Okategoriserade Personligt Stockholm

Hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap

27 juni 2017

Magnus har jobbat EN dag och jag håller på att bryta ihop. Jag har ju misstänkt att vi är lyckligt lottade som kan jobba hemifrån enligt flexibla tidtabeller, men nu när jag är ensam hemma med en sjuåring och en åtta månader gammal baby inser jag varför äktenskap kraschar. Detta är ej ett välfungerande system. Jag fattar att folk med barn skiljer sig under pressen. Den ena är hemma med barn och dödstrött när den andra kommer dödstrött hem från jobbet. Hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap måste ju vara att båda är mer eller mindre lediga hela tiden eller att man i alla fall inte har en massa tider att passa och är ensam om alla code brown-blöjor.

Jag tog mig i alla fall i kragen och åkte ut till min goda vän Annicas kolonilott på Kungsholmen. För att jag a) ville hänga med Annica b) det enda sättet att överleva dagen var att göra en utflykt. Gav upp alla drömmar om att jobba lite. Idyllen var total.

Annica hade lyckats fixa till sig en alldeles ny kolonilott med ett litet hus designat av elever på nån arkitektskola. Jag gillade verkligen kombinationen gamla hederliga stugor med ultramoderna byggen. Som om mysigheten inte räckte bor Annica och Daniel bara ett stenkast ifrån lotten. Ser fram emot grillkvällar och rosé senare i sommar.

Det råkade sig att Annica fick sitt andra barn bara tre veckor efter mig. Medan Majlis föddes i ett badkar, passade Eva på att göra entré hemma i duschen hos Annica. Det var ej planen, men gick bra ändå. Annica och jag kom överens om att kvinnor är det närmaste Gud mänskligheten kan komma. Fatta att man kan skapa liv.

Vi kom hem vid halv fyra-tiden och nu börjar den otåliga väntan på att också Magnus ska komma hem så att vi är jämna lag. Två mot två. Det kommer tyvärr att bli en utdragen väntan eftersom Maggan ska sända Nyhetsmorgon imorgon och det innebär att han jobbar sent ikväll och stiger upp tre på morgonen imorgon.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag är extremt bortskämd, men tänker ändå fortsätta muttra om hur jobbigt det är att passa barn. Speciellt när det mindre tydligen lärde sig krypa i dag. Ett kudos till alla er som klarar av jobb och barnskötsel (ofta med fler barn) utan att vara en gnällig mes som jag.

Ett bok och en tv-serie
Ensam hemma med barn

You Might Also Like

23 Comments

  • Reply Linn 27 juni 2017 at 09:34

    Alltså jag tänker väldigt ofta på hur jag nog inte hade tyckt om att vara förälder om jag hade varit i ett ojämställd förhållande och väldigt ofta hur jag inte hade tyckt att det var värt det om jag var själv (obs självvalt sjäöv, annars klarar en ju det en måste liksom). Jag älskar mitt barn och tycker hon är skitrolig men att göra det ensam? Uuuuuh. Fattar faktiskt inte hur så många står ut med att vara både mammor och hemtjänst åt sina partners i ett.

    • Reply Peppe Öhman 28 juni 2017 at 03:22

      Precis! fattar ju att jag har det jäkligt bra jämfört med många andra, men fasiken så slitit det är att vara ensam hemma med barn.

  • Reply ylva 27 juni 2017 at 12:13

    Hmmm ja här har du ju en som är ensamstående men vi ids inte gå in på den grejen. Jag menar, man kan inte älta den biten för jämnan om man bestämt sig för att man vill ha ett bra liv trots ensamstående-status. Vi har nu alla olika utgångslägen i livet gällande olika saker. Jag har ett bra utgångsläge på andra plan. Men det jag ville kommentera här var att precis så är det – att ha ett jobb med tider att passa och ha barn, det är inte bara döden för äktenskapet utan för ens egen lilla hälsa. Det är så himla svårt också att få jobba mindre, om man har ett jobb där man är tvungen att rätta sig efter ett system. Jag har nu försökt förkorta mina arbetsdagar för att bara kunna vara lite mera avslappnad och det verkar inte vara möjligt nu under sommaren då ont om folk på jobbet och sånt. Så tror att många verkligen vill jobba mindre och hellre använda mindre pengar. Det paradoxala i vårt fina samhälle med lång föräldraledighet, är att under föräldraledigheten upplevde jag att föräldern som var hemma inte alltid mådde så bra, pga det du beskriver.

