Böcker Personligt

Skrytmånsar och jantelagen

9 februari 2017

När jag pluggade på USC hade jag en studiekamrat som ofta pratade om hur hon hade varit med och hjälpt Barack Obama vinna presidentvalet. Jag antar att alla som röstat på honom kan skryta om just detta, men min studiekollega förklarade om hur hon jobbat på Mother Jones och satt hop en video som blev viral och som ansågs vara en viktig del av kampanjen. Jag var superimponerad tills jag förstod att hon gjort en kort praktikperiod på MJ under tiden då videon producerades.

Det här var min första riktiga insikt i hur en ska prata om sin karriär i USA. Att vara lite blygsamt ödmjuk i det här landet trendar sannerligen inte. För en person som vuxit upp i Norden är det ibland svårt att anpassa sig till hur mycket man ska marknadsföra sig själv och gärna dessutom salta sina prestationer.

För en nordbo sitter det så djupt att inte tro att man är någon. Eller snarare att folk inte ska tycka att man tror att man är någon. Häromdagen uppdaterade jag mitt CV och skrev in några svenska tidningar och magasin jag jobbat för. Men eftersom jag bara skrivit ett par texter för dem kände jag mig som en lurendrejare som lade upp dem på listan. Samma sak gäller att kalla mig författare. När den första boken kom ut tyckte jag att den var för självbiografisk för att vara en riktig bok, sen kom romanen och då hade jag bara skrivit en roman och man ska ju skriva två för att få kalla sig författare (ett rykte som jag ännu inte bekräftat källan på) och sen den tredje och den var ju mer av en faktabok.

Nu sitter jag inte här med dåligt självförtroende. Jag tror att jag är hyfsat bra på att skriva både böcker och journalistiska texter. Jag kan identifiera Jante som lurar bakom soffan, men det sitter ändå så djupt inne att jag måste bevisa mig hundra gånger om innan det verkligen räknas. Jag dras med den där bluffkänslan som jag en gång läste att till och med Finlands förra president Tarja Halonen led av. Tänk om nån kommer på mig med att bara ha freestylat hela min karriär? Och jag HAR ju freestylat, men medan jag gjort det har jag publicerat en jäkla massa text och prat som i sig gett mig träning i just text och prat. Är ni med? Man blir ju sällan sämre av att göra en grej tiotusen gånger om.

Samtidigt kan jag tycka att det är ganska trevligt med lite ödmjukhet. Att inte alla ska vara såna amerikanska skrytmånsar, utan att ibland också låta sina handlingar eller det en producera tala för sig. Att låta andra upptäcka att man är bra, istället för att glida omkring som en vandrande PR-byrå för en själv. För det finns situationer där tomma tunnor skramlar mest.

 

Herregud, VEM slutar ett inlägg med ett präktigt menande ordspråk? Jag tydligen. USCH! Men ni fattar. Eller den som fattar fattar.

Saker jag stör mig på
Köra bil i dimma i bergen

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply Catharina 9 februari 2017 at 12:53

    Jag inser ju att jag är starkt präglad av jantelagen och att inte framhäva sig, men JA, mer ödmjukhet tack!

    Så får jag inga nya jobb heller, eftersom jag har så svårt att säga att JAG gjort allt bra…

    • Reply Peppe Öhman 10 februari 2017 at 15:49

      Du kommer att få ett nytt jobb! Tänker att det finns rätt tid för att berätta hur bra man är och stunder då ödmjukhet är trevligt.

  • Reply Kugge 9 februari 2017 at 13:24

    Alltså jag har märkt att jag känner mig som en skrytis då jag berättar för folk att min debutroman kommer i höst. Att det liksom är lite pinsamt att skylta med det. VARFÖR? Jag har ju jobbat som fan och vägen till publicering har verkligen inte varit speciellt enkel eller rosig.

    Sen är det ju himla roligt att höra nån säga nåt bra om en. I onsdags var jag på ett seminarium och presenterades för en av arrangörerna ”ja det är du som brukar skriva jättebra artiklar från från våra events” sa hon. Blev ju jätteglad och kände mig uppskattad.

    Uh. Var det där andra nu att skryta?! 😀

    • Reply Peppe Öhman 10 februari 2017 at 15:53

      Jag brukar också fundera på när det är läge att tala om mina böcker och vad som är okej att säga om dem. Tänker också att om man verkligen presterat nåt är det kanske inte skryt att berätta om det. Sen har jag jättesvårt att säga att t.ex. reportage jag skrivit är jättebra eftersom jag alltid tycker att jag kunde vara lite bättre. Tycker vanligtvis att det är roligare att berömma andra 🙂

  • Reply minna lindeb 10 februari 2017 at 00:26

    Intressant och kusligt.
    Jag tycker att ödmjuka människor är klarsynta.

    • Reply Peppe Öhman 10 februari 2017 at 15:53

      Så jäkla sant.

  • Reply Johanna 10 februari 2017 at 06:08

    För att bli medlem av Författarförbundet i Sverige måste man ha skrivit minst två böcker, så gissar att det är därifrån det kommer. Fackböcker eller skönlitteratur är egalt. Så enligt svenska mått är du definitivt författare!

    • Reply Peppe Öhman 10 februari 2017 at 15:54

      AHA! Tack för denna. Kan man som finlandssvensk bli medlem i Författarförbundet i Sverige?

      • Reply Johanna 11 februari 2017 at 08:51

        hm… bra fråga. som jag inte på rak arm kan svara på. men om dina böcker säljs i Sverige bör du ju rimligtvis ha intressen att bevaka här och då kunna gå med? Bäst är naturligtvis att kolla upp det direkt med förbundet.

        • Reply Peppe Öhman 11 februari 2017 at 08:55

          Tack! Det ska jag givetvis göra.

  • Reply E.E.J 10 februari 2017 at 09:51

    Jag är helt säker på att någon vacker dag kommer någon på jobbet att inse hur jag bara fejkat hela tiden och att jag egentligen är dum som fan.

    • Reply Peppe Öhman 10 februari 2017 at 15:55

      Haha, jag är SÅ där med dig. KRAM

  • Reply Maria 10 februari 2017 at 23:28

    Känner igen mig i hur det låter i ditt huvud. Tänker så mycket på detta, speciellt senaste året som icke-anställd. Det bästa med att vara anställd måste vara att slippa sälja sig och förklara varför man är bra hela tiden.

    Det sämsta med att vara anställd är å andra sidan allt annat. (Obs: anekdotisk fakta.)

    • Reply Peppe Öhman 12 februari 2017 at 10:18

      Håller SÅ med dig om det sämsta med att vara anställd. Men baserar också mitt utlåtande på anekdotisk fakta.

    Leave a Reply