Okategoriserade

Åttaåring ensam hemma

30 mars 2018

Jag har haft dåligt samvete för att jag inte svarat på alla kommentarer på det här inlägget om att gifta sig och skilja sig (hade hoppats på fler historier om lyckliga skilsmässor, förresten. Var ÄR ni?). Det skulle antagligen ha gått fortare att svara på kommentarerna än att skriva det här och då skulle jag också ha sluppit det dåliga samvetet, men människan är UPPENBARLIGEN inte alltid rationell.

Det jag ville fråga er om här är när ni själva fick gå hem från skolan utan vuxen? Och hur gamla har er potentiella barn varit när de fått röra sig ensamma på stan? I USA får barnen vänta tills de nästan är tonåringar. Går en tioåring hem utan sällskap kan föräldrarna bli anmälda till socialen. I Utah håller det visserligen på att ske en förändring, skrev om det här. Världen är ju inte en farligare plats nu än på 1970-talet, då 80 procent av lågstadiebarnen i USA fick gå ensamma hem och leka själva i parker.


Vidde skola ligger ungefär sex kvarter från vårt hem, rak väg med trafikljus och övergångsställen. Det skulle ändå inte komma på fråga att han gick ensam till skolan. Däremot har vi tagit promenader och åkt och handlat mat med honom hemma.

Minisemester i Palm Springs
Ett liv utan sociala medier

You Might Also Like

27 Comments

  • Reply Lisa 30 mars 2018 at 22:13

    Jag erbjöd min sjuochetthalvt-åring att vara ensam hemma en liten stund härom dagen, men han började storgråta… fleraa på hans skola går till och från skolan själva, fast i sällskap med varandra redan i ettan.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:51

      Vidar tyckte inte heller det var världens mest avslappnade situation den första gången. Tänker att barn bara utvecklas i olika takt ocg för vissa är det läskigare att vara ensamma än för andra.

  • Reply J 30 mars 2018 at 23:13

    Antar att jag var 7 år och gick i första klass när jag gick hem från skolan själv, fanns väl inget annat val heller, men har aldrig upplevt det som jobbigt eller hemskt. Tvärtom var det ju på vägen till och från skolan man hittade på en massa roliga saker och nya vägar (bodde i en liten by på landet och hade ca 1 km till skolan) genom skog och mark. Grannflickan och jag gick på samma klass så helt ensamma var vi ju inte heller och oftast anslöt ju andra barn på vägen sådär bullerbyaktigt.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:51

      Låter väldigt idylliskt!

  • Reply Emma 30 mars 2018 at 23:17

    Jag är visserligen inte uppväxt i en stor stad men jag har nog varit ensam hemma i kortare stunder från 5 år och sedan länge from skolstart vid 7, ute och lekte själv på gården med äldre kompisar/syskon från kanske 3.. Jag läste någon artikel i filter tror jag det var som handlade om att barns stillasittande är vuxnas fel för vi låter dem inte göra något själv och varje minut ska vara övervakad och det hämmar lek och utveckling. Så jag tror det är viktigt på många plan att låta barnen våga lita på sig själv!

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:52

      Jag läste också Filter-texten! Så intressant. This American Life hade också ett avsnitt om just detta.

  • Reply matilda 30 mars 2018 at 23:19

    jag gick själv till och från lekis, jag var alltså sex år. jag gick två år på lekis, började året jag fyllde fem och slutade året jag fyllde sju. jag tror att mamma gick med mig första året. (vägen är ca 1km, en liten bit är en husgata (återvändsgränd) där man fick gå på kanten av vägen. jag skulle låta min femåring gå där själv idag om jag hade nån) man kunde gå skogsvägen också, men den gick jag inte själv fören jag började lågstadiet. mamma var dagmamma så vi var aldrig själva hemma. kanske på helgen om vi inte ville följa med och handla, men efter skolan var jag ensam hemma när jag fyllt 11. då hade vi flyttat och jag fick gå till skolan själv, men min lillebror fick inte gå själv fören han också fyllt 11. då bodde vi så att man behövde korsa en vältrafikerad väg (på landet vältrafikerad alltså) utan övergångsställe.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:53

      Antar att brist på bilar längs med vägen OCH att du var ett moget och smart barn spelade in 🙂

  • Reply Janina 31 mars 2018 at 01:01

    Såvitt jag minns gick eller cyklade jag ensam till och från skolan från första dagen. Bodde dock inte i en stad och hade en väldigt säker skolväg som bestod av en bit cykelbana och en bit mycket glest trafikerad bilväg med hastighetsbegränsning på 30 eller 40 km/h. I ettan gick jag i eftis dit jag och övriga eftisbarn tog oss på egen hand efter skolan. Jag gick i princip förbi hemmet på väg till eftiset.

