baby Gravid

”Känslorna är all over the place”

22 november 2016

Lite ska en väl ändå som relativt nyförlöst få gotta sig i förlossningar? ELLER!? Det ÄR ju ändå en ganska stor och ofattbar sak som händer när en först under nio månader bygger en annan människa i sin kropp och sedan pressar ut hen. Det svåraste för mig var för övrigt inte smärtan, utan snarare att acceptera att jag kommer att tappa kontrollen. Att kroppen liksom gör som den vill och att det som händer händer och det enda jag kan göra är andas och hänga med. Nu var jag lyckligt lottad och allt gick bra (om man bortser från blodbadet (bokstavligen) då moderkakan skulle ut). Visserligen var själva upplägget lite för mycket hippie för min smak med texten ”TRUST” på väggen, levande ljus och kristaller, men men.

Under själv graviditeten vågade jag inte Youtuba förlossningar (har däremot en god vän som peppade sig själv genom att göra precis det), däremot kollade jag på den här dokumentären The busniess of being born (finns också på Netflix) om det amerikanska sjukvårdsystemet och hur mycket det tjänar på sjukhusförlossningar. Rekommenderar om man ens är lite intresserad, PLUS att den är producerad av Riki Lake.

Jag vågade inte heller lyssna på det här avsnittet av P1:s Kropp & själ som handlar om förlossningsskador och också en genomgång om förlossningarnas moderna historia ( i dag är 96 procent av alla pappor närvarande, det var verkligen inte självklart för trettio år sedan) . När jag lyssnade insåg att jag gjort mycket rätt under min förlossning. Inte för att jag var så påläst, men för att jag hade en bra barnmorska och tur. Tips: Det ska helst gå långsamt och alla andra ställningar än att ligga ner rekommenderas. OBS jag är ej en expert, upprepar bara vad barnmorskan sa i Kropp & själ!

img_1033

Om ni vill berätta om era förlossningar får ni mer än gärna göra det i kommentarsfältet. Jag läser mycket gärna!

Hur mycket sover ni?
Ett inlägg fullt av svar

You Might Also Like

25 Comments

  • Reply Ingela 22 november 2016 at 12:39

    Kroppen och kvinnan är fantastisk. Jag läser gärna andras förlossningshistorier och hummar över att mina inte var lätta på nåt sätt men tycker det är häftigt att läsa om så olika förlossningar. Smärtan vid mina förlossningar var egentligen obeskrivlig och samtidigt så lätt att tränga undan efteråt. Vi gick igenom många barnmorskor pga utdragna förlossningar men lyckades ändå till slut få samma barnmorska med båda barnen och all, eller stor eloge för duktiga och förstående barnmorskor och undersköterskor!!
    Här finns mina förlossningar att läsa;

    https://plingesvardag.wordpress.com/2012/06/20/vagen-fram-till-lordag-16-6-kl-11-22/

    https://plingesvardag.wordpress.com/2015/03/25/forlossningen/

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:39

      Tack för länkarna! Ja och tänk att man glömmer så fort efteråt. Man kommer ihåg att det gjorde ont, men fattar liksom inte magnituden.

  • Reply Sandra 22 november 2016 at 12:43

    Jag delar rätt öppet med mig av min förlossningsberättelse, vet inte varför. Tänker att det kanske är bra att man är förberedd på allt som gravid? Eller så processar jag den bara så enormt fortfarande att jag vill tvinga den på alla andra. Men här i alla fall, del 3 men med länkar till del 1 och 2! Inte vad jag planerat, inte ens vad jag hade KUNNAT föreställa mig, men sakta men säkert börjar jag acceptera den. Så dags, det har ju ändå gått 1,5 år sen den. https://sandravaihela.wordpress.com/2015/05/12/forlossningen-del-3/

