Feminism

Inte alla män, men alla kvinnor

17 oktober 2017

Precis som alla andra kvinnor i mitt flöde skrev jag också #metoo i sociala medier. Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. Det kan vara allt mellan ett nyp i rumpan eller regelrätt våldtäkt. Alla vet och alla har erfarenheter.

Att som Cissi Wallin och Lulu Carter gå ut och namnge männen som begått övergrepp på dem är modigt. Det finns en chans att andra kommer att komma ut med specifika personer, som det gick i Weinstein-fallet, men sannolikt kommer folk bara att säga att det hänt dem också, men inte nämna några namn. Det är fortfarande för riskabelt att hänga ut männen. Varför det? Jo, för att snubbarna fortfarande har så mycket makt. Wallin och Carter kommer att vara ganska ensamma.

Ingen ska naturligtvis skammas för det här. Det ska inte vara offrets ansvar att lösa problemet eller konfrontera männen och ta konsekvenserna. Det är bara ytterligare ett tecken på patriarkatet. Det som jag önskar att nu ska hända är att alla de män som nu ropar ”inte alla män!” istället för att sätta fokus på sin oskuld börjar säga till när deras vänner, släktingar och kolleger beter sig sexistiskt. Att vara tyst är medgivande. Och trots att polaren är en ”bra typ” (som till exempel donerar mycket pengar till det demokratiska partiet och stöder kvinnliga presidentkandidater) kan han fortfarande vara en person som begår sexuella trakasserier. Folk kan vara flera saker samtidigt. Man kan inte heller ursäkta övergrepp genom att annars vara en god människa.

Så kära män, call them out, som vi säger här i Amerika. DET kan ni göra.

Kan inte ni, kvinnor och män, berätta om när ni konfronterade män som betedde sig illa? Som stärkande exempel på hur man kan göra. Inte MÅSTE göra, men kan. Jag kan börja: på en jobbfest kallade en kollega mig hora. Följande dag på jobbet gick jag in på hans avdelning och frågade så högt att precis alla i rummet hörde vad han egentligen menade och krävde sedan en ursäkt av honom.

Tack för att ni skriver
"Därför är jag inte feminist"

You Might Also Like

37 Comments

  • Reply Johanna 17 oktober 2017 at 10:51

    En kollega tog på mitt bröst och pussade mig på munnen i bussen hem från en jobbfest. På måndag gick jag in till honom (stängd dörr), och berättade jag att jag var arg på honom och avkrävde en ursäkt. Han bad om ursäkt och lovade att inte upprepa

  • Reply Sofie 17 oktober 2017 at 11:48

    Alltså, jag måste erkänna att jag inte minns en enda ”riktig” gång i mitt 33-åriga liv som jag blivit sexuellt trakasserad.. ngn som ropat efter mig på gatan, säkert ngn dum kommentar på krogen men that’s it. Och det är väl tillräckligt fel men inget som jag lidit av. Förstår ju vidden av det strukturella problemet men verkar själv ha kommit lindrigt undan. Kanske har jag glömt? Jag har alltid varit längre än många killar, kanske har det skrämt dem? Men jag är heller inget missfoster.. Har jag bara haft tur? Kanske. Däremot minns jag att jag nypit en manlig servitör i rumpan, vilket jag inte är stolt över, men det får mig ändå att undra hur jag ”kommit undan”?

  • Reply Frusnygg 17 oktober 2017 at 13:08

    Detta är så stort, känner vibbar av det kollektiva övergrepp kvinnor utsätts för. Själv påverkas jag otroligt starkt av outhärdliga minnen som kommer upp. Skäms för det och för att jag inte har vågat och inte vågar stå upp för mig själv.
    Har i alla fall sagt ifrån en gång, tack vare stöd från en arbetskamrat. Fick en klatch på baken av en chef när jag hade tagit en stor affär och kommentaren ”bra jobbat”. Jag rodnade och gick till min arbetsplats och berättade det för min kollega. Hon undrade vad jag sa till honom. Ingenting. Min man tyckte att jag överdrev. Det var väl inte så farligt. Sa i alla fall till chefen dagen efter att det inte kändes ok. Men jag tyckte lite synd om honom när han stammade och hasplade ur sig något ursäktande om att det var på skoj. Alltså, vad är det frågan om??? Förklara för mig varför jag skämdes?

