Feminism

Myten om avundsjuka kvinnor

25 november 2016

En av Svenskfinlands bästa bloggare Linn råkar också vara en av mina favoritvänner (jag vet: skryt skryt). Hon mailade och frågade var jag tyckte om den här insändaren: ”När ska kvinnorna börja lyfta fram varandra?” Den gjorde mig först full i skratt, sedan trött, sedan sur och nu känner jag mer än någonsin att jag lever i en bubbla. Nelly Sax skriver nämligen:

”Jag vill jag lyfta ett fenomen som i allra högsta grad är nära besläktat med mansplaining. Kvinnors härskartekniker mot varandra. Det talas ytterst lite om detta ämne, medan det finns en uppsjö med artiklar som behandlar ojämställdheten mellan könen, mäns förakt och förtryck mot kvinnor. Men min erfarenhet är att många kvinnor är minst lika kvinnoföraktande som män”

Det talas ytterst lite om detta? Really? I min värld är det fortfarande tröttsamt vanligt att folk säger att kvinnor är avundsjuka på varandra, att kvinnor snackar skit om varandra, att det inte går att jobba på en arbetsplats med bara kvinnor för det blir så dålig stämning, att kvinnor bara kan umgås två och två och så vidare. Och för varje gång någon yttrar dessa oskrivna sanningar blir de lite mer grundmurade. Ni vet: Upprepar man någonting tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Det finns ett ord som jag sett skrivet om så många gånger, men sällan stött på i praktiken: systerskapet. 1970-talets gamla slagdänga. Att som kvinna värna om andra kvinnor. Att finna en gemenskap i att vara just kvinna. Att vilja lyfta fram varandra. Finns det? Borde det inte finnas? Istället för denna evighetslånga tradition  av att pika, anklaga och utsätta medsystrar för tjuvnyp.”

Eh? Är det bara jag som lever mjukt inbäddad i ett starkt systerskap? Är det bloggsfären som är extra trevlig? Under de senaste säg fem åren har systerskapet blomstrat. Artister, författare, journalister och ja så många andra har lyft upp och banat väg för andra kvinnor. Är det bara i min feministbubbla man stöter på systerskapet dagligen? Min erfarenhet är att de som skrivit peppande och snälla saker, de som hjälpt mig med uppdrag och tipsat om jobb nio gånger av tio är kvinnor. Jag vet att mina manliga vänner gillar mig som fan, men det är YTTERST sällan jag får samma uttalade kärlek, för att inte tala om offentliga bekräftelse (okej aldrig) av dem som av mina kvinnliga vänner. Min erfarenhet är att kvinnor generellt är skitbra på att lyfta varandra.

I detta håller jag ändå med Sox. Det är patriarkatet som gjort att det manliga fortfarande har högre status än det kvinnliga. Att också kvinnor blir påverkade av detta är självklart. Ingen människa är en oberoende ö. Vi påverkas av kulturen vi lever i tycker därför automatiskt att det manliga okejandet är finare än det kvinnliga. Tänker vi till vet vi såklart att det inte är så, men det är svårt att vara en perfekt feminist i en patriarkal värld.

”…Jo, för att vi kvinnor är indoktrinerade med att den manliga bekräftelsen är den ultimata. Att bli okejad av en man, det är större än att bli okejad av en kvinna.”

Det som stör mig i såna här texter är att det vid första anblick är lätt att hålla med skribenten. ”JA! Kvinnor borde bli mer stöttande mot varandra!” Det är svårt att inte hålla med om det. Men då har man redan gått med på den underförstådda lögnen om att det finns ett strukturellt problem med att kvinnor INTE stöttar varandra. Genom att skriva det hon gör befäster Sox bara uppfattningen om att kvinnor är avundsjuka jävlar som hugger varandra i ryggen så fort chansen ger. Jag skulle hellre läsa en text om hur fantastiskt systerskapet är. Och kanske en vidare analys av det som Sox faktiskt nuddar vid, att patriarkatet övertygat oss om att mäns åsikter och acceptans är viktigare än kvinnors och den konstiga uppfattningen om att ”there can be only one” kvinna i maktens övre skikt.

En annan dag kan vi prata om det amerikanska presidentvalet och att mer än 50 procent av de vita kvinnorna röstade på Trump.

Killgissa och tjejveta
Och här satt vi och gnällde på Dylan

You Might Also Like

28 Comments

  • Reply Catharina 25 november 2016 at 11:32

    #peppeforpresident! Du är så klok och så bra. Så spot on och vilken igenkänningsfaktor. ❤️

    • Reply Peppe Öhman 26 november 2016 at 12:25

      Tack! kram!

  • Reply Malin H 25 november 2016 at 11:37

    Fint skrivet! Jag upplever också att den kvinnliga avundsjukan lyfts mera än den erfars. Jag har ytterst få gånger upplevt den, däremot har jag har åtskilliga MÄN förklarat den åt mig. I synnerhet om en kvinna sakligt kritiserar en annan kvinna och mannen inte delar kritiken, då avfärdas kritiken som avundsjuka. Däremot kan jag tro att man upplever ett svek av en syster hårdare än ett svek av en man, för att man lärt sig att inte förvänta sig samma backning av en man.