    • Reply Peppe Öhman 28 juni 2017 at 03:25

      Håller verkligen med om att ett liv med lite mindre pengar OCH tider att passa/dagar att sitta på jobbet säkert är ett lyckligare liv. Fattar också varför många föräldrar (okej pappor) flyr till jobbet när barnen är små (småbarnspappor jobbar ju ofta MER efter att barnen fötts än innan). Det är softare att sitta på ett kontor än att vara uppasserska åt småbarn 24/7. TROTS ATT MAN ÄLSKAR BARNEN (måste jag väl tillägga innan någon kallar mig barnhaterska)

  • Reply Jenny 27 juni 2017 at 12:26

    Var ensam med tre barn idag och fick flashbacks till när jag var det varje jävla dag i åtta månader. Varje fredag från sex på morgonen till runt halv åtta på kvällen, de andra dagarna fick de två större vara på förskolan nio till två. Gjorde som du: flydde hemifrån. Förstår inte att jag inte mådde sämre, idag kände jag hur livet rann ur mig.

    • Reply Peppe Öhman 28 juni 2017 at 03:26

      Vet du, jag antar att du gick in i nåt slags överlevnadsmode. Liksom tunnelseende och ”vi ska bara överleva det”. Som man antagligen gör vid apokalypsen. Du är förresten saknad i bloggvärlden. Hör av dig om du är nåt i Stockholm.

  • Reply Ida 28 juni 2017 at 01:35

    Hmm, intressant att jag tänkte på just det här igår. Min sambo och jag jobbar båda hemifrån som översättare, så vi har väldigt flexibla arbetstider (och därmed lättare att dela på föräldraledigheten).
    Vi har en 6-veckor gammal bebis som nyligen börjat vara alltmer vaken och skriker ihärdigt och ofta.. Jag har varit mammaledig på heltid fram tills i måndags och nu jobbar jag halvtid..
    Känner verkligen hur pressen och stressen stiger när jag nu ska försöka få ihop bebis, städning, matlagning, tvättning, ”ta hand om” sambons tre andra äldre barn OCH nu även jobba.. Håller på att bryta ihop totalt. Har skitsvårt att be om hjälp också, även fast sambon hela tiden visar att han finns där om jag behöver något. Typ, ta en dusch i lugn och ro..
    Näe, fy fasiken, igår ville jag också bara fly hemmet och typ gräva ner mig under jorden.. Om det inte vore för att min sambo är alldeles underbar, hjälpsam och FÖR jämställdhet i förhållandet, så skulle jag nog ge upp.. Men visst känner man hur det tär på förhållandet med sömnlösa nätter och bristande kommunikation….

    • Reply Peppe Öhman 28 juni 2017 at 03:27

      Jag fattar precis. EXAKT. Försök ta emot hjälp. Tänk att du hjälper andra genom att inte bryta ihop. Viktigt att hålla ett öga på sig själv och sitt välmående. KRAM

  • Reply Cyn 28 juni 2017 at 13:17

    Håller med. Tänker ganska ofta på att strukturerna vi byggt upp i samhället inte är optimalt… Bara två (eller en) vuxen + barn är inte så som Nature intended liksom (it takes a village bla bla). Kan man inte komma på mer kreativa lösningar på detta? Typ att alla lever i kollektiv istället för i kärnfamiljer? Att det skulle vara normen. Det måste ju dessutom vara billigare och miljövänligare. 😉

    • Reply Peppe Öhman 29 juni 2017 at 10:46

      Håller verkligen med. Att det sitter ensamma föräldrar (okej mammor) instängda i hus och lägenheter är ju en ganska nymodig uppfinning. Förr bodde man ju med föräldrar, farföräldrar och annat löst folk.

