Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
baby Feminism

Ångra sitt moderskap

24 februari 2019

Nästa vecka börjar Magnus jobba med Hollywoodfruar och jag förvandlas till en stereotyp LA-mamma i ett ojämställt äktenskap där mannen arbetar långa dagar och kvinnan sköter barn och hushåll. Jag är ju inte BARA en homemaker (som vi kallar det här i LA), utan jobbar ju också. Det är väldigt mycket svårare utan Magnus i huset. Lyckligtvis kommer min underbara, älskade yngsta syster Larisza på besök. Barnen älskar henne och vice versa. Det är enormt stor skillnad på att vara en och två vuxna hemma.

Jag läste för övrigt en artikel om mammor som ångrar att de blivit mammor. Alla mammorna älskade sina barn, men ångrade själva moderskapet. Det är inte så svårt att fatta, de enorma krav som ställs på en mamma är helt orimliga. ”De som ångrade sitt moderskap saknade framför allt livet före barnen: egen tid, eget utrymme, tystnad och möjligheter till ett spontant liv.” Papporna kommer så mycket lättare undan.

Jag ångrar inte barnen och jag älskar dem såklart otroligt mycket. Det sagt kan jag inte relatera till mammor som säger att barnen är deras bästisar. Jag föredrar så gott som alltid att umgås med vuxna framför att hänga med barn. Men det kanske delvis beror på att jag på grund av att Majlis inte går på förskola hänger så sjukt mycket mina ungar.

Och innan ni blir oroliga visade också studien att ångern inte nödvändigtvis märks utåt på något sätt. De ångerfulla mammornas barn var varken misskötta eller försummade.

Samhället är designat för män
Om att stöda andra kvinnor

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply ÅlandsPetra 24 februari 2019 at 19:00

    Blir rätt provocerad av att föräldrar ser sina barn som bästa vänner. En förälder ska vara en förälder och sätta gränser! Sen då barnen är vuxna så kan man ha en vuxen relation till sina barn men fortfarande så är det dens barn och man får faktiskt ta vissa diskussioner med sina vänner och inte med sina barn.

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:53

      Håller verkligen med.

  • Reply Matilda 24 februari 2019 at 22:08

    Min mamma är en av mina bästa kompisar, fast jag skulle nog inte kalla henne kompis föresten… men jag umgås massor med henne, nästan mer än med mina kompisar, och gärna. Och hon med mig. Jag är defenetivt den hon umgås mest med, bortsett från pappa (och kollegor på jobbet) så man kan väl säga att jag är hennes bästis också. Kanske blir det så för dig och majlis/vidde också sen när dom fyllt typ tretti?

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:53

      JA! det är ju drömmen! Att ens vuxna barn ska vilja hänga med och anförtro sig åt en. Lyckans din mamma!

  • Reply Sofia 24 februari 2019 at 22:15

    Jag förstår verkligen att det är tufft när Magnus jobbar borta på dagarna när ni har Majlis som inte går på förskola. Så imponerade över att ni lyckas jobba med barn hemma eller förresten, förstår att det går men själv har jag nog fastnat i att barnen behöver underhållas så mkt mer än vad som faktiskt behövs?

    Jag blir en så mycket bättre förälder om jag kan komma ifrån och andas lite. Så tacksam för förskolan men framför allt för min jämställda man. Förstår inte dem som tar allt hemma, eller ännu värre, gör allt hemma utan att problematisera det eller fundera över det, typ att det är sakernas tillstånd och inte ngt att göra ngt åt?! Tycker jag möter det på lekplatsen när jag pratat med andra mammor men framför allt i bloggar och på insta hos (svenska) influencers. Ofta är de hyfsat unga mammor..jag har tycks mig se en trend där unga mammor är mindre jämställda men också ett samhälle där det är helt socialt accepterat att mamman liksom ska ta allt ansvar. För mig känns det så förlegat? Att inte ens följarna reagerar?

