Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Okategoriserade

Hissdörrarna i The Shining

24 oktober 2016

Eftersom jag ändå är beordrad att befinna mig sängliggande i helst en vecka och redan nu, när detta skrivs mindre än ett dygn senare är så uttråkad att jag håller på att dö, kan jag lika bra skriva ner den där förlossningsberättelsen.

På morgonatten mellan fredag och lördag vaknade jag av att det krampade i magen. Lyssnade på poddar i några timmar och gick sedan upp för att äta frukost. Insåg att det var värkar, men ville inte väcka Maggan förrän natten kunde klassas som morgon. Kollade istället på gamla avsnitt av Louise C.K. på Netflix. Lite efter klockan sex var jag ändå tvungen att väcka familjen och runt sju lämnade vi av Vidar hos en kompis och fortsatte till Silver Lake. Hade då värkar som höll i sig under ungefär en minut och återkom var tredje minut.

Väl framme blev värkarna allt intensivare. Tog en långsam promenad utomhus och mindes tillbaka hur vi i mars 2010 tagit en långsam promenad i ett snötäckt Kottby i väntan på att Vidde skulle komma ut. Nu var det runt 25 grader varmt i Silver Lake. Same, same, but different. Sen gjorde det för ont så vi återvände till birthing centret och jag placerade mig själv i en fåtölj, steg upp och promenerade runt rummet varje gång jag fick en värk och tuppade av i fåtöljen mellan dem (minns att det var samma sak med Vid, alltså tuppade av mellan värkarna). En stund senare började jag kategoriskt kräkas efter varje värk (kommer aldrig mer att äta KitKat). Minns också att jag försökte snacka om presidentvalet med min barnmorska (man vill ju ändå vara social) och att hon svarade att hon är väldigt orolig för att Trump ska vinna.

Min vän Cissan hade tipsat om att andas djupt med en så mörk röst som möjligt och så hade jag läst nånstans att inte bita ihop tänderna. Använde dessa trick som smärtlindring. Runt elva gled jag ner i bubbelbadkaret och inte långt därefter kom den första krystvärken. ”Inte långt därefter” = ”har noll aning om tiden”. Samma Cissan sa att krystvärkar känns som om ens underliv kräks och om man lägger till att en demon tar över ens kropp kommer beskrivningen ganska nära sanningen.

Nånstans kring krystvärk nummer fyra-fem (här gissar jag också fritt) fick jag visserligen inte den där känslan av att jag verkligen kommer att dö nu, men minns att jag panikslaget frågade om någon av barnmorskorna kunde hjälpa mig lite (”Excuse me, could I get some help here?”), men det kunde jag UPPENBARLIGEN INTE FÅ. Ni måste förstå min desperation, hade vid det här tillfället ett huvud på väg ut genom min vagina. Några demoniska krystvärkar senare ploppade ungen ut och känslan av lättnad var obeskrivlig. Klockan var ungefär tjugo över tolv.

När moderkakan skulle ut hände ungefär samma sak som vid hissdörrarna i The Shining. Och jag förlorade en del blod.  Resten av eftermiddagen blödde jag ymnigt, fick vätska intravenöst och kämpade med att äta något och klara av att gå ända till duschen. Den enda barnmorskan ville absolut att vi skulle ta med oss moderkakan hem och att Magnus skulle mala ner den i en smoothie. För järnets skull. Jag förklarade artigt att jag är vegetarian och föredrar järntabletter och spenat. Den andra barnmorskan sa att jag måste åka in till ett sjukhus om jag inte klarar av att ta mig till bilen på egen hand. Runt klockan sex lyckade jag med detta konststycke (alltså promenera tio meter utan att falla ihop och samma kväll kom vi hem med en alldeles underbar liten Majlis (hon ligger bredvid mig och är gullig medan jag skriver detta). Är fortfarande ganska skakig och klarar inte av längre promenader än till köket utan att svimma, men blöder inte längre som en Stephen King-skildring. Ser det som ett positivt tecken.

via GIPHY

 

En rollator för nyförlösta
Köpa ny bil

You Might Also Like

33 Comments

  • Reply Erika 24 oktober 2016 at 07:33

    Well done! Och grattis!! Åh, älskar att läsa förlossningsberättelser. Gillade även denna träffande beskrivning ”Samma Cissan sa att krystvärkar känns som om ens underliv kräks och om man lägger till att en demon tar över ens kropp kommer beskrivningen ganska nära sanningen.” Skulle vilja tillägga att själva utklämmandet känns som att ”bajsa ut en vattenmelon”. Det fick jag höra innan min förlossning och jag minns att jag efteråt tänkte att det var EXAKT så.

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 12:40

      Ja men precis så! Magnus sa att hans mamma hade beskrivit det som att bajsa ut en kokosnöt, men vattenmelon beskriver npg känslan bättre.

  • Reply Hanna 24 oktober 2016 at 09:44

    Så starkt, ryser!! Min fördom om förlossningar i USA är absolut inte att man får åka hem så snart efter blodförlust, skönt ändå, att de kunde ha nån regel för det (gå till bilen). Så fruktansvärt bra jobbat med allihop! Heja, grattis och kram

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 12:42

      TACK! Så lycklig över att det ändå gick så bra (och över att inte vara gravid längre). KRAM

  • Reply malin / en gul apelsin 24 oktober 2016 at 10:31

    Superinsats! Bravo Peppe! Grattis igen!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 12:59

      Tack och tack!

  • Reply Majsan 24 oktober 2016 at 10:31

    Vilken vacker bild på era barn.. och hoppas du återhämtar dig, i sinom tid, för det är trevligt att följa en del av er vardag. Alles gut!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:02

      Tack! Själv är jag ju lite subjektiv, men tycker också att de är söta.