  • Reply Frusnygg 17 oktober 2017 at 13:13

    Jag kan lägga till att jag är jävligt trött på mig själv som inte konfronterat min pappa som tvättade mig när jag var liten på ett sätt som inte var ok och jävligt jävligt trött på tjatsex. JÄVLIGT trött! På det och på mig själv som tycker synd om mannen. Varför???

  • Reply ylva 17 oktober 2017 at 14:59

    Galet många trakasserier men denna historia är lite ledsam liksom. På en fest när jag var studerande stod jag och pratade med några studiekompisar då en av dem plötsligt knep mig i baken. Jag blev lite besviken, för jag tyckte att han var en trevlig och bra typ men jag konfronterade händelsen direkt och blev arg. Han fattade kanske inte hur illa det var och när han fattade det, blev han ledsen och situationen blev awkward och han fortsatte att skämmas resten av studieåren. Hans förklaring till tjuvnypet var att det var menat som något uppskattande. Och naturligtvis var han inte helt nykter. Jag kände mig kanske i detta fall mest besviken på att personen gått över en gräns, inte så mycket antastad när jag tänker efter. Jag kommer på mig själv med att vilja försvara honom och skriva att han var en ganska symppis typ, vilket också är knäppt att man som kvinna hela tiden ska ursäkta andras beteenden genom att förstå dem. Är för övrigt så trött på det, hände senast idag att någon man skällde ut en jag känner och hon slätade över med att han ju var så stressad.

  • Reply Jenn 17 oktober 2017 at 22:00

    Har du i ditt flöde sett några män som gått ut och pratat om typ vad de gjort och hur de känner att det varit misstag? Läste bland annat denna som jag tyckte kändes väldigt bra: https://www.facebook.com/TheLittleIdiot/posts/10154855270676781

  • Reply Cecilia 18 oktober 2017 at 00:37

    Min kollega, en högt uppsatt chef här, sa en morgon för sex år sen: ”Du ser nyknullad ut. Vad härligt.” Blev så jävla paff att jag inte fann mig i situationen. Han har dessutom trakasserat flera andra kvinnor här. Men är fortfarande kvar, och har en än högre tjänst nu än då.

  • Reply LinnF 18 oktober 2017 at 01:30

    Jag har blivit tafsad på på krogen otaliga gånger och ofta blivit så paff att jag inget sagt men i nåt skede beslutade jag mig för att alltid säga ifrån och kräva en ursäkt- vilket jag också gjort vid ett flertal tillfällen. Varje gång har jag, förutom en ursäkt, fått höra bortförklaringar och att jag borde ta det som en komplimang. En gång fick jag som svar ”Sori då men du hade så snygg rumpa att jag inte kunde låta bli” (!) Klassas ej som ursäkt i mina öron men jag tror han fick sig en tankeställare ändå för han såg livrädd ut.
    Som vuxen har jag relativt lätt att säga ifrån men minnen från då jag var barn skaver mera. Sista året i lågstadiet lekte vi ofta mörka minuten på födelsedagskalas vilket i praktiken gick ut på att pojkarna tafsade på flickorna och det hände ofta att många pojkar höll i en flicka medan de anda tafsade även innanför kläderna. Jag minns att jag upplevde det som obehagligt men hade inte mod att säga att jag inte ville vara med. Nå, det sista blev inget stärkande exempel precis, bara ett sorgligt exempel på hur tidigt det kan gå helt fel i respekten för andra människors kroppar och gränser.