  • Reply Jooles 22 november 2016 at 13:12

    Jag har haft en vanlig förlossning och ett kejsarsnitt. Inför den vanliga läste jag inte på hemskt mycket pga förlossningsrädd fast jag inte kunde sätta en stämpel på det då. Var också väldigt rädd för att tappa kontrollen. Vilket jag då gjorde när sonen inte hade fäst sig och det krävde medicinskt ingrepp. Inför kejsarsnittet som då var en direkt följd av den dåliga upplevelsen läste jag nog på. Mest för att läkare och en massa andra försökte omvända mig hela tiden. Hur jag än försöker fundera hände inget som var negativt med snittet, gav vitsordet 10/10 och det gäller även återhämtningen. Behövde värkmedicin betydligt kortare tid och ett år senare syns inte ärret, vet inte vad det var för mästerskräddare som HUS hade fixat åt mig! Jag vet att många har haft dåliga upplevelser med snittet men jag vet att det här var rätt lösning för mig, det blev också mentalt en förlösande upplevelse. Samtidigt bitterljuv för nu vet jag nu hur det kunde ha varit med ettan, istället för all värk och den dimman som det gav upphov till… Länk till snittet som i sin tur länkar vidare till första förlossningen: http://jooles.ratata.fi/blogg/article-47540-395905-forlossningsberattelse?offset_47540=105

    • Reply Peppe Öhman 22 november 2016 at 13:20

      Vilken fin berättelse om snittet! Hoppas att många läser detta och känner sig tryggare. Tycker mest att det mest är skräckhistorier som florerar när man diskuterar kejsarsnitt.

  • Reply ennet 22 november 2016 at 17:56

    Till pappers var min förlossning säkerligen ”normal”,blev igångsatt och det tog 10 timmar.Men det tog länge före jag accepterade det hela mentalt efteråt.Att uppleva en sån smärta (jag spydde av smärta) före epiduralen var en hemsk upplevelse.Att inte kunna göra något och veta att detta kommer att pågå ett bra tag var hemskt.Efteråt kändes det som att något mörbultat min kropp och kört över mig totalt både fysiskt och psykiskt.Så för mig var det svåraste smärtan och att inte ha kontroll. Måste deSSutom ligga ner hela tiden då huvudet ej var fixerat och det fanns en risk för att navelsträngen var i kläm. Nä,att föda var nog något av det hemskaste jag upplevt.och tack moder Jord för epidural.

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:38

      Usch, känslan av att man är fast, kommer ingenstans och smärtan bara fortsätter är värst. Jag blev också igångsatt under min första förlossning. Väntade i ett dygn, sen satte värlarna igång och håll på i ca åtta timmar, sen sista timmen gick det så fort att de inte hann med epidural. Känslan när de var över var dock magisk..

  • Reply jenni 22 november 2016 at 21:47

    Ah kvinnokroppen , sådant mästerverk !
    har själv tre barn som alla kommit ut rätt lika.
    När jag kommit in på sjukhuset med dem allihop så har jag varit 8 cm öppen även om jag trott de skulle säga jag får vända om och återkomma senare. Smärtan fanns såklart med väldigt starkt ( dock lättförglömd) men alla kom ut utan smärtlindring eller hjälpmedel inom en timme efter ankomst. Otroligt skönt. Verkar som om min kropp är en födsel maskin, men lägger ändå stop vid tre. Sen har min kropp dock inte självmant gjort sig av med kilona efteråt utan jag har fått jobba, och jobbar än för att bli kvitt extra kilona som kom iom graviditeterna. . .

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:32

      Din kropp verkar verkligen vara skapad för att föda barn. Vilka perfekta förlossningar! Och skit i kilona, jag är bombsäker på att du är jättefin.

