Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Okategoriserade

Det enda du ska läsa är bibeln!

6 september 2016

Två saker ger mig i nerven. Vi kan börja med det populäraste, alltså folk som förfasar sig över att barns skärmtid. För ett par veckor sedan skrev till exempel DN om hur Pokemon-spelandet kan ligga bakom ökande psykisk ohälsa. Att barn som spelar mycket drabbas av koncentrationssvårigheter, sömnlöshet och ja sen var det ju den där galenskapen. DN-skribenten refererar genomgående till en bok ”I-Minds” av Mari Swingle.

I en svarstext veckan därpå visar det sig att Swingle själv säljer behandlingar mot internet- och mobilberoende:
”…vilket gör att hon har anledning att vinkla forskningsresultat eller presentera utvalda delar som stödjer hennes affärsverksamhet. Internet- och mobilberoende existerar inte som en diagnos…. Just skärmtid är en sak som många vuxna har frågor om och forskningens svar är alltid att det inte finns stöd för att ge konkreta rekommendationer – tiden unga spenderar på nätet är inte det väsentliga när det kommer till psykisk ohälsa. I stället handlar det om att fokusera på annat; vad de unga gör på nätet, hur de mår i vardagen och hur vi kan stötta dem, på och utanför nätet.

Det är givetvis bra att barnen rör på sig och inte sitter stilla dagarna i ända. Och nätmobbning är ett problem. Precis som skolmobbning och all annan mobbning. Samtidigt finns det forskning som visar att barn som spelar mycket är bättre i skolan än barn som inte gör det. Elza Dunkler, Sveriges ledande expert inom ämnet internet och barn säger: ”Det finns ingen forskning som visar att det skulle vara skadligt för barn, stora som små, att använda en surfplatta. Eftersom vi använt tekniken under en sådan kort period är det inte ens möjligt att kunna se några resultat av en eventuell forskning.”

Det jag blir GALEN på är moraliserandet kring barnens teknikanvändande. Allt nytt är inte per definition djävulens påfund. Så här var det också när boken kom (det enda man skulle läsa var bibeln), radion, tv:n och så vidare. Det är klart att ingen mår bra av att sitta och göra exakt samma sak under dygnets alla timmar, men barnen kommer inte att bli hjärndöda, få autism, psykisk ohälsa eller bli socialt felanpassade av att spela Pokemon Go eller leka med ipadden.

För att inte tala om moraliserandet kring föräldrars teknikanvändande. I dag finns det en insändare i Helsingin Sanomat där skribenten förfasar sig över en mor som under en 40 minuter lång tågresa endast såg ner på sin telefon och inte gullade med sitt barn. Om vi bortser från att insändarskribenten givetvis vet noll om hur den här föräldern aktiverar sitt barn och att fyrtio minuter är en väldigt kort tid kan jag inte låta bli att undra om alla dessa 40-, 50, 60 och kanske till och med 70-talister verkligen satt och lekte pedagogiskt med sina barn under dygnets alla vakna timmar. Tänk om föräldern satt och jobbade, bokade pedagogiska aktiviteter för sitt barn eller bara läste en bok?

Är det okej att läsa en bok i fyrtio minuter utan att lyfta upp sin tvååring? Och måste det i så fall vara en bok eller får man läsa på en platta eller, gud förbjude, på telefonen? Tror ni folk skulle skriva sura insändare till dagstidningarna över föräldrar som satt och läste böcker på tåget?

Eftersom jag varken är forskare eller moralist kan jag inte ge er några råd. Själv gör jag följande: Låter ungen spela så mycket han vill, ibland vill han mer ibland mindre. Det finns ingen drama kring ipadden eller playstationet. Vi låter också sexåringen leka i poolen, klättra i träd, cykla, åka skateboard, träffar kompisar och läser varje kväll högt för honom (och låter honom göra samma sak för oss). Men vi tar också med honom när vi träffar vänner på middag, när vi gör ärenden på stan och ibland när vi jobbar. Vår främsta uppgift är nämligen inte att ständigt vara underhållningsansvariga för vårt barn. Ibland får han vara med på sånt han tycker är tråkigt.