  • Reply Karin 18 oktober 2017 at 02:41

    Jag har under de senaste dagarna tänkt mycket på ett sommarjobb jag hade som 24-åring. På samma ställe jobbade en man i 30-års åldern som mer än gärna kommenterade min kropp och var väldigt ”vänskapligt” kramig och ibland även kittlade mig och övriga kvinnor i sin närhet. Jag kan fortfarande känna skam över att jag lät det hända. Omständigheterna var onekligen speciella i och med att vi var ett litet gäng som både bodde och jobbade tillsammans. Redan i samband med att jag blev anställd påpekade min chef, en äldre kvinna, att han den där mannen är nu sådär väldigt förtjust i kvinnor och kan vara närgången, men det är bara att säga till honom på skarpen. Jag gjorde det några gånger, men vad hjälpte det? Sen är det inte så lätt då man ska kunna jobba tillsammans. I dag blir jag förbannad på min chef då jag tänker på hur hon hanterade situationen genom att lägga ansvaret på den som blir utsatt, att ens anställa en person som hon var medveten om att skulle trakassera övriga anställda.

    • Reply Karin 18 oktober 2017 at 12:23

      Och förstås förbannad på mannen i fråga, men det är liksom självklart. Vi övriga som ser dylikt hända måste sluta släta över utan säga ifrån, det är inte acceptabelt att låta det passera.

  • Reply Anna 18 oktober 2017 at 03:07

    En fd kollega ”grabbed me by the pussy” som ni säger i Amerika, i en bar i samband med en jobbmiddag. Jag reagerade (tack och lov, har varit tyst och skämts så många andra gånger) med ilska och röt åt honom att backa för i helvete. Han pep iväg till toaletterna och gömde sig, men kom sedan ut och låtsades som inget, ville ha en kram när jag kort därefter lämnade stället osv.

    Ett par av mina kollegor som var med och såg att jag blev arg backade mig direkt, lämnade stället med mig och delade taxi tillbaka till hotellet, ringde mig efteråt och kollade att jag var ok osv. På måndagen efter när jag tog upp saken med min chef hade en kollega (en man som dessutom fram till dess var kompis med han som tafsade) redan ringt min chef och sagt att något hänt som inte var ok. Min chef och jag konfronterade den tafsande kollegan tillsammans, och min chef drog det vidare till HR. I slutändan fick tafsaren, som var konsult, sitt kontrakt uppsagt och blev svartlistad hos min arbetsgivare (som är stor i min bransch och region).

    Är så oerhört glad att jag sa ifrån, och att jag hade turen att ha en bra chef och fina kollegor (alla män i en ganska ”snubbig” bransch vilket inte borde spela någon roll men ändå) som trodde på mig och backade mig villkorslöst i situationen. Det är i efterhand mitt starkaste minne av erfarenheten, att de hade min rygg och stod upp för mig.

  • Reply Fager Dam 18 oktober 2017 at 09:05

    Jag kom in i bussen, satt mig och tog av mig koftan. Då sade en gammal man som satt bakom mig något om att han gärna skulle se mig ta av mig mera kläder. Jag ba’ iskallt sa att om du säger ett ord till så klagar jag till busschauffören och ser till att du blir utslängd ur bussen. Han blev riktigt tyst. Så tillfredsställande att ha en bra comeback!

  • Reply Lina 18 oktober 2017 at 10:25

    Jag har tyvärr sgs varje gång blivit chockad och inte kommit åt min försvarsinstinkt före först efteråt, men till mannen som begick det senaste övergreppet i januari i år (på nivå att jag polisanmälde) skrev jag en låt efteråt. Det var stärkande och jag ska släppa den så småningom. Jag har också ett helt sommarprat skrivet om övergrepp (sexuella, rättsliga m.m) men nu blev det det andra istället. Ungefär en tredjedel av dem som utsätts för våldtäkt går ofrivilligt in i freeze istället för flight eller flight. Det är en fysiologisk mekanism som är svår att styra över, speciellt om ens försvar – ilskan – fostrats bort. Skriver det här för att jag själv känt skam över att jag ”låtit det hända” trots att jag annars är handlingskraftig. Men det är inte alltid upp till en själv. Så trots inspirationen av dem som sagt ifrån kan man plötsligt finna sig handlingsförlamad. Det är skrämmande.