  • Reply anna 22 november 2016 at 22:16

    blev igångsatt (vet inte ännu heller riktigt varför), det tog 60 timmar av smärtor innan det blev ett brådksande snitt. Det var något så fruktansvärt. Inte själva snittet, det gick bra, och inte smärtorna heller, de kunde jag hantera, men tröttheten i min kropp efter 60 timmar av smärtor och utan någon sömn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt , hade hjärtklappning, högt blodtryck, feber och hela faderullan. Så tog det ju inte slut vid snittet utan då skulle jag ju ta hand om en liten bebis…

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:27

      60 TIMMAR?! Läste först minuter och tänkte att det väl inte var så farligt, men TIMMAR. Herregud. Tänk att ens kropp klarar av sånt. KRAM

  • Reply Helen Kreutz-Bolander 23 november 2016 at 00:55

    Har haft precis samma känsla de gånger jag fött barn – att jag inte gillar att tappa kontrollen och att kroppen liksom kör sitt eget race. Antar att det säger en del om mig själv… Jag har fött fyra barn och var inte så påläst inför någon av förlossningarna. Det är snart 10 år sedan min senaste förlossning och gravidappar och annat var inte så aktuellt då, det var mer irl-berättelser från andra som fått barn som var aktuella. De två sista förlossningarna var lustgas min trygghet, så mycket att de fick slita loss den från mig så jag inte skulle svimma. Andra barnet var så snabb ut att det bara hanns med att krysta och först hålla emot för att barnets far skulle hinna vara med…Första förlossning minns jag som lååång. Tog epidural och fick gå med droppstång fram och tillbaka för att få igång värkarna. Själva krystvärkarna blev då helt oerhört jobbiga eftersom jag inte känt smärta på ett tag. Så här nu känns det helt magiskt och konstigt att ha varit med om dessa förlossningar. Att det ens går. Att en ens klarar av det. Och så bra att det går framåt även på detta område så en får hjälp att föda på det sätt som underlättar.

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:25

      Precis! Känslan efteråt. Herregud var jag precis med om DETTA? Och så känner en sig ganska cool och hard core.

  • Reply trött morsa 23 november 2016 at 03:01

    Nå när du nu frågar och jag ändå sitter här och försöker amma bort en bröstinfektion 😉 Fick precis min tredje, alla födda här på östkusten i DC. Min första förlossning var en dröm -eller nja men du förstår – totalt 5:45 från första sammandragning. Allt rullade på exakt som jag lärt mig på lamaze kursen. Gradvis starkare sammandragningar,vattnet gick hemma, åkte in, var 7cm öppen och hade ett barn inom 4 timmar. Jag kände att jag hade otrolig kontroll hela tiden. De två andra har varit skrämmande snabba. Har haft random sammandragningar under dagen. Typ en liten kramp i timmen på förmiddagen. Plötsligt tätare efter lunch och när jag insett att det verkligen är på gång har vi genast tagit en uber i värsta rusningen. Förra gången gjorde det verkligt ont först I hissen till förlossningen. Den här gången åkte vi iväg genast när jag förstod att det är sammandragningar fast de kom sällan och var korta, riktigt ont började det göra först sista kilometern. Kunde inte gå från taxin, fick rullstol, kom till undersökning 9,75 cm öppen. Rullades på alla fyra på en brits till förlossningsalen och märkte att kroppen började krysta (ingen ring of fire, hårt tryck eller annan förvarning). Lyckades klättra över i förlossningssängen, vattnet gick, en krystning till och jag hade en bebis.
    Jag var också väldigt rädd innan för att man tappar kontrollen så totalt när det går snabbt. Efter min andra förlossning som var liknande var jag i chocktillstånd och trots att den var kort var smärtan mindre hanterbar än första gången. Dem här gången lyckades jag ge upp kontrollen helt och låta kroppen ta över och det kändes så mycket bättre. Det var bara att go with the flow med de konstiga ljud, oväntade positioner och andningsteknik som kroppen spontant satte igång.
    Jag hade också midwives, men på sjukhus vilket nog passat mig bäst, men skulle jättegärna höra mer om birthing center versionen när/om du orkar.
    Grattis till bebin!!