    • Reply Peppe Öhman 26 november 2016 at 12:25

      Vilken klockren mening: ”Jag upplever också att den kvinnliga avundsjukan lyfts mera än den erfars”. Precis.

  • Reply Fager Dam 25 november 2016 at 11:51

    Jag skulle säga att det är bloggosfären som är extra trevlig. Jag har inte kanske råkat ut för så mycket avundsjuka. Men däremot så har jag tyvärr varit med i den typens kvinnliga vänskap som inte är så hälsosam och fungerar som grogrund för avundsjuka. Vi kan kalla det de misslyckade systrarnas gemenskap. Man sitter tillsammans och klagar på hur hård världen är, och hur de som lyckats i arbetslivet inte förtjänar det, och snackar skit, och det är sååå tryggt men samtidigt så talar man lite ner varandra hela tiden. Och man ser livet som någotslags nollsummespel där det mänskligheten är uppdelad i vinnare och förlorare. Det hemska är att helt trevliga mänskor kan falla in i det här träsket, jag vet, för jag var en sån. Kunde inte tänka mig något annat helt enkelt.

    Det kanske viktigaste för mig med bloggandet var att jag stötte på ett helt annat sätt att vara och umgås. Det var en chock för mig att plötsligt inse att man inte behöver intrigera och spela cool utan kan vara entusiastisk och gå fram till folk och säga hej du är bra, vad rolig blogg du har. Att man kan skippa skitsnacket. Att livet inte behöver vara så himla svårt egentligen.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:36

      Så intressant detta fenomen. Har ej upplevt det själv. Kan inte du blogga riktigt långt om det?

  • Reply Maria 25 november 2016 at 12:27

    Well, jag skrev typ en bok om att det inte är så 😄 I författarvärlden har jag bara, verkligen bara, stött på stöttande kvinnliga kolleger, av alla generationer, började från Märta Tikkanen.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:36

      Bra gjort! Och jag upplever samma sak i författarvärlden.

  • Reply Linnea 25 november 2016 at 13:09

    Det där att tjejer bara kan umgås två och två kan jag störa mig så på!!! Innan en långresa jag gjorde varnade ALLA oss för att vi var tre tjejer som skulle resa ihop. Tänk om två alltid tyckte lika, stackars den som får sitta själv på bussen, Hur ska ni dela rum osv osv.
    Denna resa är den bästa tid i mitt liv. Senare har jag rest i andra konstellationer med 3 och det fungerar lika bra. Just på reser har tre varit så mycket bättre än 2! (Ngt jag testat många gånger med..) Detta må vara ett enda exempel, men det går iaf fått mig att inse vilken stor lögn detta är. Go GirlS

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:37

      Det där med att kvinnor bara kan umgås i par är en typisk grej som folk upprepat så många gånger att folk tror det är en sanning. Bra att du motbevisar den!

  • Reply Camilla 26 november 2016 at 01:00

    Jag tycker det är väldigt blandat. Visst lyfter många kvinnor andra kvinnor, men visst finns det även den andra varianten. Och det kan vara oväntat vem som är av vilken sort, ibland blir man påhejad från de mest oväntade håll medan andra, som man trodde skulle heja, så uppenbart låter t.ex. ens framgångar passera med största möjliga tystnad…

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:38

      Tänker att kvinnor väl är som människor överlag, vissa mer generösa än andra. Men att det skulle vara ett kvinnligt drag att snacka skit och hugga i ryggen vägrar jag gå med på.

  • Reply hanna 26 november 2016 at 05:20

    Jag håller med Camilla här. Har upplevt tystnad, rygghuggande, skitsnack och krokben och öht haft svårt att se det där systerskapet, även på andra plan, som många pratar om. Har alltid haft svårt att känna att jag passar in bland kvinnor (kanske för att jag inte har barn, vilket förvånansvärt ofta gör att man hamnar lite utanför i alla sammanhang och ses på med lite misstänksamma ögon). Jobbar just nu på en arbetsplats med bara några få män och på min avdelning är kvinnorna (alla i min ålder eller äldre, alltså 40 och uppåt) HELT fantastiska. Här finns ett gäng skitsnackare som intrigerar och gärna vill sätta krokben, men mina närmaste kvinnliga kollegor och chefer är guld värda och det är nog första gången jag känner att det kan finnas ett systerskap och en gemenskap.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:39

      Tråkigt att du haft svårt att passa in. Och intressant den där teorin om att det beror på att du inte har barn. Själv har jag inte den erfarenheten eller jag fick ju barn rätt sent, men minns inte att det skulle ha påverkat min känsla kring systerskapet.

