Jobb Los Angeles

Min dag: Anine Bing, Kanye, hästar och tre dopp

30 augusti 2017

Ni vet när folk i intervjuer får frågan om hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Ingen har någon sin svarat: ”Åh, alla dagar ser ungefär lika ut”. Tänkte på det när jag skulle referera den här onsdagen för er. Mina dagar ser ofta ganska lika ut, om man bara byter ut nån enstaka person och häst.

Jag började med att stiga upp kring halv sju. Hängde och med och matade Majlis. Sen vaknade Vidde och vi åt frukost tillsammans. Det råder värmebölja här så jag passade också på att ta ett morgondopp när Maggie väl vaknade. Det ångrar man ju aldrig. Sen prat-whatsuppade jag med min mamma och körde till Los Feliz, som för övrigt var bastuvarmt, och jobbade en stund med min kompis Anine i hennes nya, fina hus.

På vägen hem lyssnade jag på podden Still Processing som göra av två rasifierade journalister på NYT och handlar om medborgarrättigheter i USA. Väldigt bra om man är nyfiken på strukturell rasism och annan diskriminering i USA. Plus annat! I det senaste avsnittet pratar de också om hur man ska ta hand om sig själv och säger ”When you feel helpless, help someone”. Det tyckte jag var mycket fint och klokt. Och att man ska ta till kultur när man är nere. Läsa, se teater eller gå på en konsert eller utställning. När jag ändå håller på vill jag också tipsa om YA-boken ”The Hate U Give” som på ett enkelt sätt förklarar polisvåld mot svarta i USA. BLAND ANNAT! Vi talar om den i nästa Mellan raderna. TIPS!

Susade tillbaka vid ett och kom precis hem när Maggan och Majlis skulle ta sig ett dopp. Hängde givetvis på (en ångrar ju aldrig ett dopp). Gladde mig åt att Majlis verkar vara en äkta Öhman som älskar vatten. Sen var det dags att susa vidare till stallet. Det var långt över trettio grader i Topanga där jag rider, men både jag och hästen Pal fixade ändå hopplektionen. När jag sedan körde hem, först genom Santa Monica Mountains och sen på Hightway 1 längs med kusten, lyssnade jag på Kanye, sjöng med, sneglade på solnedgången, surfarna och havet, och kände en stor lycka över att befinna mig just här just nu. På så vis är jag en glad skit, är bra på att uppskatta stunden.

Innan middagen avrundade jag dagen med ett tredje och sista kvällsdopp.

 

Mitt Los Angeles
Det mest tillfredsställande Youtube-klippet

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Lina 31 augusti 2017 at 13:50

    Ja. Help someone. Kan vi inte göra det till en grej att aktivt ta kontakt med flyktingar till exempel? Den strukturella rasismen är ju vi. Vi behöver öppna våra cirklar, aktivt. Bjuda in några nya. Anstränga oss för att hitta dem om de inte finns precis där vi bor. Vi pratar om bristande integration, men hur ska man kunna integrera sig om man aktivt eller passivt exkluderas? Vi behöver börja prata om den sociala bekvämligheten i Norden (och kanske USA) som inte existerar på samma sätt i många andra kulturer. Till och med många som tycker att refugees welcome verkar i praktiken vara ganska slutna. Man kan ju inte bli kompis med en begagnad t-skjorta som nån donerar till en liksom. Inte heller med en kommunalt anställd integrationsprojektledare. Och om man inte upplever att det är nån skillnad för någon om man finns eller inte blir man inte lika motiverad att finnas till. Åh vad jag kan känna mig tjatig och präktig som går an om det här, men det är verkligen livsviktigt på så många plan. Och så enkelt egentligen.

    • Reply Peppe Öhman 1 september 2017 at 07:30

      tack Lina för den här kommentaren och för att du orkar upprepa samma sak, få folk att fatta att det handlar om människoliv och att en liten öppning/gest/kram kan betyda så otroligt mycket för någon annan. Du är så jävla bra.

    Leave a Reply