  • Reply Emma 18 oktober 2017 at 10:50

    Nyfiken på vad tycker du om Underbara Claras debattinlägg kring detta? http://underbaraclaras.se/2017/10/17/metoo/

    • Reply Peppe Öhman 18 oktober 2017 at 10:59

      Intressant! Jag fattar vad hon menar och håller verkligen med om att vi ska ställa högre krav på männen som står bredvid och låtsas att inte se och sen slår sig för bröstet för att de är goda = alltså inte begår övergrepp. Som om det vore nåt att gratuleras för. Det sagt förstår jag att kvinnor inte vågar gå ut med namn. Det KAN vara riskabelt eftersom männen än så länge har så mycket makt. Det sagt finns det en styrka i att många går ut. Gammalmedia har än så länge inte gått ut med Virtanens och Timells namn på grund av att det, än så länge, är så få som nämnt dem vid namn. I Weinsteins fall publicerade ju NYT reportaget mot honom just för att så många kvinnor pekade ut honom. Är tudelad. Men högre krav på männen!

      • Reply Emma 23 oktober 2017 at 11:00

        Mm, tänker också ge mig ut på hal is här och tänka högt men har funderat av och an hur mycket det hjälper att hänga ut folk. Kommer vi liksom längre i debatten om t.ex. Fredrik blir Våldtäktsman med stort V. Hänger vi bara ut dom riktigt asiga förövarna går ju liksom alla andra snubbar fria från ansvar på nåt sätt? Vi är ju alla en del av den här kulturen där konstanta mindre överträdelser möjliggör grövre våldsbrott.

        Tänker på ett bra blogginlägg Nina Åkestam skrev för några år sen: http://blogg.resume.se/nina-akestam/2013/11/07/alla-manniskor-ar-mer-an-sa/

        Men tänker också att Claras inlägg var spot on i att det är inte egentligen förövarna som är det intressanta – det vore kanske mer effektivt att hänga ut Pelle som såg vad som hände eller var på väg att hända och inte ingrep. Varför delar vi inte istället med oss om historierna där vi blev passiva åskådare istället för aktiva ingripare?

        • Reply Peppe Öhman 23 oktober 2017 at 11:17

          Pratar om EXAKT det här i podden som kommer ut om ca 30 minuter!

  • Reply Johanna 18 oktober 2017 at 11:47

    Det gör mig tokig att tänka på alla gånger jag INTE sagt något, mest för att jag blivit så paff. Jag är vanligtvis inte den som har svårt att säga ifrån, men när det gäller sådana här situationer har jag många gånger bara tigit och bytt ämne, typ. Inte när någon fysiskt tagit tag i mig, då har jag markerat. Men när de sagt eller antytt något har jag blivit paff och nollställd.

    Som när min hyresvärd (60-årig man) sa ”synd att det inte fanns en kamera på den telefonen då, höhö” när jag ursäktade att jag missat hans tre telefonsamtal med att jag var i duschen, eller när min äldre manliga kollega på en redaktion alltid synade min kropp från topp till tå när han pratade med mig. Sa aldrig något om detta, orkade inte ”göra en grej” av det och försvarade honom till och med för mig själv med att han ju är en bra person och kanske inte fattar själv att han stirrar. Alltså…!

    Nästa gång det händer (för det gör det ju) kommer jag definitivt reagera snabbare och skarpare och det känns skönt.

