Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Feminism Jobb

Money talks

5 februari 2019

Jag har varit ovanligt irriterad på min familj de senaste dagarna, men så fick jag en väldigt god nyhet på jobbfronten och märkte att jag blev trevlig igen. Tråkigt att märka att jag behöver professionell bekräftelse för att må bra.

Om jag ska idka lite självanalys har jag alltid kopplat ihop frihet med ekonomisk frihet. Jämställdhet med ekonomi. Om vi skiljer oss eller Magnus dör vill jag kunna försörja mig. Jag känner mig också som en dålig feminist de månader jag inte drar in minst lika mycket pengar som Magnus (det sagt är det omöjligt att vara en perfekt feminist i ett patriarkat som ständigt motarbetar en). Jag fattar ju att det stundvis är onödigt kallt att tänka så, ibland står den ena för lejonparten av försörjningen och den andra kan vara kreativ och vice versa. Men men, känslor är inte alltid logiska.

Det må vara oromantiskt att blanda in pengar i ett parförhållande, men eftersom kvinnor oftast är den ekonomiska förloraren i parförhållanden skadar det inte att se över sina inkomster och sin framtida pension. Brasklapp: Kvinnor i heteroförhållanden har oftast en bättre relation med barnen och ett mycket större socialt nätverk än männen. Det bästa vore såklart om alla kunde ha allt: ekonomisk frihet, bra kontakt med eventuella barn och sociala nätverk. Alltså jämställdhet.

Det sagt var de goda nyheterna på jobbfronten inte bara rent ekonomisk glädje, utan också innehållsmässigt väldigt kul. Tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra.

Ni som lever i parförhållanden, hur delar ni oavlönat versus avlönat jobb? Tid med barnen osv. Hej hej vardag skrev bra om det häromdagen.

Våga fråga!
Följare på Instagram

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply Marina 5 februari 2019 at 23:30

    Mitt favoritämne, ekonomi och jämställdhet! Jag tycker tvärtom att det är superromantiskt att prata ekonomi i förhållandet. Det betyder att man bryr sig om personen och vill att den ska det het tryggt och bra, oavsett hur det går i livet. Pengar är trygghet för mej. Vi har inte barn, men hoppas på att få. Vi har pratat om att båda ska ha samma förutsättningar att t.ex. spara oavsett om man är hemma eller jobbar. Pensionsförluster ska kompenseras. Obetalt hemarbete tror jag att vi gör rätt så samma.

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:10

      Så ska jag börja se det: Som någonting romantiskt att tala om ekonomi och bry sig om varandra. Tack för inspiration!

  • Reply Sofie 6 februari 2019 at 00:07

    Hej! Jag tycker det är rätt jämställt hos oss. Vi tjänar ca lika mycket (båda högutbildade), min man någon tusenlapp mer men jobbar däremot 80%. Två barn under 6 år, mannen sköter mer av tvätt, disk, all inredning, allt tekniskt. Städ och mat delar vi på. Sociala kontakter, barnens aktiviteter och allmän projektledning faller i princip helt på mig (kanske delvis självvalt) däremot sköter vi båda våra respektive familjers/släkters födelsedagar, julklappar och besök. Hämtning, lämning, vab och nattning ca 50/50. Jag reser mer i jobbet men tar annars merparten av eventuellt krångliga nätter hemma. Så på ett ungefär rätt jämnt.

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:11

      Låter verkligen som ni ordnat det rättvist. HEJA!

  • Reply Jessica 6 februari 2019 at 06:53

    Jag vet att patriarkala strukturer är inblandade,ä till stor del, men en del handlar också om personlighet. Vi är på många sätt så typiska: Jag är den där dominanta frun som bestämmer inköp till hemmet, var vi semestrar och hur vi uppfostrar barnen. Jag är mer ordningsam (vill ha fint, bestämmer därför allt kring hemmet, men städar också mest), är kontrollerande (vill därför veta hur, vad, när vi semestrar, vilka aktiviteter vi gör och styra barnens aktiviteter, kläder, skola och kompisar. Charmigt va? 🤦‍♀️) Jag är också mer ekonomisk och oroar mig och ältar saker. Han är den där laid-backa, spontana och happy-go-lucky pappan. Han har fler egna intressen (träning, motorcyklar osv). Det är svårt att komma ifrån det här, de patriarkala strukturerna som samtidigt som de gjort oss till det vi är, skapat personligheter som man varken vill eller kan förändra från grunden. Jag vill vara mindre kontrollerande, men jag vill inte sitta i en ful soffa här hemma liksom! Jag kan inte och vill inte förändra många delar av min personlighet var den nu än kommer ifrån, mig själv, arv, miljö eller patriarkat.

    Men nu till din fråga. Avlönat jobb: Nu när våra är barn tweenies jobbar vi lika mycket. Jag tjänar mer! När våra barn var små: Jag var föräldraledig längst tid, tog mest vab och jobbade deltid. Jag, som är dominant, såg till mina egna känslor. Jag ville vara mycket med barnen (hade gärna varit hemma ännu längre och fortfarande jobbat deltid, om inte jag förlorat så mycket pengar på det). Han ville säkert också vara med barnen, men hade svårare att vara ledig från jobbet, tjänade mer än jag på den tiden och hade mig, som krävde att få vara med barnen.