    Nyligen läste jag att min gamla skola deltagit i ett internationellt projekt och haft besökare från bl.a. Lettland och Italien som blivit mycket förvånade när de sett barn komma cyklande ensamma till skolan, och mitt i vintern dessutom. Så det är nog inte bara i USA folk är försiktigare än i Finland.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:54

      Intressant att Lettland också är försiktigare. Det måste ju handla mer om kultur än om reela faror?

      • Reply Janina 2 april 2018 at 02:21

        Jag vet faktiskt i stort sett ingenting om hur säkert eller osäkert det är i Lettland, men i någon mån handlar det väl alltid om kultur. Besökaren därifrån som intervjuades i artikeln nämnde också att man i Lettland måste ha ett körkort för att få cykla (det påstods också att man måste vara 16 år för att få ta det men det tyckte jag lär så konstigt när jag läste artikeln att jag kollade upp det, och den rätta minimiåldern verkar vara 10), och det blir väl automatiskt något man tänker mer på när det finns den typen av formella krav.

        • Reply Peppe Öhman 4 april 2018 at 08:59

          Kudos till dig som dubbelkollade cykelkörkortet. Tänker på hur mycket som skrivs här om Norden och Finland (alla har medborgarlön) som ofta är sanningar med lite modifikation.

  • Reply hanna 31 mars 2018 at 02:44

    Jag gick hem ensam från förskolan (gick aldrig lekis, mamma var hemma då). Ingen lång väg, kanske fem minuters promenadväg bort, antingen genom villaområde eller i utkanten av det, vi bodde så att trädgården vette mot grönområde/åkermark.
    Från första klass gick/cyklade jag, det var cykel-/gångväg genom bostadsområden/grönområden mesta vägen. Ingen blev hämtad vad jag minns – det hade nog tvärtom setts som väldigt pinsamt.
    Nu är jag uppvuxen i mindre samhälle, inte stad, men jag kan inte minnas att vi INTE fick röra oss som vi ville. Så det fick vi väl, så snart det blev intressant. Men i yngre åldrar var det väl mer att fara runt i bostadsområdena, på grönområdena eller åkrarna och småvägarna ut mot landet som lockade. .
    Känns verkligen som en annan tid, fastän detta var på 80-talet.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:56

      Tänk friheten att som barn få cykla omkring. Önskar faktiskt att Vidde fick känna den.

  • Reply Lou 31 mars 2018 at 07:15

    På 70 talet var alla barn ute o lekte tillsammans i blandad ålder fråntyp 5/6 år till 12/13. Vi gick till och från skolan själv eller med klasskompisar från tvåan, i ettan gick jag till farmor. Mina barn gick på eftis till åk 2 sen gick de hem o har lekt o cyklat ute själv f.o.m 5/6 år. Men vi bodde ju i Vasa. Barn är nog mindre fria fysiskt idag men ”friare/mer utsatta” psykiskt tack vare sociala medier… intressant artikelide` .

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:57

      Synd det där med begränsad frihet, tror att det skapar nåt slags grundtrygghet eller kanske sjävförtroende i att kunna/få röra sig fritt.

  • Reply Eva 31 mars 2018 at 11:08

    Jag gick till och från skolan själv från första klass, 7 år, någon km genom villaområde. Min nu 10-åring gick hem ensam första gången från skolan på våren i tvåan, 8 år, 2 km genom skog och villaområden. I trean gick hon hem själv när det var ljust, när det var mörkt hämtade vi. Då var jag föräldraledig och väntade hemma. Nu i fyran går hon alltid själv, men om det är mörkt kan hon ringa och då hämtar vi om vi är hemma. Nu har hon nyckel och kan vara hemma själv, även en hel dag när skolan är stängd t ex.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:58

      Kan mycket väl se att en rutt som känns trygg i ljus kan vara läskig i mörker. Själv var jag vansinnigt mörkrädd som liten.

  • Reply Catharina 31 mars 2018 at 12:45

    Mina stora killar är 7 och 10. De får gå själva till skolan men vill ibland att vi går med. Vi har 3-400 meter till skolan och bor i närförort till Stockholm. De har någon gång fått gå hem själva med nyckel, men oftast bara gått hem när någon av oss jobbat hemifrån. I torsdags ringde en av sjuåringens kompisar på efter skolan (tillsammans med sin storebror som är 11) och så gick de iväg och spelade fotboll på skolgården och kom hem 18.30. Jag hoppas vi känner tillräckligt många i området för att ha en viss social kontroll och vill helst fortsätta vara så här ”cool” även när småsystrarna blir större!