  • Reply Sara 24 oktober 2016 at 11:18

    Tack, fin läsning! Förstår jag rätt då jag tolkar det som att det var fråga om en mindre barnmorskeklinik, eller nåt liknande? (Och alltså inte en förlossningsavdelning på ett sjukhus.) Hur var det? Och vad felade moderkakan? Låter som att du hade en perfekt förlossningsteknik. Bra jobbat! 😊

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:05

      JA! Just det. En liten barnmorskeklinik som sysslar med med ”naturliga” (ursäkta uttrycket) förlossningar. Hade samma barnmorska från början till slut (alltså både graviditet och förlossning) och vi var faktiskt de enda som födde där på lördagen så vi fick också all uppmärksamhet. Är mycket nöjd. Vet faktiskt inte vad som felade moderkakan, det var det enda som jag inte riktigt fattade, men ska fråga på efterkontrollen på lördagen. <3

      • Reply Sara 25 oktober 2016 at 00:02

        Åh, drömmen att få föda på ett sånt ställe! Härligt att du hade chansen. <3

  • Reply Ami 24 oktober 2016 at 11:36

    Grattis! Hon liknar precis Pyret på bilden 🙂

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:06

      Tycker jag också!! och Tack!

  • Reply Linn 24 oktober 2016 at 11:52

    Mycket, mycket obehaglig liknelse med hissdörrarna. Fick riktigt kramp i vaginan när jag läste och försökte hålla tillbaka flodvägen. Puss!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:21

      usch, tänkte faktiskt mycket på dig. förlåt för obehaglig bild. puss” <3

  • Reply Bohemian Maggie 24 oktober 2016 at 12:03

    Grattis grattis här också! 🙂 Så fina ungar. Men hjälp, vilken pärs med barnafödande. Hoppas du hittar nåt så innerligt bra på Netflix så att smärtan inte längre känns. Och hoppas att du mår bättre snart!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:30

      Tack och fint för att du förstår mina prioriteringar! 🙂

  • Reply Camilla 24 oktober 2016 at 12:41

    Heja dig! Jag skulle aldrig våga åka hem efter det där och är glad för svenska förlossningkliniker och BB. Skönt att det gick bra trots blodförlusten. För en vecka sen låg jag med värkar som efter 27 timmar med konstanta kräkningar ledde fram till min dotter Tove som nu ligger i min famn och ammar. Jag hade inte mycket kraft till krystvärkarna. Fy tusan vilken pärs det är att föda barn.

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:01

      Grattis till Tove! Vad roligt. Jag tyckte att det var så otroligt skönt att få komma hem. Minns att jag tjatade på att få åka hem samma kväll från sjukhuset i Finland när Vidde föddes, men att de tvingade mig stanna där i två dygn. Hatade det. Det här systemet passade oss bättre.

  • Reply Ingela 24 oktober 2016 at 12:47

    Stort grattis till Majlis och resten av familjen! Starkt jobbat av dig! Bilden av blodet och hissdörrarna är väldigt obehaglig och välbeskrivande! Hoppas du piggar på dig snart!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:02

      Tack och ursäkta för obehagligt bild. Valde att INTE lägga upp den från verkligheten med ett badkar fullt av blod, tänkte att det blir FÖR mycket.

  • Reply Egon 24 oktober 2016 at 13:12

    Vilken jävla insats! Hoppas du repar dig fort samt inte dör uttråkningsdöden.

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:31

      TACK! Känner mig redan starkare. KRAM

  • Reply Cruella 24 oktober 2016 at 13:13

    Födde du i vattnet? Simmade hon ut, den lilla sälungen? Well done, all. Och barmorskeklinik hade jag också turen att kunna föda två barn på. SÅ bra. Ät spenat och drick apelsinjuice nu:)

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:31

      JA! Tack! Det kändes konstigt nog ganska naturligt att föda i vattnet.

  • Reply Uppochhoppa 24 oktober 2016 at 13:29

    Grattis igen till mini! Bra jobbat! Håll koll på järnvärdet nu så att du inte är tröttare än vad du behöver. Kram!!!

    • Reply Peppe Öhman 24 oktober 2016 at 13:32

      Tack, det ska jag! KRAM

  • Reply Anna 24 oktober 2016 at 21:50

    Tack för att du berättade, har mitt framför mig ännu. Blev också lite chockad att dom släppte hem dig så snabbt efter blodförlusten, men skönt att allt gått bra ändå.

  • Reply Wilhelmina 24 oktober 2016 at 23:03

    Grattis till det nya livet!

  • Reply Annika 25 oktober 2016 at 00:19

    Heja dig! Så himla fantastiskt bra jobbat! Hoppas du repar dig från blodförlusten snart.

  • Reply Eva 25 oktober 2016 at 03:27

    Grattis! Alltså jag förstår inte alls Stephen King-referensen, men det kanske är lika bra 🙂 Hoppas du återhämtar dig bra!

  • Reply Hanna 25 oktober 2016 at 11:22

    Alltså, måste man åka hem bara några timmar efter förlossningen i Usa?? Låter märkligt, min bild av amerikaner är att de springer till läkaren direkt de har lite feber.

    • Reply Peppe Öhman 25 oktober 2016 at 11:48

      Både ja och nej. USA är så stort att allt är både sant och falskt. Vissa sjukhus håller en kvar länge, medan man på vissa barnmorskekliniker får lyckligtvis, åka hem några timmar efter förlossningen.

    Leave a Reply