    Också så trött på alla ”inte alla män” – det är väl fan inte ens en enda människa som påstått att det är ALLA män? Det är ju inte det som är grejen – grejen är ju att det är nästintill alla kvinnor. Att en del män utsätter alla kvinnor för något obehagligt måste väl vara enough för att kunna diskuteras. Gaah. Måste kanske skriva ett inlägg om detta. Orkar ej att män (och kvinnor, har sett en hel del i flödena idag faktiskt) försöker vända detta till att det är ett ”generaliserande av alla män” när det inte ens är det. (Med det sagt är ju en poäng att det handlar om många fler män än vad de flesta, inkl de själva, tror, och att vi måste diskutera detta för att synliggöra just det. Att det är ”vanliga killar”. )

  • Reply wonderland Heidi 18 oktober 2017 at 11:53

    Jag blev helt paff då jag börja fundera på allt som har skett under ens liv. Hade aldrig liksom tänkt på allt på sama gång, vet du? Hade beakta dem som en gång, istället för alla. Så jag blev lite till mig då jag insåg hur mycket det egentligen sker. Hur mycket som har hänt åt mig. Då kan det ju bara betyda att det händer mycket åt andra också. Men ja, du fråga om de gånger då man har sakt emot. Bra. För mig tog det flera år innan jag kände mig tillräcklikt stark för att säga något. Eller kanske jag då led av detdär freeze. Så sorligt. Men nu, de senaste typ 8 år, nu fan säger jag till. 1) För några år sedan var jag på väg till Kroatien. Med ryggsäck på ryggen. Glad och förväntansfull. Gick ut ur min lägenhet för att gå och vänta på flygbussen. Det är sommar, tidigt lördag morgon. Går. En äldre man kommer gåendes emot mig. När han är nämare säger han ”vill du ha lite pengar för din resa? Ge mig en snabb handjob så får du lite slanttar”. JAG BLEV SÅ ARG. Jag kolla argt på honom och sade att han skall skämmas, fy fan, jag vill inte ha dina pengar osv. Han skratta åt mig. 2) Lite längre bak i tiden. Det är lördag natt. Sommar. Jag går ensam hem. En ung, stilig man går bakom mig. Kommer närmare. Säger ”Hur mycket för en natt med dig?” Jag tror inte vad jag hör. Säger ”det finns inga sådana pengar” Han: ”X €?” Jag: ”NEJ! Du kan inte köpa mig eller för den delen någon annan heller så där bara. Skäms!” Han sade inget. Jag gick ifrån. Tror inte att han skämdes. 3) Typ tre-fyra år sedan. Går ut ur spårvagnen och en ungre man kommer framför mig och tar tag i min bröst (jag 158 cm, han cirka 190 cm). Jag han inte få tag i hans hand innan han klämde, men genast efter det har jag vridigt hans hand runt och han ser lite lidande ut. Igen säger jag ”skäms!! Har du inget folkvett?! Fy!” Inga reaktioner. Några män omkring oss ser argt på mannen, men säger inget.
    Så ja, kanske jag måste hitta på något annat än detdär ”skäms du inte/skäms” för den har inte något effekt. Förslag?

    • Reply Filippa 19 oktober 2017 at 02:58

      Nästa gång VRÅLA. ”VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR!!?” Du skräms både genom oväntat hög röst (= tar plats) plus att du ifrågasätter hela hans existens, inte bara det han gör.

  • Reply Ennet 18 oktober 2017 at 12:38

    Jag sommarjobbade som vaktmästare i Oslo under studietiden.På vaktmästarcentralen jobbade det 20 män, en kvinnlig sekreterare och jag. Min nästsista dag på jobbet frågade jag min chef varför han tyckte det var ok att det hängde porrkalendrar överallt.Han pep nåt om att han inte själv gillade dem men att han nu inte kunde göra nåt åt saken.Jag tog en rundtur på kontoret och maSkinhallen och rev ner alla kalendrar, som ett slags avsked.