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 08:59

      Så fint att bo så nära skolan. Drömmen är ju, som du säger, ett samhälle där man känner ansvar också över andras barn.

  • Reply Johanna 31 mars 2018 at 15:16

    Mina barn 8 och 10 går till och från skolan själva och har gjort så i ca 1,5 år. I början början blev den mindre hämtad av den större och de gick hem tillsammans. Inte alltid så längre. De är hemma ca 1,5 h själva innan vi kommer hem från jobbet. De har telefon så de kan ringa om det är nåt eller om de går till en kompis osv. Funkar fint. Helt ärligt, att slippa lämna och hämta och stressa till en viss tid har höjt min livskvalitet med ca 100 %. Kan ta det lugnt på morgonen och se till att de kommer iväg utan att stressa med mig själv. Det är bara ca 400 m till skolan. Ibland lämnar jag dem nån timme på kvällen (aldrig senare än ca 19) för att träna när min man är bortrest. Gymmet är bara 3 min bort så det känns ok.

    • Reply Peppe Öhman 1 april 2018 at 09:01

      jag fattar verkligen frihetskänslan hos alla inblandade. fint också med syskon som kan vara varandras trygghet,

  • Reply My 3 april 2018 at 00:53

    Vi bor i centrala Uppsala och våra barn har alltid gått själva till skolan tillsammans med sitt syskon i nära ålder. Just nu går de med kompisar också. Det är ca 1 km till skolan. De kan även hämta ett yngre syskon i skolan, gå till Ica (köpa godis)… de är hemma ett tag innan vi kommer hem från jobbet. Trots att det är centrala stan är det trevlig promenadväg. Vår 10-åring tar bussen till sin dansträning själv. Vi pushar inte (uppmuntrar mer) men barnen vill ju gärna klara saker själva. Men jag gissar att barn i USA gör andra saker som får de att känna sig lite ”stora”. Det är väl bara olika kulturer kring sånt här. Men jag upplever iofs att en del svenska familjer har börjat bli mer nojiga kring barnens rörelse. Vi tycker det är skönt när barnen har kompisar som har föräldrar som är lite som vi. Ett av mina bästa minnen är när jag i vintras stötte ihop med vår 10-åring och hennes kompis, de hade efter skolan varit och dragit fram en pulka och varit i pulkabacken i stan. Ibland sticker de iväg och fikar själva men kollar ju alltid först med oss såklart. Jag trivs så.

    • Reply Peppe Öhman 4 april 2018 at 09:00

      Bra poäng att det finns fler saker som kan vara mognadsprocesser än just att gå utan vuxen hem från skolan.

  • Reply vilde 5 april 2018 at 12:18

    Som många andra gick jag ensam till skolan från andra dagen i ettan, en liten stad. Vi gjorde massor ensamma med kompisar. Men visst fanns det fula gubbar i buskarna på stranden där vi simmade t.ex. Kände mig så begränsad och instängd när jag som 17 åring bodde hos en familj i frankrike och knappt fick gå ut och promenera ensam. Så, jag älskar den frihet jag haft men samtidigt finns det en omtänksamhet och trygghet i att inte ha så mycket frihet. Jag tror ju att tonåringar i norden egentligen skulle må bättre av att behöva vara hemma mera, få trygghet och inte utsättas för att vara så vuxna tidigt. Men det är en annan diskussion förstås. Och för mitt barn, ja tyvärr har jag levt ett så vilt liv att jag nog kommer att skydda henne mera än jag själv blev skyddad.

  • Reply Annika 3 juni 2018 at 00:18

    Tänkte på det här inlägget igår, då fick Gael cykla själv till en kompis tre kvarter bort. Sen gick han och kompisen och en till kompis själva till lekparken som ligger kanske ytterligare två kvarter bort. Nära, men utom syn- och rophåll. Där fick de leka tills de själva bestämde att det var dags att gå hem igen. De går alla tre fortfarande i förskolan. Älskar att bo på en plats där den friheten är möjlig.

    • Reply Peppe Öhman 3 juni 2018 at 07:22

      Lyckans er! Otroligt värdefullt att barnen får lära sig att röra sig själva och samtidigt känna sig trygga. tror att det ger ett gott självförtroende.

    Leave a Reply