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 07:11

      Tak och wow vilka powerförlossningar du har haft! Tack för att du berättade. (och ja, skriver gärna om birthing center).

  • Reply M-E 23 november 2016 at 13:27

    Hej!
    Älskar förlossningsberättelser 😀
    Har tvâ barn och trean som växer i magen. Jag har egentligen aldrig varit rädd för något, tänkte mera att har kvinnan i hela mänskliga historien klarat av att klämma ut ett barn ska väl jag också klara av det! Jag är bosatt i Frankrike, sâ här fungerar det även lite annorlunda. Hela graviditeterna har jag följts av min gynekolog en gâng i månaden och det är även hon som förlöst mina bâda. Hon följer mig även denna gâng och jag hoppas verkligen att hon fâr plocka ut trean också 😉 Förlossningarna har gâtt bra (nâja, dottern fick dras ut med vâld men det gick bra till slut), det enda jag verkligen inte vill är att bli igång satt. Det fâr mig i total panik att ens tänka pâ det. Med min första var âterhämtningen det värsta dâ jag hade totalt 30-40 stygn att läka (hade gärna läst mer om det innan) och det tog tid att känna igen mig själv efteråt, Med tvåan gick det mycket bättre och nu till trean känner jag mig lugn. Kvinnokroppen är nog allt häftig!

  • Reply Sara 23 november 2016 at 14:59

    Jag ville ha en naturlig förlossning, försöka utan epidural och sånt, men det blev planerat snitt eftersom min dotter var i säte. Svängningsförsök lyckades inte, och inte heller övningar etc jag gjorde hemma. Här i Spanien är det ovanligt att man gör svängningsförsök. De försvann kring 70-talet eller så, och det var bara kejsarsnitt direkt som gällde, men nu försöker man dra ner på snitten (inte lika vanliga som i USA men fler än de borde vara, speciellt inom privata vården). Mitt (kommunala) sjukhus är nytt och modernt och har börjat med svängningsförsök, men det hjälpte inte i mitt fall. Så det blev kejsarsnitt och jag var livrädd och inte alls med på noterna, men varken ville eller fick föda i säte (min dotter var dessutom lite på tvären). Själva ingreppet gick bra, kände ingenting och mådde inte dåligt. Vårt moderna sjukhus låter pappan vara med och nästan genast får man bebisen på bröstet och de skiljer inte på en. I de flesta spanska sjukhusen kör man med gammalt protokoll och måste vara ensam under snittet och sen ensam ett par timmar under uppvaket (bebisen med pappan), och har man otur har hela tjocka släkten hållit i bebisen innan en själv…. Hade alltså tur där, och var en ganska fin upplevelse, men det jobbiga var sen efteråt. Hade väldigt ont i ett par veckor, och ganska ont ett par veckor till. Min man fick göra allt i början och som tur var han hemma en hel månad. Efter en månad mådde jag nästan som förut och blev sen snabbt i ännu bättre skick, kunde gå på gym etc. Vill väldigt gärna föda normalt om vi får ett till barn och denne svänger sig.

    • Reply Peppe Öhman 23 november 2016 at 15:58

      Åh vad jobbigt med att ha ont så länge efter. Och tack för en liten inblick i den spanska förlossningsvården. Så himla intressant att läsa om olika länder och normen i dem.

