Hästar Jobb Personligt Skriva

Anonyma Prestationister

21 augusti 2018

Apropå gårdagens inlägg om prestation läste jag det här reportaget skrivet av en journalist på Svenska dagbladet. Det handlar om hur journalisten får utmattningssyndrom och får sätta sig i ett rum med andra Anonyma Prestationister och öva på att komma sent, inte ta ansvar och göra saker utan nytta. Jag läste den två gånger för att den var så välskriven och för att den hade så många beröringspunkter med mitt eget sätt att leva. Nu är jag ju inte utbränd, men så säger väl alla innan de får utmattningssyndrom.

”Men har jag inte ändå behandlat de flesta delar av livet – från resor och träning till fester och dejter – som om de vore en sorts arbete där man bör maximera utfallet? Har jag inte nästan oavbrutet känt mig jäktad och haft svårt att uppskatta nuet eftersom jag mentalt redan gått vidare till nästa grej? Och trots att jag själv mest blir lättad om en vän, säg, bjuder på anspråkslös mat eller visar upp ett stökigt hem – hur mycket energi har jag inte lagt på att försöka laga imponerande middagar och att ha det snyggt i lägenheten?

Förra året vigde jag de flesta av mina semesterveckor åt att skriva på en bok.”

Jag går igång på att folk tycker att jag är produktiv och kreativ och snabb. Dessutom har jag haft privilegiet att jobba bara med sånt jag gillar. Jag tycker handen på hjärtat att det ÄR otroligt intressant med amerikansk inrikespolitik, att skriva (både för mig själv och andra), och springa och rida och ha koll på samhället, prata om feminism, spela in poddar och så vidare. Mitt jobb är mina intressen.

Men tänk om jag främst gillar personen jag blir i andras ögon när jag gör allt det jag gör? Den tanken är ganska jobbig. Jag vill snabbt förklara att det inte är så. Ändå gav gårdagens coachingsession mig en påminnelse om att jag kanske borde tagga ner lite på prestationerna. Att det inte är så farligt att inte vara bäst och duktigast.

I höstas när jag spökskrev en bok på en månad mådde jag inte tusen fattar jag nu i efterhand och när jag pluggade på USC 2013-2014 började jag tappa hår på grund av stress. Så är det inte alls nu. Jag mår bra, är glad och lider verkligen inte av utmattningssyndrom, fast gör ytterst få grejer som inte är nyttiga eller leder till nåt. Det skulle vara att kolla på tv-serier då. Ändå drabbades jag av tidningstexten.

Det här citatutdraget ur reportaget tycker jag var nyttigt att läsa.  Verkar vara enkelt i teorin, men otroligt svårt i praktiken för många av oss (inte Magnus). Hur är det för er?

”Vi får i hemläxa att bete oss tvärtemot våra instinkter: ta pauser i arbetet, komma för sent, göra saker långsamt, göra saker halvdant, stå kvar vid övergångsstället när det är rött trots att det inte kommer några bilar, boka in tid för att vara lediga och sysslolösa, prata med lägre röst, låta bli att prata helt, äta på fasta tider, stå still i rulltrappan även om det hörs att tunnelbanan kommer.”

Just det! Avslutade förresten precis en bok som handlar om just detta: Heidi Hakalas ”Bara lite till”. På torsdagen kommer ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om den.

Fritids på stranden till Stilla havet
Coaching med hästar

You Might Also Like

11 Comments

  • Reply Jenny 22 augusti 2018 at 00:00

    Jag övar på att inte göra saker perfekt när jag parkerar. Står nästan aldrig helt innanför linjerna. Vägrar backa och ställa mig helt rakt om jag kommer in lite snett. (Alltså står ju inte helt åt helvete, stör inte andra bilar men min hjärna skriker åt mig att göra om, stå helt rakt och innanför linjerna. Tvingar mig själv att lämna bilen och bara gå.) Tänker nästan varje gång att det ska sitta en lapp på min ruta att ”hur fan parkerar du?”. Har aldrig hänt.

    • Reply Peppe Öhman 22 augusti 2018 at 08:18

      Fy fasiken vilken bra övning, den ska jag kopiera!

  • Reply Milla 22 augusti 2018 at 01:31

    På tal om något helt annat så sträckläser jag för tillfället ”Livet och barnet”! Läste den när den kom ut 2011 och tyckte då att den var fantastiskt rolig och ärlig, men vid den tidpunkten hade jag själv inga tankar på att få barn. Nu har jag mindre än tre veckor kvar tills jag blir förälder och det ser jag så klart fram emot även om jag är livrädd för massor av saker som väntar oss… Den senaste tiden har jag dock känt mig mer och mer deppig över allas självsäkra uttalanden om hur mitt liv kommer att bli och förändras i samband med föräldraskapet, och jag kände att jag jag ville läsa om boken för att få lite perspektiv och få bekräftelse i att man faktiskt kan behålla sin personlighet och drömmar (som då inte nödvändigtvis omfattar att åka till Legoland) trots att man har förökat sig.

    Så egentligen bara en hälsning och ett tack! Och nyfiken på vad du som vis och chillaxad tvåbarnsförälder har för tips till en blivande förstagångsförälder som känner sig lite orolig inför vad som stundar, kopplat till hur livet förändras i stort när man får barn och hur relationen med ens partner förändras. Vad ska man inte tumma på och vad kan man kasta ut med badvattnet för att bli lycklig i sin nya roll?