Föräldrar, de allra allra flesta av er gör ert bästa och vet ni vad, ni gör antagligen ett skitbra jobb! Att ytterligare sätta press och dåligt samvete på er småbarnsbörda gör knappast er till ännu bättre mammor och pappor. Speciellt då det inte finns några forskningsresultat som visar på att ni gör fel. Jag lovar att det blir bra vuxna av era ungar även om de inte lekt med kottar och stickor samtidigt som ni haft oavbruten ögonkontakt med dem i fem timmar varje dag.

Det andra är hur begreppet ”sockerfylla” är en myt. Men det kan vi tala mer om nästa vecka.

The Way We Play
Bra födelsedagspresent

You Might Also Like

22 Comments

  • Reply Cecilia 6 september 2016 at 08:40

    Glömmer aldrig tanten som fräste argt: ”Du verkar ju vara en JÄTTEBRA mamma”, när jag satt med telefonen på tunnelbanan medan barnet satt och spelade på sin. Jag blev så paff att hon hann gå av innan jag fräste tillbaka. Blir tokig på det där moraliserandet. Att han och jag sen gick och fikade och pratade om livet, det hade den där jädra tanten inte en aning om.

    • Reply Peppe Öhman 6 september 2016 at 08:47

      Att folk TÄCKS! Jag blir förbannad bara att läsa om hur främmande människor ska moralisera över saker de vet noll om.

    • Reply Linnea i Colorado 6 september 2016 at 09:16

      neeej! Vilken RÖV!!!!

  • Reply Ylva 6 september 2016 at 12:38

    Hej! Jag undrar om du eller dina läsare har några tips på hur man skall hantera sina egna föräldrars och/eller svärföräldrars kommentarer och åsikter om hur man uppfostrar samt umgås med sina barn? Min mamma säger inte direkt åt mig vad hon tycker men hon kommenterar åt min son hela tiden om hur synd det är om honom för att t.ex. ingen har tid med honom (då är jag alltså mammaledig och spenderar typ all min tid med honom). Jag får dock mycket hjälp av mina föräldrar så jag är därför lite rädd för att jag skulle ”förstöra” vår relation på något vis om jag skulle säga till vad jag tycker. Önskar bara att man skulle få välja själv hur man vill umgås och uppfostra sina barn utan att känna att någon hela tiden dömmer en.

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:12

      Jag sparar din fråga till ett eget inlägg!

    • Reply Ebba Laxell 8 september 2016 at 07:46

      Hej Ylva! Jag läste din undran och blev genast så berörd av den, har själv fått 3 barn för länge, länge sen och minns att din undran om hur man skulle hantera föräldrarnas kommentarer var också min. Nu efter att själv gått en bit längre, barnen har fått bli föräldrar och tänker säkert som du, tänker jag så här: Ebba, försök vara kort och tydlig i dina kommentarer, säg vad du själv känner. Det är ofta fråga om känslor och de är personliga. jag försöker alltså börja med Jag känner, jag är orolig. sen försöker jag lyssna på föräldrarnas svar. Du skriver att du ”är rädd” , det tror jag också att jag kommer ihåg hur det känns. känsla igen. Den sista känslan du skriver om är kanske svårast , den att du känner dig dömd. Det hoppas jag att vi äldre skulle kriga mot, för den känslan är en av de värsta som kan drabba både barnen och er föräldrar. jag tror att mina barn är de bästa föräldrar till mina barnbarn och jag tror att min uppgift är att uppmuntra, samtidigt som jag väntar på att nångång få berätta nåt som de gärna vill höra, hur jag blev glad över att en gång få hjälp med både färdig mat eller en barnvakt eller ett par kurabyxor till barnet eller…. jag har fått höra vad barnen tyckte till om barnuppfostran och har fått vara med att samtala om olika synpunkter, av hela mitt hjärta hoppas jag att du också skulle få samtala om barnfostran med nån som varit med om det och kommit igenom det! Min då 25åriga dotter sade vid ett tillfälle så här ”Jag är så glad att jag fick samma fostran som mina bröder”. det var en av de finaste gåvor jag fått. att samtala , dvs konversera i bägge riktningar har varit en lösning när fostrandet var kärvt och stampade på stället vid den för höga väggen.
      jag önskar dig Ylva allt gott och lycka till i arbetet med att orka med dina barn och föräldrar och att vara modig i tydlighet och också i att våga vara svars- eller tycklös! En stor kram från en mamma o tom farmor, Ebba som verkligen tror att du fixar det. <3