  • Reply eva 24 november 2016 at 23:39

    Jag läste på och preppade mig i ungefär 40 veckor då när jag var gravid för första gången och sedan visade det sig på övertidskontrollen (när man gått 10 dagar över) att bebisen är så stor att kejsarsnitt är enda alternativet… Det var en stor sorg för mig, att inte ens ges en chans att föda ”normalt”. Jag hoppas på ett andra barn en dag, men samtidigt är jag skiträdd. Tänk om bebisen igen blir stor så det blir kejsarsnitt? Då får jag aldrig en chans att föda vaginalt (efter två snitt ska du helst inte föda vaginalt längre). Samtidigt funderar jag på VARFÖR vårt första barn blev så stor i magen och så klandrar jag mig själv för det. Då funderar jag närmast att var det på grund av vad jag åt som han blev så stor (4,6 kg)… Min man försöker påminna mig om att jag ska vara tacksam för att a) storleken upptäcktes och jag inte behövde gå sönder av en vaginal förlossning och b) vi har den otroligt fina mödravården i Finland som möjliggör att 7-8 personer utför ett kejsarsnitt under så sjukt kontrollerade och trygga former – Finland är ju ett av de tryggaste länderna för mödrar. Äh, det blev då råddigt… Ville bara säga att jag har fött ett barn, det var med kejsarsnitt och det är lite av en sorg för mig.

    • Reply Peppe Öhman 25 november 2016 at 09:49

      Tack för att du delade med dig av detta! Håller tummarna för att din nästa förlossning är perfekt. KRAM

  • Reply Egon 26 november 2016 at 14:14

    Åh nu blev jag pepp på att blogga om mkn förlossning. Bestämde mig att jag aldrig skulle göra det när han föddes, men nu undrar jag varför? Den var helt odramatisk och rätt fin faktiskt. Att jag mådde vidrigt veckorna efteråt har inget med förlossningen att göra.

    • Reply Peppe Öhman 26 november 2016 at 14:20

      JA! Blogga om den! Jag läser så gärna.