  • Reply Mia 28 juni 2017 at 13:51

    Har jobbat 1 år (i racerfart, 120% typ, chef). efter halvåret då jag var ensam med en ettåring och en treåring (maken utlandsjobb) Dessutom med gipsad arm. Å massa jobbmed hus osv. Märker nu då semestern äntligen kommer att jag har fan ännu 1 år senare inte återhämtat mej efter det jävla halvåret..
    Man håller ju ihop liksom, men inte på bästa sätt..
    samtidigt, hur gjorde kvinnsen förr (typ mannen i krig å ett jordbruk å 8 barn ..) /just nu i mindre privilegierade situationer än jag. Fy fasiken så man bara fått/får bita ihop.
    Det är nåt märkligt det där att vara ensam med just barn. Ansvaret, det dåliga samvetet för att orken o tålamodet inte finns. Och ingen egentid heller osv.
    Hm, spridda tankar.

    • Reply Peppe Öhman 29 juni 2017 at 10:48

      HUR gjorde du det? Eller du hade väl inget val så du bara gjorde det en dag i taget. Fattar att du än i dag lider av PTS. Ta hand om dig!

  • Reply Helena_ess 28 juni 2017 at 14:37

    Bra Peppe! Lay it out! Har varit semestrande, barnfri kvinna i tre dagar! Sovit länge, tagit det lugnt, läst. Så fantastiskt! En glad utvilad mamma idag när barnen kom hem. Skulle inte vara en trevlig individ utan min man vid min sida på vardagarna. Tackar livet.

    • Reply Peppe Öhman 29 juni 2017 at 10:49

      Bra gjort! Utifrån tycker att att ni varit bra på att dela upp föräldraskapet. Unna varandra och er tillsammans lite getaways.

  • Reply Wilhelmina 29 juni 2017 at 13:17

    Meeen sen skulle jag också säga att man vänjer sig efter några dagar och då blir det plötsligt ganska mysigt. Barnen håller sig lugnare och samarbetar mer, de fattar på nåt sätt att det inte finns utrymme för tjafs. Rutinerna blir kanske lite annorlunda och det hela finner en ny liten form. (Ska kanske nämnas att när jag hade barnen ensam en hel månad förra sommaren så bad de till slut efter mååånga dagar av smörgåsar och yoghurt ”snälla mamma, skulle vi kunna få varm mat?”. )

    • Reply Peppe Öhman 30 juni 2017 at 06:52

      Älskar smörgåsanekdoten, hög igenkänning! Och litar på att det lugnar ner sig.

  • Reply Sara 30 juni 2017 at 00:52

    Jag bröt ihop när mannen pratade om att åka på en konferens mitt i sommaren när förskolan och fritids var stängt. Jag erkände att jag inte var säker på att jag skulle klara av två barn själv en vecka och han blev lite sur men förstod ändå och avbokade.
    Nu har ett av barnen Aspberger och ADHD men ändå. Dessutom inser man att det kanske hade varit lättare nu om man orkat föda barn tätt så de var lite mer synkade i ålder men ärligt talat är det svårt att göra något åt nu.
    Jag har insett att som läget är nu kan jag faktiskt inte skilja mig även om jag velat. Jag skulle inte orka två barn själv varannan vecka.

    • Reply Peppe Öhman 30 juni 2017 at 06:55

      Fattar VERKLIGEN! Och ändå fattar jag säkert inte alls hur tungt det stundvis måste vara att leva med barn som har aspergers och ADHD. Massa kramar och ork, din man gjorde det enda rätta som stannade hemma.

