Feminism

Visste du att

5 mars 2017

Visste du att Owen Wilson är singel? Det visste inte jag och ärligt talat bryr sig väl inte så många av oss om det, men igår stod han vid baren med en skock kvinnor och män omkring sig som alla tävlade om hans uppmärksamhet. Själv satt, och senare dansade, jag med ett gäng väninnor. Det fanns så mycket kärlek i luften, DJ:n spelade Beyonce, Stilla havets vågor rullade in precis utanför restaurangen och jag var så lycklig över vänskapen och den kvinnliga gemenskapen.

Som mycket yngre var jag en av de där unga kvinnorna som gick omkring och sa att jag helt umgicks med killar eftersom de var ”mer raka och skapade mindre drama”. Egentligen hängde jag mest med killar för att jag identifierat att män hade högre status i vår kultur och omedvetet trodde jag väl att statusen skulle smitta av sig på mig. Jag var det som Gillian Flynn skulle ha kallat ”The Cool Girl”. I dag fattar jag ju att vänskap inte har med könet att göra och förstår kraften och tryggheten i att också omge sig med bra kvinnliga vänner. När vi är tillsammans känns allting möjligt.

Det sagt har jag några väldigt, väldigt goda manliga vänner. En av dem är Mike som jag lärde känna när vi pluggade i Holland för massor av år sedan. Nuförtiden bor Mike i New York och vi ses en eller två gånger om året. Det är alltid lika roligt och fint.

Owen Wilson har egentligen ingenting med det här inlägget att göra, utom kanske symboliken i att folk antagligen mest vill vara hans kompis för att han är en känd skådespelare och därför har lite högre status än vad vi vanlisar har. Ej rätt grund för vänskap.

Fråga: Vem av er gick på The Cool Girl-myten och att det är lite finare med manliga vänner?

Fittan, snippan, vulvan
Kärlekskneget: Ge dina söner en feministisk uppfostran

You Might Also Like

15 Comments

  • Reply Sigrid 5 mars 2017 at 21:56

    Hand upp. Herregud det känns hemskt i efterhand. I åttan drog de andra i klassen ifrån och började dricka och gå på fest. Förlorade oskulder. Jag var för skraj för sånt och var aldrig en del av det gänget, utan hängde istället med de lite töntigare och snällare i klassen. De, vars föräldrar lagade middag varje fredagkväll och förväntade sig att barnen skulle komma hem punktligt. Jag blev kompis med killarna för en tönt som är kille har högre status än en tönt som är tjej. Känns särskilt sorgligt eftersom det är flera av dessa tjejer som jag träffar än idag och klassar som barndomsvänner. Killarna har jag ingen kontakt med. Jag var bara inbjuden ibland – när de skulle spela dataspel kom jag inte på fråga. Ändå rankade jag de manliga vänskaperna högst. Tjejerna var ett andrahandsalternativ.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:35

      Usch, högstadiet kan verkligen vara vidrigt.

  • Reply Emm 6 mars 2017 at 00:48

    Viss igenkänning. Under perioder har jag umgåtts mer med killar än tjejer. Det har berott på mina intressen och hobbies där jag ibland varit ensam tjej. Sedan har jag haft kvar tjejkompisarna från skolan.
    Brytpunkter har varit när tjejer mest har intresserat sig för det andra könets gunst. Då har våra intressen gått isär. Så en dag var det jag själv som mest intresserade mig för killen och dennes umgänge. Förväntningar, mönster och roller att förhålla sig till. Kostymen skavde efter några år. Och så hittade jag mig själv igen. Å vad det var skönt!
    På vägen har många kompisar tillkommit och några försvunnit ur umgänget och i enstaka fall har vi återfunnit varandra. Nu vet jag att det är fasta roller och fack som inte passar mig och de umgängena undviker jag helst. Klådan kommer hastigt annars.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:37

      Fint att känna sig hemma i sin roll. Antar att vi alla är sökare som yngre och att vissa hittar sig själva tidgare än andra.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:39

      Fint att känna sig hemma i sin roll. Antar att vi alla är sökare som yngre och att vissa hittar sig själva tidigare än andra.