  • Reply Cyn 27 november 2016 at 04:32

    Jag försökte förbereda mig och läste på både om graviditeten och förlossningen, men så är jag biolog och har kanske ett lite större grundintresse av liknande saker än de flesta? Jag var inte rädd för förlossningen men hade förberett mig på det värsta för att helt enkelt inte bli besviken. Hade också lånat hem en TENSapparat ca en månad före beräknat vilket visade sig fungera utmärkt. Första känningarna hade jag 03.00 och kunde inte somna om pga pirrigheten. Det tog inte ont och jag hade ingen aning om det nu var ”på riktigt”, men nog en känsla av att detta möjligen är början till bäbis. Det som folk säger ”du vet nog om det är på gång” om värkar kom först låååångt senare under dygnet. Så jag tassa på för mig själv där hemma medan mannen sov, ville ju inte väcka honom i onödan. Gick i duschen för att jag läst att detta antingen kan stoppa värkarna eller sätta igång förloppet mer. Sedan fortsatte det med mycket regelbundna icke-onda värkar ca var 5-10 minut. Det gick många timmar såhär och jag gick omkring i lägenheten för att jag tänker att rörelse+tyngdkraft neråt när man står upp= bebis kommer fortare. Ringde även till bb och meddelade tt saker och ting kanske är på gångs, men att vi hö av oss pånytt om/när det blir allvar. TENSmaskinen hade jag i ena handen med elekroderna gastklistrade framme nere på båda sidorna vid ljumskarna ungefär och varje gång det kom en värk satte jag på den. Den ger elektriska impulser till musklerna, det känns ganska lustigt men är en fantastisk distraktion från själva ”värkkänslan”… Bästa sättet jag kan beskriva det på. I andra handen hade jag hela tiden min telefon med en värkapp som jag tryckte på varje gång värken började och sen igen när den slutade, så att jag skulle veta hur ofta vrkarna kom och hur långa de var. Ända till 15.00 gick jag omkring så, sen började värkarna kännas lite mer, så att när värken ko var det inte bekvämt att sitta längre alls utan jag måste stå/gå, då var det bra. Så jag bestämde att nu åker vi till bb eftersom jag måste klara att sitta i bilen 45 minuter. Ringde först i bilen till bb för att meddela att vi är påväg, strategiskt uttänkt för att de inte skulle säga att vi skulle vänta hemma lite ännu innan vi kommer in (vilket tydligen är vanligt). Bilresan gick bra tack vareTENSmaskinen, tror nog min man var mer nervös än jag vid det här laget. Väl på bb skulle vi skrivas in och samtidigt togs det en hjärtkurva på bebis, då ska man ligga still på en säng i 30 min. och jag hann vara där ca 5 min. föra det plötsligt blev mycket blött och jag lite förundrad konstaterar att vattnet nog gick nu. Barnmorskan var inte övertygad utan säger försynt att det också är vanligt att man kissar lite på sig i det här skedet, jag köper inte detta men liger snällt kvar tills hjärtkurvan är klar, för sedan skulle de undersöka mig. Värkarna nu när jag ligger där känns mer, tror att magnituden på värkarna är densamma som de varit senaste timmen men jag har nu ingen distraktion av TENSmaskinen, för att jag (och inte barnmorskan heller) var säker på om det kan störa hjärtkurvan eller inte, och så kan jag inte gå omkring under värken heller… Sen undersöks jag (här är jag ännu inte säker på om vi kommer att få stanna eller kommer att skickas hem) och blir glad när (den något förvånade) barnmorskan konstaterar att vattnet nog har gått och att jag är 4 cm. Så sen tar vi oss raka vägen till Förlossningssalen runt 16.30. Där får jag fortsätta gå omkring oc de sätter färdigt en kanyl i min hand för evetuell dropp eftersom jag i ett kort brev åt barnmorskan skrivit mina önskemål. Där står bl.a. att jag gärna vill ha möjligheten till epidural förberedd. Värkarna börjar vara ordentligare nu men de är bara på framsidan, inte alls i ryggen vilket jag tycker är lustigt. På tal om lustigt har jag fått tillgång till lustgas som jag prövar lite försiktigt (eftersom jag läst att en del blivit illamående av den, och jag ogillar illamående mer än jag ogillar smärta). Efter ett tag när jag står på golvet men är vikt över/tar stöd av sängen med lustgas i högsta hugg så frågar barnmorskan om allt är bra? Lita sarkastiskt svarar jag att nä… Nu är det inte bra. I själva verket går allting ganska fint och värkarna är inte SÅ farliga, men jag resonerade som så att jag måste säga redan nu att jag eventuellt snart vill ha epidural om möjligt så att jag får den passligt tills dess att det/om det VERKLIGEN blir jobbigt, för i det skedet var tanken att jag eventuellt skulle ha dylika värkar i ca 6timmar (1 cm per timme) eller eventuellt längre inte såååå kul. Tänkte mer på utmattningsfaktorn. Sen gick det ganska snabbt att få epiduralen, väntade kanske 10 min. på personen som skull utföra den, det var en skicklig person som fick dit den genast, jag kände ingenting, sen ligga på sängen ca 10 min tills epiduralen tog effekt. Dom