  • Reply hanna 18 oktober 2017 at 14:09

    Jag har aldrig sagt ifrån. Första (och värsta) gången – jag var nitton, skulle fylla tjugo, han var min chef. 16 år äldre. Satt med i intagningsnämnden till utbildningen jag ville komma in på. Hade min framtid i sin hand. Då säger man inte ifrån. Jag försökte länge intala mig själv att jag inbillade mig. Tills det inte gick längre. Jag kom in. Sen var han min lärare. Efter det har jag aldrig någonsin sökt ett jobb inom en organisation eller ett sammanhang där han befunnit sig. Och det tog fem år innan jag hade på mig kjol, klänning eller ärmlöst på en arbetsplats igen. Drog aldrig igen en dörr bakom mig när jag gick in till en manlig chef eller kollega. Etc.
    En annan gång: En trevlig kollega, som jag jobbat med på en tidigare arbetsplats, fällde på en firmafest kommentaren ”Du vet, det är tack vare mig du är här, jag gav dig så bra referenser. Är det inte dags att du betalar tillbaka för det?” Blev så paff att jag inte sa nåt alls.
    En tredje gång – och här var jag ändå 30 och hade skinn på näsan. En arbetsplats med en otroligt sexistisk jargong. Jag parerade allt. Fick alltid sista ordet. Vägrade anpassa min klädsel – som många kvinnliga kollegor – i hopp om att slippa blickar och kommentarer. Eller… nja. Kollegan som kommenterade min kropp utförligt på en firmafest och la till ”du skyler dig ju inte direkt” (jag gick klädd i jeans och top för det mesta, som alla andra – efter det hade jag en sjal flera varv runt halsen under lång tid). Just det, han sa att han kunde tänka sig att ligga med mig också. ”Bara så du vet.” Sa jag ifrån? Nä. Pratade om olämpligheten i beteendet med en manlig kollega som jag lät tafsa på mig trots att han hade sambo.
    Detta är så sorgligt. Och så mycket av allt detta jag hade nästan glömt. Så mycket mer det finns. Och då tror jag ändå att jag är väldigt skonad. Och ser mig själv som en stark person som inte tar skit, som inte är rädd för att säga ifrån, som har integritet.
    Men i en del sammanhang blir man så liten. Och det är väl det som är meningen?

  • Reply Jenny 18 oktober 2017 at 17:35

    Grr, jag sitter och diskuterar med en “inte alla män” -snubbe på FB, så jag kom hit för lite happy place och inspiration. Här är min story: jag satt med min man och vår dotter i en pubträdgård och åt middag en afton förra sommaren. Vid bordet intill satt en man och skämtade högt om att den enda sport han var bra på var våldtäkt och att det därför var hans favoritsport. Alla vid bordet skrattade. En av kvinnorna i sällskapet sa lite halvhjärtat, skrattande, “nä men sluta då…” fniss fniss, men inte mer än så. Han fick bekräftelse och fortsatte. Jag vände mig om och stirrade på honom tills han märkte det, han började då genast be om ursäkt: ”sorry sorry, menade inte att vara oförskämd”, han nickade mot min dotter, ”det var olämpligt”. Jag sa: det där är inte ok att skämta om. ”nej visst, förlåt förlåt” sa han. Jag sa igen: det där är inte roligt! Så vände jag mig och fortsatte äta. Hela serveringen blev tyst och stämningen var rejält obekväm i flera minuter. Men det var det värt.

  • Reply Annika 19 oktober 2017 at 12:13

    Kan inte komma ihåg hur jag reagerat alla gånger jag råkat ut för något. Men minns en specifik kväll när jag och 3 vänner var ute på det lokala Harry’s i stan (enda som ens liknar en krog i stan) och blir på dansgolvet flera gånger ”dansad mot” (dvs att de creepar upp bakifrån och trycker skrevet mot en) av olika män. Vänder mig om varje gång och knuffar undan, rent av vrålar på en av dem, men kände ändå ingen förvåning alls. Det var inte första gånger och antagligen inte sista.