    • Reply Peppe Öhman 22 augusti 2018 at 08:17

      Hej och grattis! Blev mycket glad över att läsa att du läser Livet och barnet! Hoppas att den ännu håller.

      Jag tycker att du ska ta det lugnt. Du kommer att vara du och din partner kommer att vara din partner också efter att ni fått barn. Det kommer att gå bra. Själv struntade jag i att gå på babyaktiviteter för de stressade mig. Andra får säkert energi och stöd av sånt. Om ni har råd, ta in städhjälp då och då och prata med din partner om att leva jämställt. Tror den största faran är att man tror att man är det och så kommer barnet och den ena har otroligt mycket mer fritid och friheter än den andra och bitterhet uppstår.

      Ja och så är det viktigt att babyn mår bra, men också att DU mår bra. Gällande grejer behöver en baby otroligt mycket färre saker än vad vårt konsumtionshysteriska samhälle vill få oss att tro.

  • Reply Ellen 22 augusti 2018 at 04:26

    Som jag känner igen mig (och då är jag inte journalist utan jurist)! Jag går också igång på att andra tycker att jag presterar mycket och bra och har man då dessutom ett jobb som man tycker är roligt (och barn och en massa privat) är det ofta man balanserar på gränsen till för mycket. Men så känner jag nästan aldrig i nuet utan det är ibland när jag funderar över varför jag är så trött som jag konstaterar att det ju faktiskt inte är så konstigt. Min räddning är nog att jag faktiskt också är väldigt lat (japp, få ihop den ekvationen den som kan – en lat prestationsjunkie).

    Att göra ingenting. Så svårt alltså. I somras befann jag mig av olika anledningar i ett väntrum på en vårdcentral på en liten ort väldigt långt ifrån mina hektiska hemmakvarter. Det satt två män i väntrummet. En 30+ och en 60+. Båda satt bara där rakt upp och ner. Ingen mobil. Ingen tidning. De bara tittade rakt fram och….väntade. Så sjukt rogivande att bara betrakta dem. Det var det närmaste jag själv kommit att göra ingenting på länge.

    • Reply Peppe Öhman 22 augusti 2018 at 08:10

      SÅ hög igenkänning! jag är också en lat prestationist. Och fattar precis känslan på vårdcentralen. För mig skulle det var OMÖJLIGT! Helt jävla omöjligt. Eller så skulle jag sitta och planera manus i smyg.

  • Reply Kugge 22 augusti 2018 at 05:30

    Tack för ett superbra inlägg! Jag har i dag suttit för första gången på mitt nya kontor just för att tydligare kunna skilja på fritid och jobb. Känner mig nästan lockad att lämna datorn här, men är nog inte riktigt redo för det än (efter dag ett alltså, haha). Målet är ändå överlag att lära mig slappa, läsa bok i stället för att hetskolla sociala medier eller mejl. Bara hänga, ta en promenad, umgås med folk jag tycker om. Förra hösten jobbade jag på tok för mycket och hoppas verkligen att det inte blir så i höst.

    • Reply Peppe Öhman 22 augusti 2018 at 07:58

      Låter bra med eget kontor! Bra övning att lämna datorn hemma. För mig glider allt in i varandra. När jag läser böcker gör jag det delvis för att jag ska prata om dem i Mellan raderna och bloggen är lika mycket kul hobby som jobb. Tänker att det inte nödvändigtvis är fel att gilla allt i sitt liv/jobb, men viktigt att öva på att gör onyttiga saker ibland.

  • Reply Jo 22 augusti 2018 at 09:33

    Är också i samma sits att jag verkligen gillar både mitt jobb och min bisyssla och trivs med att jobba mycket och prestera. Men visst funderar jag också ibland på om det ibland blir för mycket? Det jag har märkt att så länge det styrs av lust och jag har kontroll över arbetsbelastningen så känns det bra. Men när jag hamnar i en tornado som jag inte kan kontrollera och det blir för mycket tvång, ja då börjar det sätta sig på psyket.

    Det som räddar mig är nog det som Ellen kallar för lat perfektionist. Jag är tex väldigt generös med hur jag definierar lagad mat och ett hem i ordning. Är också en vän av ”good enough” och är precis som du journalist i grunden, tajta deadlines är ett bra botemedel mot perfektionism!

    • Reply Peppe Öhman 22 augusti 2018 at 21:51

      Det har jag inte tänkt på förut, men det är ju precis som du säger: deadlines är jättebra för perfektionisten. Man är tvungen att bara ge ifrån sig sitt arbete.

  • Reply Corinne Grönholm 23 augusti 2018 at 00:48

    Tack för ett bra och inspirerande inlägg! Tror att det finns så många prestationspersoner ute i samhället som skulle må så bra av att sänka ribban, men det är så svårt! Jag har senaste åren jobbat mycket med att tänka att allt inte måste vara perfekt. Till exempel om jag gör en grej på jobbet så behöver jag inte läsa igenom den tusen gånger och fundera om en massa gånger hur det kunde bli bättre gjort. Done is better than perfect, försöker jag påminna mig ibland 🙂

  • Leave a Reply