baby Jobb Los Angeles Skriva Stockholm

Framme i Santa Monica och svar på frågor

17 augusti 2018

I går kring halv fyra kom vi hem. Det kändes som vanligt lite konstigt och mycket härligt. Det är som om hjärnan (eller själen! som min kompis Isabelle sa) skulle behöva mer tid att omställa sig när en reser så här långt. Vidar somnade bums, Magnus drog ut vid sju för att träffa kompisar han saknat (”ett glas vin” blev helkväll i Hollywood) och precis när jag hade somnat vaknade Vidar. Majlis var den enda som kunde uppföra sig sömnmässigt. Tänk att en nästan tvååring ska vara den som är bäst på jetlag.

Jag tänkte börja terminen med att svara på några frågor.

1. LISA: Huuuur gör du såna här fina filmer? Vilket program och vad har du filmat med för kamera? Puss!

Blir glad över att videon välkomnas här i bloggen! Vill gärna göra med, det är superenkelt! Ladda ner iMovie på telefonen och klipp ihop dina videoklipp där. Det är bara att förkorta och flytta omkring videosnuttarn. I appen finns gratis musik att använda. PUSS

2. JANINA: Lite off topic-grej, men undrar bara: kallar dina barn dig för Peppe? (Och Magnus för Magnus?) Har för mig att du någon gång har nämnt att Vidar gjort likadant. Inte för att jag tycker att det är nåt fel med det men de flesta barn brukar väl kalla sina föräldrar för mamma och pappa, så jag är bara lite nyfiken.

Ja, det gör det! Det var ingen uttalad strategi från vår sida, men när Vidar föddes vägrade vi kalla varandra för mamma och pappa och då hörde väl Vidde mest Peppe och Magnus (fast i början sa han Peppe och pappa) och började använda det själv. När Majsan föddes tog hon efter resten av familjen. Ibland när Vidde vill vara rolig kallar han mig ”mamma” och dör sedan i en fnissattack.

3. JohannaTror du att du kommer frilansa för alltid eller söka dig till en anställning i framtiden? Hur viktigt är det för dig att jobba med det du brinner för, vs kanske bekvämlighet och trygghet?

Jag tror faktiskt det. Just nu finns inte en anställning på kartan. Ibland brukar jag leka leken där jag testar olika arbetserbjudanden och om jag skulle tacka ja till dem, men hittills har jag inte svarat ja på en enda. Det är visserligen osäkert att frilansa, men livet är osäkert. Tänker att en ingrediens på lycka för mig är att ständigt vara i nåt slags rörelse. Det sagt var det skitsvårt att få ihop det ekonomiskt de första två åren, men nu löper det på för tillfälle. Ibland kan jag knappt tro att jag får jobba med det jag gillar bästa. Jag har också tankar kring att jobba mycket, men det får bli till ett helt eget inlägg.

Anonyma Prestationister
Vi ses på den andra sidan

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Fager Dam 18 augusti 2018 at 02:05

    Jag funderar mycket på om jag ska sikta på en fastanställning eller frilans. Just nu jobbar jag på vikariat på Yle. Friheten med frilans lockar, men då när jag jobbat som frilans så har jag inte fått ihop det. Antingen har det varit för lite jobb eller för mycket jobb. Och att kombinera vikariat med frilans går inte. Om jag ska frilansa nån dag så gäller det att helt lämna bort korta vikariat och inte heller jobba på timlön på Yle. Få ihop en lämplig palett av uppdragsgivare och skaffa ett arbetsrum nånstans. Att jobba hemifrån klarar jag inte, blir skogstokig av att jobba hemma. Såna tankar går jag i nu. Är inspirerande att följa med hur ni fått ihop det!

    • Reply Peppe Öhman 18 augusti 2018 at 07:03

      Jag tror att det är svårt att få ihop det som finlandssvensk frilansare i Finland. Jag klarar mig enbart tack vare alla jobb från Sverige och podden och bloggen. Blir nedslagen när jag tänker på hur små arvoden de finlandssvenska mediehusen betalar.

    Leave a Reply