    En gång jag dock verkligen kände att min tillsägelse bet var när jag var på en fest hemma hos en vän till familjen. Satt i soffan tillsammans med mina föräldrar, ett par i mina föräldrars ålder samt en man som är vän till familjen (och känt mig sen jag föddes). Mannen börja diskutera mina piercingar och anmärker att han som arbetsgivare aldrig skulle anställt någon som såg ut sådär. Jag svarar att jag som anställd inte vill arbeta för någon som diskriminerar på det viset. Och då försöker han argumentera vidare och säger att han som man inte tycker det är attraktivt med piercingar. Genast slänger jag tillbaka att jag som kvinna skiter fullständigt i vad han tycker. Då vände sig kvinnan i som satt i soffan mot min mor och sa typ ”du är väl stolt över din dotter?”.
    Inte det värsta övergreppet jag råkat ut för men kändes så jävla kick-ass att jag lyckades säga ifrån direkt och fick tyst på honom, OCH fick beröm av en främling.

  • Reply Annika 20 oktober 2017 at 23:33

    Jag minns en gång på bussen i Buenos Aires när en äldre man klämde en yngre tjej i rumpan. Det var verkligen utstuderat, han sträckte ut armen tvärsöver hela gången i bussen.
    Hon vände sig om och ifrågasatte honom med hög röst så att alla andra på bussen också blev medvetna om vad som just hade hänt. Fler personer kom till hennes försvar och tillslut fick de busschauffören att stanna bussen och mannen (som hela tiden spelade dum typ ”vadå? vem? jag? nää”) blev avslängd.
    Sån fantastisk skön känsla det var också när hela bussen ställde sig på hennes sida mot gubben.

  • Reply Max 21 oktober 2017 at 07:56

    Som alltid, baserar sig ditt resonemang på ett felslut. Du gör en felaktig generalisering då du drar slutsatsen att den gemensamma nämnaren mellan personer som utför sexuella övergrepp är könet. Ett exempel på din logik:

    Premiss 1: Alla kvinnor upplever sexuella övergrepp.
    Premiss 2: Alla som utför sexuella övergrepp mot kvinnor är män.
    Slutsats: Sexuella övergrepp är en manlig attribut.

    Denna slutsats kan motbevisas med en enkel titt på statistiken som visar, att en övervägande majoritet av män inte utför sexuella övergrepp mot kvinnor. Det är således ett felslut att påstå, att sexuella övergrepp skulle vara en manlig attribut. Det skulle således vara mer givande, om man istället koncentrerade sig på en gemensam nämnare som sammankopplar de individer som utför sexuella övergrepp på en högre grad.

    Det här skulle vara det genuina sättet att närma sig frågan om sexuella övergrepp. Men å andra sidan går det att argumentera att vi inte kan förvänta oss att feminismen skulle kunna ge oss ett vetenskaplig lösning på frågan om sexuella övergrepp, eftersom feminismen i grundern baserar sig på en ofalsifierbar teori om ett regerande patriark och således är feminismen begränsad till sin politiska retorik, långt från nåt som kan klassas som vetenskap eller sökandet av sanning. Slutsats: vi vänder våra förväntningar en riktig del av humanioran för att få en lösning på problemet med sexulla övergrepp, såsom social psykologi eller sociologi…

    • Reply Peppe Öhman 21 oktober 2017 at 08:01

      Oj, nu missade du visst temat. Ingen fara, hjälper gärna till! vi diskuterade #metoo-kampanjen som handlar om just kvinnor som utsatts för trakasserier och övergrepp av män.

      • Reply Max 21 oktober 2017 at 08:19

        Jag tolkar ditt svar så som du inte tänker ta tag på det innebodende felslut i ditt allmänna narrativ ”Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. ”. Kritiken ligger alltså i det, att det är problematiskt att göra det till en könsfråga istället för att koncentrera sig på mera relevant data som skulle belysa orsakerna bakom det här beteendet.

        • Reply Peppe Öhman 21 oktober 2017 at 08:53

          Det är en könsfråga. Män använder sin patriarkala makt för att trakassera kvinnor. Det motsatta sker också, men inte i samma utsträckning och för att upprepa mig själv: Nu diskuterade vi #metoo-kampanjen.