  • Reply en annan Mia 30 juni 2017 at 02:23

    Alltså vad skönt men fruktansvärt att så många känner så här. Har två barn (4 år och 1 år) och är hemmamamma mesta dels, jobbar en dag i veckan. Gubben jobbar måndag-fredag ofta också på vesckosluten och långa dagar. Han hade just 2 veckor semester och det var härligt. Vi delade på våra uppgifter i huset och med barnen. Sen kom måndagen när han gick tillbaka på jobb och jag bara ”neeee fan i helvete jag gillar inte det här!!!!!!!!”. Jag älskar mina barn, jag älskar min man – men som tidigare sades här, är det nog inte så tänkt att en mor/far/vuxen skall vara ensam med barn i längre tider MED en massa andra uppgifter på sidan om. Att det är så, är en annan sak. Det är verkligen med överlevnadsstrategie som jag går vidare. En vacker dag ser det annorlunda ut. Barnen är självgående och jag kan göra annat än, städa, plocka, tvätta, vika, laga mat, handla och PLANERA och fixa tandläkare, undersökningar, vaccinationer, klädköpen, födelsedagspresenter ETC ETC ETC. Ni vet alla vad jag menar. SUCKKKKKKK!!!!
    Och sen kom ännu detta. Mannen berättade i morse att hans kollega kommenterat att han alltid har så prydliga skjortor. Han för dem till tvätteriet (okej, jag gör det). KOllegan ”vah, jag trodde du var gift, gör inte din fru det???? – har du inte koll på din fru???” JAG VILLE BARA SPY.
    Ursäkta! Nur skriker barnet som vaknade 🙂 gotta go . . .
    KRAMAR på er alla supermänniskor

    • Reply Peppe Öhman 30 juni 2017 at 06:57

      Så otroligt nedslående. Tack för att du orkar stå emot och visa de andra familjerna att det finns alternativ till den konservativa livsstilen. Säga vad man vill om Finland och Sverige, men tror inte att någon skulle slänga ur sig nåt om att det är fruns uppgift att stryka sin mans skjortor. Herregud.

  • Reply en annan Mia 30 juni 2017 at 02:31

    kan ännu tilläggas att jag bor i München. Det är medeltida här. Fruktansvärt ansträngande att gå mot strömmen.

  • Reply Sofia 1 juli 2017 at 12:10

    Älskar inlägget och alla kommentarer! Är vårdledig med vår snart 1,5 åring och 3,5 åring. Storebror går på dagis 3 dagar/vecka men har nu sommarlov sen tre veckor tillbaka. Jag har haft så grymt motstridiga känslor under dessa tre veckor. (Nu har mannen semester så nu är alla hemma!) Dels är jag så tacksam över att få vara hemma och slippa stressa med att hinna föra, jobba, hämta, handla, kocka, leka, natta, sova.. men hjälp vad det dåliga mammasamvetet kan dra ner en och vad en trotsig treåring samt en vild ettåring kan få en att se rött! De är ju bara barn, men då man inte får sitta ner mer än en halv minut under middagen och sedan får torka köksgolv, köksskåp och fönster efter varje måltid. Då kan man ju bli aningen matt. Tacka vet jag sociala medier där man kan efterlysa parksällskap och få prata av sig med andra i samma situation!

    Kan tillägga att jag är barnträdgårdslärare och känner att jag borde vara mer pedagogisk än vad jag är. Det gör det inte lättare. Och så funderar man på ett tredje barn. Hur galen får man vara?!

    • Reply Peppe Öhman 1 juli 2017 at 22:54

      Tycker att du beskriver PRECSI hur det är att ha barn. De otroligt motstridiga känslorna kring att bara vilja fly fältet och ta in på hotell som blandas med att herregud så man älskar dem. Plus att du har ett av världens mest krävande yrken. KUDOS!

    Leave a Reply