  • Reply hanna 26 november 2016 at 05:30

    Funderar också på om det kan ha att göra med strukturen på arbetsplatsen. Vi är kvinnor, de flesta 40 och 50+ och ett gäng 60+ (hurra, de finns) Ledningen består huvudsakligen av män, och uppifrån finns en lite nedlåtande syn på oss: De där jobbiga, motsträviga kärringarna på xx. (För sån blir man ju när man inte är ung, söt, glad och positivt inställd till allt, utan vågar ifrågasätta och sätta ner foten). De gångerna de ”höga herrarna” i sina kostymer och viktiga miner promenerar in och behandlar oss som om vi är lite mindre förstående och blir satta på plats av mina kvinnliga chefer känner jag fasen ett systerskap och är så stolt över de smarta, skickliga kvinnor jag jobbar med.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:40

      Det kan det säkert. Bra analys!

  • Reply Kugge 26 november 2016 at 05:46

    Jag känner också väldigt starkt ett stöd av mina fellow kvinnor – skrev också om det på bloggen. Visst har jag peppiga män också i mina kretsar, men ofta är det kvinnorna som hejar mest. Har aldrig riktigt förstått mig på att hur en annan människas framgångar på något sätt kunde vara bort från mig, det är ju snarare tvärtom! Bra typer drar andra bra typer med sig uppåt!

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:40

      Jag har samma erfarenhet.

  • Reply Flicka 26 november 2016 at 06:38

    Jag tror att branscher och jobb är olika. På min före detta arbetsplats fanns en hel del jobbiga kvinnor (också jobbiga män) och vissa avdelningar där jag kan tänka mig att det var ganska utmanande att jobba. Men då kanske det hade mera med det att göra att folk var missnöjda med sitt jobb (och sina liv) och därför snackade en massa skit och orsakade dålig stämning. På mitt huvudsakliga jobb just nu (frilansar på flera olika ställen) är majoriteten av de anställda kvinnor. Solidariteten och systerskapet är väldigt stark där. När jag tänker på de arbetsgemenskaper som mina bekanta jobbar i tror jag att missnöjet har allra mest med dåligt ledarskap, inte de anställdas kön, att göra med. Om det då också råkar vara en kvinnodominerad arbetsplats stämplas den lätt som ett ställe där kvinnor hatar varandra och skulle behöva flera manliga kollegor.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:41

      Jag tror att du sätter huvudet på spiken här. Missnöje föder missunnsamhet.

  • Reply Victoriaofsweden 26 november 2016 at 13:01

    I min branch är bara 10% kvinnor. Tyvärr upplever jag ganska ofta motstând frân andra kvinnor som redan sitter med runt bordet. Kanske är det sâ att kvinnor har lättare att lyfta andra kvinnor i brancher där man inte mâste spela enligt mäns spelregler?

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:42

      Kan vara så. Det finns ju en uttjatad myt om att det i vissa branscher bara finns plats för en kvinna.

  • Reply walopää 28 november 2016 at 00:11

    Jag känner systerskap. Mycket! Ger och får det.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 10:42

      Jag med! Så mycket stöd och kärlek. Uppskattar det så MYCKET.

  • Reply puva 28 november 2016 at 12:01

    Måste dela med mig en true story om systerskap: På jobblunchen stressade jag över ett kommande arbetsuppdrag, visserligen roligt men lite ute på sju famnar vatten-feeling över det hela. En av kvinnorna i mitt lunchsällskap tog fram penna och papper och skrev: Det gör ingenting om din xxxxxx blir mindre bra än prfekt (sic!). DET GÖR RENTAV INGET OM DEN BLIR DÅLIG! och så undertecknade hon och de två andra erfarna, superkunniga kvinnorna högtidligt pappret med sina namnteckningar. Ska rama in denna papperslapp och ha den på ögonhöjd strax bredvid datorskärmen. Bättre blodtrycksmedicin får man leta efter.

    • Reply Peppe Öhman 28 november 2016 at 17:45

      TACK för att du delade med dig av detta. Så bra kolleger/vänner du har.

  • Reply ylva 29 november 2016 at 12:05

    Hm. I min kvinnodominerade sjukhusvärld så måste jag tyvärr säga att kvinnor kan vara väl tuffa mot varandra. Yngre kvinnliga kollegor emellan är man oftast peppande, men yrkesgrupper emellan inte riktigt. Därtill boostar man både unga och äldre män. Säkert omedvetet. Men så sent som igår, när en ung man presenterade sig när vi gick varvet runt, utbrast en ung kvinna ”och han är väldigt duktig också”, dock är den kvinnliga kollegan precis lika duktig men fick inget likadant gulligt utrop. Sådant kan man kanske ta, men jag tror att det också leder till att kvinnor kämpar hårdare för bekräftelse och är SÅ duktiga, medan männen glider runt och är trevliga och är liksom lagom duktiga. Och en och annan stickig otrevlig kommentar får man nog ta emot. Tror tyvärr att generellt har kvinnor svårare för att ha en kvinnlig överordnad person och det beror såklart inte på könet utan på den gamla vanliga invanda maktstrukturen.

    • Reply Peppe Öhman 29 november 2016 at 17:47

      Din analys är antagligen helt korrekt.

    Leave a Reply