Vänner

Hur ska man hinna med vännerna?

29 januari 2019

Tre av mina favoritbloggar Hej Hej Vardag, Cinderalley och När du inte orkar ringa en vän (som jag nu inser i det här fallet kom med tipset: RING EN VÄN!) skrev båda om vänskap och hur man ska hantera att folk försvinner medan man är upptagen med småbarn. Kände igen mig. Det är ju inte bara tiden som är ett problem, det är också tröttheten. De flesta kvällar vill jag bara mosa ner mig i soffan, se en tv-serie och tala så lite som möjligt.

När jag var gravid med Vidde och under tiden han var liten kände jag nåt slags trots mot allt som hade med barnsammanhang att göra. Jag undvek allt från barnsim till föräldraträffar och blev nästan förnärmad när folk från utkanten av bekantskapskretsen ville umgås med argumentet ”barn i samma ålder”. Min positionering var såklart otroligt barnslig och ledde till bara en handfull nya vänner med barn i samma ålder som Vidar. Lyckligtvis hade jag gamla vänner som råkade få barn samtidigt och kom närmare tack vare det.

Jag har aldrig haft ett tight tjejgäng (men ofta avundats folk som har det, tex min syster), utan snarare hoppat mellan olika grupper och personer parallellt. Vissa har jag hittat genom studier (en riktigt nära vän bodde jag med när jag pluggade i Holland), jobb, andra genom gemensamma vänner/pojkvänner och en hel del genom bloggen. Och de senaste åren genom den gemensamma nämnaren LA.

Eftersom livssituationer förändras har jag försökt acceptera att vissa vänskapsrelationer försvinner, andra ligger i dvala för att kanske senare återuppstå medan somliga hålls kvar. Jag tänker att de som försvinner ur ens liv ger plats åt nya vänner. Gammal vänskap i all ära, men det finns också något fint att hitta nya personer som lär känna en som man är i dag, inte som man var 2003. Det finns inte oändligt med plats för människor i ens liv och ibland måste kanske en ljummen vänskap ge plats åt en ny. Jag vet att det låter krasst, men Ibland kan man faktiskt bara låta en relation vila och, om det känns så återuppliva den tio år senare. Bra vänskapsrelationer går att återuppliva. De finns kvar trots att tiden går.

Men om man känner sig ensam då? Jag tycker att det Hanna skriver är jättebra. Ring kompisen! Tala medan du promenerar till jobbet eller viker tvätt. Texta, whatsuppa, DM:a på Insta eller motsvarande. Ibland räcker det med en snabb uppdatering. Ett ”hej, jag tänker på dig!”. Jag brukar skypea med några kompisar, andra rings jag med, men de allra flesta skriver jag med på mail eller olika sociala medier. Sen ses vi på sommaren eller när de hälsar på. Svårast är dem som varken bor i Norden eller LA, men det brukar också lösa sig.

Det jag uppskattar mycket med att bo här i LA är alla weekendresor vi gör. Bara hyra en airbnb med vännerna och sen köra några timmar åt valfritt håll från stan. Älskar innerligt morgnarna när folk långsamt vaknar upp och man sitter i köket och dricker kaffe och småpratar och har en heldag och kväll framför sig tillsammans. Och kvällarna med långa middagar utan att någon måste köra hem. Fattar inte varför vi aldrig gjorde såna i Finland.

Mest av allt hänger jag ändå med Magnus. Ibland tänker jag på hur sjukt mycket vi umgås. HELA TIDEN. Det är bara när jag rider och vi sover som vi inte har sällskap av varandra. Det är kanske en ytterligare en sorts vänskap. Hur umgås ni med era vänner?

Vänner från Kanada
Gott nytt år 2019

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Jennifer Sandström 29 januari 2019 at 22:25

    Gillar dina tankar och jag är nog inne på samma spår. Det är dessutom skitsvårt att hålla kontakten med vänner när man flyttat. Och tror absolut på det du säger om att en ljummen vänskap kan ge plats åt en ny, ännu bättre. Det är också när man är på distans som man inser att man kanske har helt olika behov av relationen, och när man bor på olika platser är det också ganska lätt att växa åt helt olika håll.

    Jag har riktigt gamla vänner som jag bara kan ringa (även om vi nästan aldrig pratar i telefon), och träffar när jag är hemma och hälsar på. Ett par semi-gamla som jag försöker träffa ett par gånger per år. Och sen mina närmaste vänner här i Helsingfors. Utöver det massor av bekanta via t.ex. blogg och liknande.

    Gillar att hänga med vänner på en weekend eller när man får anledning att sova över någonstans tillsammans, det är så mysigt!!

    • Reply Peppe Öhman 31 januari 2019 at 12:39

      Precis! Och sen är det bara att ta upp kontakten igen vare sig det gått fem månader eller år!

  • Reply Marie 29 januari 2019 at 23:07

    Kan verkligen relatera. Tycker att det kommit och gått vänner hela tiden. Just de som poppat upp under småbarnsåren tenderar till att sakta försvinna iväg när den tiden är över (som den är för mig). Sedan tog jag tag i en gammal vän som fallit undan som jag saknade och det var ju bara det där sms:et som behövdes. Nu försöker vi komma ihåg att ses.
    En reflektion är att de sociala medierna delvis tagit död på naturliga kontakter. Om man som jag valt att avstå Facebook har man en känsla av att man missar något och att vi har slutat ringa till varandra?

    • Reply Peppe Öhman 31 januari 2019 at 12:41

      Så upplever jag också det: Det krävs ganska lite för att ta tag i en slumrande vänskap. Och håller verkligen med dig att folk som inte finns på FB ibland glömd bort speciellt när man ordnar större fester och skickar ut inbjudningar.

  • Reply matilda 30 januari 2019 at 07:20

    altså jag gillar när du ställer en rak fråga sådär, då känns det självklart att svara.

    jag umgås gärna i soffan med en kopp te med mina vänner, snackar strunt och har trevligt, kanske spelar ett spel, tittar eller halvtittar på en film eller (som den tant jag är) stickar och virkar tillsammans, eller annat handarbete, kom på att någon av mina kompisar broderar för tillfället… jag kallar det här sättet att umgås för ”gymnasiehäng” (även om just handarbetandes kanske inte skedde på gymnasiet…) andra gånger lagar vi mat tillsammans innan gymnasiehänget börjar. ibland får jag cravings att faktiskt GÖRA något med mina vänner, klättra klättervägg, bowla, eller ja, nånting. problemet som oftast uppstår då är att det blir ett litet projekt eftersom man måste åka iväg (bor i en liten ort som är ”nära allt” men precis för långt bort för det mesta). och det går inte alltid hem.

    • Reply Peppe Öhman 30 januari 2019 at 08:05

      Älskar konceptet ”gymnasiehäng”. Känner att mitt kompishäng nästan alltid bara går ut på att vi äter (och rider) tillsammans.

    Leave a Reply