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:52

      Du satte huvudet på spiken här: ”men själv har jag nog fastnat i att barnen behöver underhållas så mkt mer än vad som faktiskt behövs?” känner dåligt samvete hela tiden. Jag blir också nedslagen av att det finns så många familjer där mamman drar hela lasset hemma. Tänker att man inte ska skuldbelägga individer, utan måste se på hela systemet. Varför är detta så vanligt? Hur kan vi ändra på det? (lagstadgad föräldraledighet tex)

      • Reply Sofia 25 februari 2019 at 10:16

        Du har rätt så klart, fokuset ska inte ligga på att en redan (säkert) slutkörd individ ska ta kampen själv. Förutom att strukturerna behövet förändras så behöver vi också bli bättre på att stötta varandra och inte sprida vissa normer vidare såsom att det är enkelt att både göra superkarriär samtidigt som en ansvarar för hem o barn, eller vad det nu kan vara.

  • Reply MC 24 februari 2019 at 23:12

    Blir kallsvettig bara jag tänker mig ett liv utan mina barn, får verkligen ångest. Men jag fattar tanken! Jag kan sakna tiden då man kunde hänga på en kompis soffa en hel dag och prata, småslumra och dela en pizza. Det ÄR ju svinjobbigt ofta med barn, hos oss är det svinjobbigt nästan hela tiden nu med en 4-åring och en 1-åring för det är så många strider som ska tas. Men även om man sliter sitt hår och känner sig totalt urlakad när klockan slår 19 så är det ju fanimej helt underbart.

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:49

      Jag förstår vad du menar, längtar också efter mina när jag inte är med dem. MEN kan också vara så otroligt trött på dem.

  • Reply Liljan 25 februari 2019 at 02:59

    Jag ångrar definitivt mitt barn, nu 5 år. Älskar henne, men nu kan jag ju vara efterklok och se att jag borde gjort abort. Ungen har en skitstövel till farsa, som hon knappt har kontakt med, och den kontakt jag har med honom är tung, svår och tär på mig. Är singel och ser inte att nån annan vuxen kan komma in i mitt liv just nu. Ifall jag inte hade fått det barn jag har så hade jag antagligen vid det här laget (efter några äventyr till) bosatt mig någonstans med någon och fått några barn med honom istället. Nån annan hade varit min förstfödda och mitt liv hade sett vändigt annorlunda ut. Är definitivt bitter, men försöker göra det bästa av situationen. (Och ja, ungen känner sig nog högst älskad och är inte på något vis försummad!)

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:48

      Tack för att du skrev detta! Tror att det är otroligt viktigt att detta tabu lyfts och att folk förstår att alla känslor är tillåtna.

  • Reply Ann-Kristin Peltonen 25 februari 2019 at 04:57

    Tvivlar på att det finns någon förälder, särskilt med barn under tre, som inte har tänkt ”hur hamnade jag i det här?”. Jämför sig längtansfullt med ”fria” vuxna. Barn är jobbiga; det är också barnbarn, trots sin glorifiering. Men det finns ju moment som glimrar, då och då.

    • Reply Peppe Öhman 25 februari 2019 at 07:47

      Precis så är det (för mig)

    • Reply Sofia 25 februari 2019 at 10:11

      Precis! Så glad att du skrev det. För mig är det ibland askämpigt med barnen, det måste få vara ok att känna så och bra att tala om det.

  • Reply Linda 26 februari 2019 at 06:45

    Jag skulle aldrig kalla barnen för mina bästisar, men faktiskt så är de nog i topp på listan på personer jag allra helst hänger med. De är så vansinnigt roliga (mina vänner är också jättekul, men sällan skrattar jag ändå SÅ mycket åt och med dem) och finurliga och outside the box än de flesta vuxna jag känner. Ibland får jag riktigt anstränga mig för att se till att jag umgås med vuxna, och upprätthåller mina vänskapsrelationer och inte bara hänger med familjen. Men där inverkar säkert det att jag jobbar inte hemma, och reser endel i arbetet etc, så jag älskar att vara hemma när jag har chansen.

    • Reply Peppe Öhman 26 februari 2019 at 15:07

      Vilken otroligt fin relation du verkar ha med dina barn <3 Jag, som jobbar hemma, väljer 9 gånger av 10 att dricka vin och tala amerikansk politik med mina vänner framför att bygga lego.

    Leave a Reply