  • Reply Maria 6 mars 2017 at 01:56

    Alltsá det här láter säkert jättekonstigt, men när jag var yngre var jag nästan lite rädd för kvinnor. Kanske för att jag inte kände mig riktigt säker i mig själv och tyckte att alla andra kvinnor visste precis var de hade sig själv, var tuffa och starka och sá annorlunda frán mig själv. Nu de senaste áren har det ändrat helt och nu är det kvinnor jag känner mig som allra tryggast med, och trivs allra bäst sällskap med bara kvinnor (vilket kanske är lite fánigt det ocksá, men äh :). Min allra allra bästa vän är däremot en man, MIN man. Känner mig tacksam över att kunna dela livet med min bästa vän, oberoende av kön.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:43

      Grattis till att vara gift med din bästis! <3

  • Reply linnea p. 6 mars 2017 at 04:43

    Åh jag gick definitivt på det och ville gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor känt/skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

    Sen brast det där för några år sedan och sen dess har jag ibland kunnat iaktta den där samma tendensen i kvinnliga bekantskaper och jag känner alltid en viss sekundärskam. Sen en djup genans för att jag varit precis likadan. Jag har varit den som både drömskt och självgott suttit där och inte helt kunnat dölja att jag tyckt det är nånting lite häftigt med att jag haft många manliga kompisar i vissa perioder. Att det gjort mig lite mer INTRESSANT än andra kvinns och INTE SOM ALLA ANDRA TJEJER, liksom. Lol vilken humbugsmörja. Så glad att jag växte ifrån det. Tack feminismen!

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:43

      Du sa det bättre än jag. Var precis som du.

  • Reply minna lindeb 6 mars 2017 at 06:00

    Nå inte jag. Trots det var min första bästiskärleken kille. Och därefter en ..,kille. Fysiskt sätt.
    Men inte annars.
    Senare förälskade jag mej i själar som egentligen aldrig satt särskilt hårt i kropparna dom var fångade i.
    Vänskap är ohyggligt. Stort.
    Och ett landmärke för att vi, i vår grundning, aldrig är könsfängslade.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:45

      Mycket mycket fint sagt: ”Senare förälskade jag mej i själar som egentligen aldrig satt särskilt hårt i kropparna dom var fångade i.”

  • Reply Johanna 6 mars 2017 at 11:12

    Att jag umgicks med killar mer än jämnåriga flickor redan i lågstadiet och högstadiet berodde nog inte på att de var coolt..utan för att flickorna frös ut och mobbade för alla tänkbara orsaker medan killarna inte brydde sig om jag hade senaste märkesjeansen mm ..jag fick vara mig själv och kände mig trygg, kunde lita på dem. Det var en tuff atmosfär men den var mer ärlig. Tyvärr ledde sedan avundsjukan av att jag var god vän med killarna till ännu mer mobbning..ja tyvärr ända upp i vuxen ålder. Visst hade jag och har nära kvinnliga vänner som vuxen men det är inte helt okomplicerat vad avundsjuka ställer till med.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2017 at 14:45

      Folk kan verkligen vara elaka i skolan. Usch så hemskt att du blev mobbad. <3

  • Reply Ellen 6 mars 2017 at 23:37

    Jag hade nog gärna varit en cool girl och jag tyckte nog det var lite häftigt när jag som 16-åring fick mina första manliga kompisar. Men det höll liksom inte för jag var – och det här säger jag helt utan självömkan – liksom inte snygg, smal och helt enkelt cool nog – att vara the cool girl.

  • Reply puva 7 mars 2017 at 06:18

    Jag hade gått på det om det bara hade lyckats. I teorin var jag ju helt uppslukad av just det. Aj aj vad jag längtade mig sjuk efter en killkompis (pojkvän fanns liksom inte i mitt medvetande förrän nån gång i gymnasiet – tänkte inte att någon nånsin skulle intressera sig för nån som mig, så ingen idé att ens dagdrömma). Speciellt högstadiet och det första gymnasieåret trånade jag efter en kille att vara vän med. Skrev ner dagdrömmerier om olika scenarier som skulle äga rum, sida upp och sida ner i min dagbok. Voj herregud.

    Nu när jag är (36 år) gammal och vis ser jag ju att vänskap är nåt som står bortom kön – men visst finns det en stor gemenskap med kvinnliga vänner som är i samma läge som jag: Jobb + små barn, med allt vad det innebär. Så nu blir det så att jag mest umgås med dem som jag delar denna sfär med. Det är ju också snävt, men kanske mest av praktiska orsaker. Det får mig ändå att fundera på varför jag – eller en i största allmänhet – pratar om saker som händer med kroppen & knoppen efter att man fått barn, samt kombinationen karriär & kids, med andra kvinnor men inte i lika stor utsträckning med män? (Min sambo är man, vi är vänner, alltså pratar vi om detta – också. Men i allmänhet.)

  • Leave a Reply