minutrarna var igen lite jobbiga när jag inte fick stå. Sen kände jag absolut ingenting av mina värkar längre, fast de alltså fortsatte hela tiden (det följdes med på en monitor) och jag satt glad som en lärka om skumpade på en jomppaboll för att ja tänkte att det skulle påskynda öppningsskedet. Satt också fast med droppen man måste få när man tar epidural och i sladden till monitorn som följde med värkarna, kunde alltså inte gå omkringfritt mer. När värkarna igen började kännas mer eftersom epiduralen släpper efter ett tag så tog jag till mera lustgas.Den är faktiskt riktigt skojjig, rösten blir djupare, man blir lite filosofisk och inte alls illamående. Fick en till dos epidural när lustgasen inte riktigt räckte till mer. Den dosen var eventuellt onödig, men det är lätt at säga i efterskott. Då var det nämligen inte så lnge kvar till krystningsskedet, vilket gjorde att jag inte riktigt kände krystningssignalerna kroppen gav ordentligt, värkarna stannade också av lite och de måste ge ett ämne åt mig (oxytocin?) som sätter igång värkarna lite mer. Så allting hade säkert gått lite snabbare om jag inte tagit andra dosen epidural. Jag fick prova olika ställningar att krysta på men vi slutade nog i den klassiska på rygg på sängen positionen i slutskedet (krystade ca 45 min, vilket låter länge men tid känns liksom inte som vanligt under en förlossning så jag minns inte att det skulle tagit så länge själv). Då var det fötterna upp mot varsin barnmorskeaxel medan jag böjde mig framåt med stöd av min man vid varje ”värk” (som jag inte kände så tydligt). Att hålla andan och bara pressa är nog ett jobb, fick lite syrgas emellan helt mot slutet för att bäbis hjärtslag blivit aningen svagare. Då sade också någon av barnmorskorna nånting i stil med att bäbis ska ut nu. Så jag bestämde mig att nu struntar jag i om det är värkar eller inte, jag tänker pressa snabbt dra in lite syre o pressa tills bäbis är ute. (Hade gjort enligt instruktionerna dittills för det förhindrar att man spricker när man tar det lugnt). Jag pressade för allt jag var värd och struntade i allt annat. Sen var bäbis plötsligt till världen, tack vare epiduralen utan smärtor men kanske lite mer avtrubbad än jag skulle velat vara eftersom jag inte hade kunnat känna signalerna min kropp gav mig som säkert hade hjälpt lite på traven. Allt jag var fokuserad på var bäbisskrik och att bäbis hade alla fingrar och tår. Fick henne genast upp på bröstet och allting var som det skulle vara. Klockan var 21.30. Moderkakan kändes knappt när den kom ut. De lyfte upp den så att vi tillsammans kunde studera den coola grejjen (biolog här hej) en bråkdels sekund var jag mera fascinerad av den än min nya bäbis. Hon hade också satt en laddning bäck över mig och sig själv det första hon gjorde, men det var en världslig sak som inte ens märktes när jag ammade henne i 30 min ännu liggandes på förlossningssängen. Sen var det pappas tur att hålla medan de sydde mig, behövde bara två stygn och hade de inte sagt nåt hade jag kanske inte märkt att jag spruckit lite. Så slapp lätt undan där också. Sen var det en ganska overklig känsla att hoppa ner från sängen, tassa in i badrummet medan blodet droppar lite längs golvet och ta en dusch. Lite darrig var man ju på benen men överraskande bra mådde jag. Satt på en pall i duschen bara för säkerhets skull, onödigt att svimma nu liksom. Sen gick vi som liten färsk familj till vårt familjerum. Och hade en bra första natt tillsammans. Trots knarriga madrasser.. För med ett litet knyte är sånt inte viktigt. Värkmedicin (vanlig Burana) tog jag två dagar efter förlossningen och visst sved det en tid varje gång man går och kissar en tid efteråt och visst suger det musten ur en att amma en liten bäbis dygnet runt med mycket ömma bröstvårtor den första veckan men jag tycker att år förlossning gick jättebra och att vi också när vi kom hem larade oss bra. Hatten av till alla som går igenom extra komplikationer, kan inte vara lätt…

    Dethär blev långt..
    I korthet:
    -det enda jag tänkte på under hela förlossningen var att andas och att slappna av, det var som ett mantra i min hjärna, och det fungerade.
    -tänk mer på direkta tiden hemma efter förlossningen än själva förlossningen, det är där du som nybliven mamma kan behöva stöd
    -början av amningen kan vara en pers, men det blir lättare, jag lovar

  • Reply malin / en gul apelsin 28 november 2016 at 08:32

    Neeej! Jag har gjort fel alla tre gånger jag har fött barn, ser jag nu! Det har gått snabbt och jag har legat ner hela tiden. Hahaha. (Jag försökte faktiskt insistera på en förlossningspall första gången jag födde barn men barnmorskan avrådde mig vänligt, jag hade spruckit jättemycket om jag inte hade legat ner just eftersom det gick så fort.)

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:35

      Haha, GÖR OM OCH GÖR RÄTT!!!

    Leave a Reply