Los Angeles

Aktiviteter barn hatar

17 januari 2017

Igår var det Martin Luther King Day och ledigt från skolan. Eftersom skolan var stängd sov alla länge och när vi väl steg upp och frukosten var uppäten gjorde jag dagens första misstag: Föreslog en lång och mysig promenad till Venice.

Jag hade nämligen glömt bort att jag lever med en snart sjuåring som hellre spelar tv-spel än tar en ”mysig promenad till Venice”. Utgår tydligen från att alla är medelålderstanter liksom en själv.

Knappt hundra meter in i promenaden blev det dålig stämning som inte lättade förrän tre timmar senare då vi kommit hem. Jag försökte vara peppande och sträng. Körde med hot och mutor. Sen började det blåsa kallt dessutom. Och alla var hungriga.


Stämningen steg inte trots att vi stannade och tankade lite energi. Jag insåg att barn ju hatar att promenera. Mitt humör vacklade och när jag föreslog att vi skulle skita i promenaden och vända hem kallade Magnus mig för martyr och sa att vi skulle fortsätta till Venice om det så var DET SISTA VI GJORDE.

När vi till slut efter fyrtio år av vandrande längs med den sandiga strandpromenaden kom fram till Vencie Boardwalk kom jag ihåg att det egentligen är en ganska äcklig och smutsig plats med fyllon, knarkare, turister och folk som kränger skräpkonst och LA-merchandise. Allt inbäddat i ett moln av gräsrök. Jag tycker i och för sig att gräs doftar gott, men det kändes olämpligt att presentera droger för barnen så här tidigt.


Vi gjorde en u-sväng och började en långa promenaden hem igen. Majlis började gråta, jag försökte mata henne, men inget hjälpte. Till slut kom Maggan på att vi hade en blöjsituation och utförde ett byte i skuggan av ett träd på en närbelägen gräsmatta. De sista kilometrarna gick vi alldeles tysta. Förutom då vi svängde förbi Mickey D för att utfodra männen i familjen och Vidar med munnen full av ostburgare utbrast att han älskar Magnus och mig (=älskar att vi köper honom hamburgare).


Jaja, ska försöka påminna mig själv om den här dagen nästa gång jag vill ta en långpromenad med familjen.

Borta bra, men hemma bäst. Eller?
Saturday Day Live

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply Johanna 17 januari 2017 at 11:16

    Haha, fick titta SÅ länge på bilden med cyklarna och lingångaren för att förstå… inte helt säker på att jag fattat ännu.

    Starkt jobbat att ni fullföljde ändå, det är ju ”ganska” lätt att ge efter och knalla hem för att slippa fighten..hehe.

    • Reply Peppe Öhman 17 januari 2017 at 16:20

      Haha, han hade en jättelååååång lina som han gick på. Gillade att man inte riktigt fattade vad som pågick på bilden.

  • Reply Annika 17 januari 2017 at 14:27

    Vilket befriande inlägg att läsa ändå! Fast jag VET att bloggar inte visar hela bilden, etc etc etc så har jag liksom känslan av att Vidar är något slags underbarn när det gäller vuxenhäng. Han verkar så nöjd och chill med att bara hänga med på era aktiviteter, liksom. Skönt att läsa att han också beter sig som en genomsnittlig snart sjuåring emellanåt! Även om just den dagen kanske inte var så kul för er…

    • Reply Peppe Öhman 17 januari 2017 at 17:49

      hehe, ja han är också en vanlig gnällig snart sjuåring.

  • Reply malin / en gul apelsin 18 januari 2017 at 00:10

    Jag blev också fascinerad av slacklinebilden. Mycket snyggt.

    Bra gjort att ni fortsatte gå, fast det var hemskt. Jag brukar ibland tvinga familjen ut på promenader i skog och mark. Oftast hatar samtliga barn mina utflyktsidéer. Men 1) alla är alltid på bättre humör efteråt 2) ett par gånger har det gått jättebra och vi har haft hur roligt som helst. Jag tolkar det här som att det snart kommer att lära sig att uppskatta naturens storhet och väljer smidigt att bortse från att jag själv fortfarande får tvinga mig för att komma ut ibland, fast jag är trettiosju.

    • Reply Peppe Öhman 18 januari 2017 at 12:02

      Fasiken, jag ska tänka som du. INTE GE UPP! För det är inte alltid eller hela tiden hemskt.

  • Reply Mia 18 januari 2017 at 02:28

    Ja, varför kan inte barn ha lite mer medelålderstantiga intressen? Som mysiga promenader. Vi gör mysiga utflykter i skog och mark så mycket mer sällan än vi vuxna vill för vi VET att minst ett barn (oftast det äldsta) kommer att sätta sig på tvären. Och sätter han sig på tvären är ingen glad. Men jag gillar Malins attityd att det åtminstone är bra om det funkar nån gång då och då… Man kanske får nöja sig med det tills vidare!

    • Reply Peppe Öhman 18 januari 2017 at 12:01

      Verkligen. Men skönt att jag inte är ensam om dessa känslor av tantbesvikelse.

  • Reply tove 20 januari 2017 at 01:28

    Min snart fem månader gamla bebis följer än så länge med mig på promenad utan protester nedbäddad i sin mysiga vagn… Men vi får väl se.. när han slutar åka vagn lär det ju inte bli lika lätt. Jag föreställer mig ändå att om man glr det hela till en lek eller mission kanske det blir roligare för barnen. Ingen aning.

  • Leave a Reply