          • Max 21 oktober 2017 at 09:08

            Igen, du begår en generalisering som motverkar möjligheten att hitta sanningsenligare orsaker bakom sexuella övergrepp. Dessutom är påståendet om att ”Män använder sin patriarkala makt” ett så abstrakt, att det gör det omöjligt att hålla diskussionen på en konkret nivå.

      • Reply Max 21 oktober 2017 at 08:35

        Jag vidareutvecklar: Det är ett katakteristiskt för dagens diskurs på sociala medier att basera sina analyser på individuella (och lösryckta) exempel som sedan fungerar som en allmän attribut för en större grupp. Dessa grova generaliseringar görs dagligen, se exempelvis på diskussionen om Islam och extremism. Anhängarna bakom argumenten att extremism är ett naturligt attribut för islam baserar sina argument på exakt samma logik som feminismen gör i fallet av sexuella övergrepp. Man drar slutsatser som lyder :”Inte alla muslimer är extremister, men alla extremister är muslimer.” istället för att koncentrera sig på mera verklighetstrogna orsaker så som socioekonomiska förhållanden etc.

        • Reply Peppe Öhman 21 oktober 2017 at 09:00

          Män ur alla samhällsklasser trakasserar och begår övergrepp på kvinnor. Det finns givetvis socioekonomiska orsaker bakom brottslighet, men det förklarar inte mäns våld mot kvinnor. Jag fattar att du vill säga att feminister är dumma, det gör folk hela tiden varje dag. Har du nåt konkret (eller originellt!) att tillägga just den här diskussionen om #metoo-kampanjen får du gärna göra det. Annars får jag vänligast be dig att avlägsna dig ur det här kommentarsfältet.

          • Max 21 oktober 2017 at 09:15

            1. Du upprepar bara dit ursprungliga argument utan att framföra bevis på varför vi skall tro på att det är könet som är den gemensamma nämnaren.
            2. Onödig halmgubbe på mina argument. Jag har inte påstått att feminister är dumma. Jag har endast utmanat ett specifikt argument som enligt mig inte är representativt för verkligheten.
            3. Jag har tagit fasta på konkreta påståenden i ditt inlägg, ”Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. ”. Mina argument är således relevanta i kontexten av dina påståenden.

          • Peppe Öhman 21 oktober 2017 at 09:36

            Har varken tid eller lust att föra det här cirkelresonemanget med dig. Tråkigt att du inte ser ojämställdheten i samhället vi lever i. Men det får stå för dig.

          • Max 21 oktober 2017 at 10:06

            1. ”Har varken tid eller lust att föra det här cirkelresonemanget med dig”.
            Ser inte vad som är ett circkelresonemag i mina påståenden, du för gärna specificera vad du menar, om du har tid.

            2. ”Tråkigt att du inte ser ojämställdheten i samhället vi lever i”. Halmgubbe och ad hominem. Jag tror att vi båda delar idealet om jämställdhet mellan könen samt kampen mot sexuellt övergrepp mot kvinnor. Det vad vår debatt gäller är de specifika retoriska metoderna hur man skall nå det här problemet. Mitt påstående är diskussionen tar en felsvängning då man talar om sexuell våld som en allmän manlig attribut. Synd att du inte orkar diskutera mera. Ha ett bra vs!

          • Peppe Öhman 21 oktober 2017 at 10:30

            Sorry, tycker inte att det är konstruktivt att diskutera med dig. Jag slutade ta dina resonemang på allvar efter att du började med ”Som alltid, baserar sig ditt resonemang på ett felslut.” Men kanske vi kan mötas i en saklig diskussion nån gång i framtiden. Vem vet. Trevlig helg

          • Max 21 oktober 2017 at 11:16

            Granted, det kan tolkas som om jag gjorde en hänvisning till din blogg i allmänhet. Men det var alltså inte menat på det sättet, utan snarare till den här specifika frågan, som vi har diskuterat förut också.

    Leave a Reply