      Ja, man BEHÖVER ju inte kommentera andra love handles. Helt onödigt begrepp för övrigt.

    Leave a Reply