    Det oavlönade arbetet: Jag städar och tvättar. Jag är den som tar initiativet till att rensa på vinden och renovera. Jag organiserar allting och har koll på allting, utvecklingssamtal, tandläkarbesök, ser till så att barnen har skor som passar, att de gör sina läxor, kalasinbjudningar osv. Det är jättejobbigt, men samtidigt är jag kontrollerande så jag blir stressad av att inte ha koll. (Jag veeet, jag behöver jobba på det, men när, var, hur? Orka!) Han handlar och lagar all mat. Han ser till så att våra räkningar betalas i tid (med pengar från bådas löner!) Han kör runt barnen till aktiviteter och kompisar. Upptäcker vi att det saknas mjölk till frukosten klockan 22, då är det han som åker och handlar den. Äter vi hämtmat är det han som hämtar den. Rensar vi på vinden kör han iväg skräpet. Renoverar vi, så är det han som renoverar och jag som planerar och pekar vad som ska göras.

    Vår uppdelning fungerar. Jag hatar att laga mat och hålla koll på räkningar (har helt släppt kontrollbehovet där!) och köra runt. Jag slipper det! Jag älskar väl inte att städa, men njuter när jag är klar och kan tända ett doftljus och sätta mig i soffan framför en ny bukett blommor. Han slipper hålla koll på allting och kan vara lite happy-go-lucky, men när han får något delegerat till sig förväntas han utan protester att agera taxichaufför, snickare, kock och springpojke (vilket han också gör).

    Omg! Det blev tydlig för mig nu. Vi lever ”happy wife, happy life”-livet. Pinsamt och ja, inte jätteföredömligt för våra barn. 😳

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:19

      ÄLSKAR denna långa kommentar! Tack för att du tog dig tid att skriva. Känner igen mig själv i att ta initiativet till det mesta kring hemmet.

  • Reply Ida 6 februari 2019 at 07:50

    Som inbiten feminst sedan tonåren var jag säker på hur jag ville ha det:50-50 i alla avseenden. Sedan hände livet och barn, arbetslöshet och sjukdom samt studier. De tre sista främst för mig. Så min man har (gladeligen påstår han) försörjt familjen under nästan alla år vi har hängt ihop. Det har tagit hårt på mitt självförtroende och jag har stundvis mått riktigt illa över detta. Min man däremot har bara ryckt på axlarna och tyckt att det är väl ingen skillnad vem som drar in cashen bara någon gör det. Jag har försökt göra min del genom att vara strikt med ekonomin vilket jag blivit riktigt bra på. Jag tror det kommer att jämna ut sig i framtiden. Det är åtminstone min förhoppning.

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:20

      Tycker att du tänker helt rätt, när tiden är inne tar du över och så jämnar det ut sig i längden. Det kanske inte sker automatiskt, men ni kommer aktivt att styra upp det <3

  • Reply Sunni 6 februari 2019 at 09:00

    Tack för bra inlägg och kommentarer! Så mkt igenkänning. 🙂 Som högavlönad (nu mammaledig) funderar jag mkt på jämställdhet i pengar och mitt eget konstiga behov av att minsann tjäna lika mkt/mer än min make…

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:20

      Tack själv! Skönt att inte vara ensam.

  • Reply P 6 februari 2019 at 11:02

    Otroligt intressant att läsa om andras liv! Jag tycker jag och min man är jämställda. Jag har lite bättre lön och har tagit hela föräldraledigheterna, men maken tagit mycket vårdledigt med våra två små. Vabbar ungefär lika, hämtar, lämnar, nattar och sånt lika. Jag är projektledaren och har koll på allt och ser till att barnen har allt de behöver i klädväg, julklappar och sånt. Maken är suverän på att leka, bygga lego, hitta på grejer att göra ute med barnen så han gör betydligt mera av det medan jag plockar och fixar. Städar och lagar mat ungefär lika mycket. Delar helt på att planera inredning och resor.

    Vi kom en gång ihop oss om arbetsfördelningen då maken tyckte jag vat lat och han gjorde det mesta hemma, men när jag upplyste honom om vem som var projektledaren och såg till så att allt ”osynligt” funkade då insåg han allt som ”bara hände”, typ att skåpen var i ordning och att barnen hade allt de behövde. Nu säger han ofta tack när han märker att skafferiet eller barnens klädskåp är städade.

    Skulle älska att prata privatekonomi med vänner och kollegor, då jag tycker vi har sånt bra upplägg, men det är nästan tabu bland de flesta.

    • Reply Peppe Öhman 6 februari 2019 at 16:23

      Låter verkligen som ni styrt upp detta på bästa möjliga sätt. (tycker också man borde tala högt om privatekonomi och inte minst lön. det gynnar alla).

    Leave a Reply