  • Reply Hejaren 6 september 2016 at 18:26

    Tänkte PRECIS samma som du när jag såg att hs-artikeln delats på fb, blir toookig av exakt samma anledning och samma tankar. Tack!

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:12

      Tack själv!

  • Reply A M 6 september 2016 at 18:34

    Mina barn äger inga plattor och jag kommer ej köpa några på många år. Jag personligen ogillar det intensiva stirrandes och den passiva fysiska hållningen. Och så tycker jag att det är tragiskt med föräldrar som tittar på sina mobiler istället för sina barn och synd om barn med mobil. Uttrycker en brist på engagemang men jag skulle väl inte säga det högt till folk.

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:12

      Man får resonera så också.

    • Reply Johanna 9 september 2016 at 05:48

      Är på riktigt nyfiken (alltså inte sarkastisk här som det så ofta blir tolkat på internet) hur du tänker och resonerar kring att det är synd om barn med mobil? Vilken ålder menar du? I alla situationer etc?

      Jag har tex vänner som är skilda och har barnen varannan vecka. De barnen har fått mobil vid 6 års ålder, tidigt kanske men just av anledningen att alltid kunna ringa den andra föräldern utan att behöva gå via den de för tillfället är hos. Bara känslan att veta att den andra föräldern alltid är tillgänglig kan vara en stor trygghet. Andra har barn (kanske 10 år) som åker själv ett par stationer med tunnelbanan till skolan varje dag, om det var mina barn skulle jag känna mig tryggare om de hade en mobil. I dessa två fall känner jag att en mobiltelefon snarare visar på engagemang än motsatsen.

      Mina egna barn har inga telefoner än men jag funderar på om det inte är dags för min 9-åring att få en. Han cyklar själv till sin fotbollsträning, har så smått börjat gå hem själv från skolan och vara hemma 30-60 min innan vi kommer från jobbet och vi har ingen hemtelefon. Han brukar också på eftermiddagarna ofta åka i väg till fotbollsplanen med kompisar och spela ett par timmar, ibland kommer de på att de ska åka förbi någon kompis – tänker du att det vore bra för honom att kunna ringa och fråga om det är ok istället för att behöva cykla hem först. Så jag har lite svårt att förstå resonemanget hur det skulle var synd om barn med mobiltelefon. Eller om du menar särskilda situationer eller åldrar?

  • Reply Lisa 6 september 2016 at 22:22

    Väl rutet Peppe!

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:12

      Tack!

  • Reply Ida 6 september 2016 at 22:35

    Amen!

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:13

      Halleluja!

  • Reply Anna 7 september 2016 at 05:42

    Jag håller med A M.

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 08:13

      Det har du all rätt till att göra i det hör fria landet. Men du får inte läxa upp andra du inte vet någonting om.

  • Reply Anna 7 september 2016 at 10:02

    Vem har jag läxat upp? Verkar inte vara ett så fritt land after all.

    • Reply Peppe Öhman 7 september 2016 at 14:11

      Ingen alls vad jag vet, det var en referens till det Cecilia berättade lägre upp i kommentarsfältet. Om att det finns folk som läxar upp andra på tunnelbanan.

      • Reply Anna 8 september 2016 at 03:31

        Jag höll ju med AM som skrev att hen inte skulle säga det högt till folk, därför förstod jag inte vad du menade.

        • Reply Peppe Öhman 8 september 2016 at 07:38

          AH! Då var det jag som missförstod. ledsen för det.

  • Reply Anna 8 september 2016 at 07:48

    Ingen fara, allt ok!

  • Leave a Reply