Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Helsingfors Los Angeles Vänner

Flytta hem igen

28 februari 2019

En av mina allra närmaste vänner, Cissan, ska flytta till Sverige i sommar. Jag har under den senaste tiden gått igenom sorgens alla faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och nu acceptans. Jag kan inte påstå att jag är har landat i glädje, men jag både förstår och fattar att det är dags för dem nu. Kanske de kommer tillbaka en dag.

Jag lärde känna Cissan och senare hela familjen Blankens under vårt första år här och det var kärlek vid första ögonkastet. Tyckte så mycket om henne från första början. Sedan dess har vi hängt väldigt mycket både i LA och gjort otaliga utflykter till närbelägna städer i Kalifornien (och New York). Ätit oräkneliga middagar, ridit, festat, hajkat, firat Thanksgiving och jul och pratat otroligt mycket. Allt har alltid varit så självklart och naturligt mellan oss. Los Angeles kommer helt enkelt att bli en lite tråkigare stad i höst.

Jag fattar ju att vår vänskap inte kommer att ta slut här, men det har som sagt varit en sorgeprocess att Cissan kommer att befinna sig på en annan kontinent. När man bor utomlands en längre tid och ens vänner flyttar hem infinner sig onekligen tanken på att man själv kanske också borde nosa på det alternativet. Nu säger jag inte att vi är riktigt där än, men hur, eller snarare var, vi ska bo längre fram är en fråga som ständigt lurkar i bakgrunden.

Nu tänkte jag fråga er som bott en längre tid utomlands och flyttat hem hur ni hanterat det. (Ett halvår utomlands som student räknas inte. Vill absolut inte förminska det, men min egen erfarenhet är att man ofta lever i en slags studiebubbla och kanske inte etablerar sig så väldigt mycket. OBS kan ha fel! Och det finns säkert undantag). Hur har ni anpassat er? Under de gånger jag bott utanför Finland och kommit hem har kulturchocken varit grövre när jag återvänt till fosterlandet hem. Kanske för att jag varit så oförberedd på den. MEN några månader senare har allt varit precis som förut. Som om jag aldrig lämnat Helsingfors.

En förmiddag i Manhattan Beach
Second hand versus Monster Truck

You Might Also Like

27 Comments

  • Reply Therese 28 februari 2019 at 19:23

    He. Måste varna dig genast, min kommentar är kanske inte personen som planerar flytt tillbaka till kära fosterlandet vill höra men här kommer den ändå, eftersom
    du frågade 😂😂
    j Vi flyttade ju ’hem’ till Finland ca 2 år sedan efter ca 8 år utomlands, Brasilien 4 år och Kalifornien 4 år. Vi tänkte på barnen, att de skulle få uppleva allt detdär fina med Finland som det alltid pratas om, skolan, dagis, musikskolorna etc. och mor/farföräldrar. Jag visste nog djupt inom mig att jag inte kanske kommer att trivas något vidare men vad gör man inte för
    barnen/ familjen. FEL! Vi trivdes inte alls. Visst hände det fina saker också men mest anpassade vi oss inte. Min son trivdes inte, han har ju bott hela sitt liv i CA, han är bara van vid small talk och engelska överallt, det funkar inte alls i Finland. Tyvärr sågs det heller inte som en rikedom att någon pratar flytande engelska, bättre än svenska eller finska, nej det var ett ’problem’ .Mina båda barn är otroligt utåtriktade och sociala, pratar med alla, och har mycket liv och rörelse insig i sig, uppskattas inte i buss 14 på februari eftermiddagen 😂 jag försöker alltid hyssja på
    barnen, för vi får alltid mycket arga blickar. Kanske svenskan gör sitt till det?
    Vädret var ännu värre än jag mindes, äcklig slask
    och grå snö hela vinter, så mörkt mörkt
    Mörkt. Sen mär sommaren äntligen kommat var det visst grön men så kallt och regnigt att vi åkte
    utomlands. Alla är arga (90%) och jag är
    väldig dålig på att ignorera fientlighet så det gick
    inget vidare.. Gjorde bekantskap med vissa utlänningar och förstås mina ’gamla’ vänner från förr hjälpte och stötte oss till
    en stor del. Annars var det ensamt och dystert och mörkt. Som tur var hade vi en härlig lägenhet i södra H:fors, men vill heller aldrig mera klä
    på overaller i dessa små heta hallar. Summa summarum. Done that, been there, learned
    from my mistakes. Och skatterna och levnadskostnaden, ingenting blir kvar eller över, fast man sliter på i mörker och elände 😂
    Vi har beslutat oss för
    att aldrig mera varaktigt bo i Finland. Härligt att besöka (på sommaren) men det räcker. Vi har
    ett jättebra liv i Pacific
    Northwest nu, och vi uppskattar det mu till 100 %. Vi hade lyckan att få en ’second chance’ och kunde flytta tillbaka till USA. Vårt liv är här och Finland får klara
    sig utan oss🤩. Jag är säkert inte ens en finländare innerst inne. Samma saker som alltid irriterat mig hade bara blivit värre. Ursäkta den långa utläggningen, men tänk er för noga,
    våra barn blev jättestressade av allt detta och det har tagit oss nästan ett år att få balansen tillbaka här. Men nu är barnen glada och lyckliga igen, och vi också. Kram

    • Reply Peppe Öhman 28 februari 2019 at 19:31

      Tack för lång och bra kommentar. Så fint att höra! Vi sålde just lägenheten i Södra Helsingfors och kommer knappast att bo i Finland nåt mer, eventuellt i Stockholm, men just nu trivs vi så bra i LA att det inte finns på kartan. Din kommentar besannade allt det jag grubblat på.

      • Reply s 1 mars 2019 at 00:03

        Jag kommenterar här trots att jag inte bott utomlands en längre tid 🙂

        Kan det vara så att det tar en tid att vänja sig och faktiskt uppskatta hemlandet också? Norden är ju kanske inte lika storslaget som Californien. Först ser man kanske slasket, sedan först de soliga dagarna. Det fina med Norden ligger kanske lite djupare än bara i vad termometern visar.

        Sen är det säkert så att ju äldre barnen blir, desto svårare är det att flytta.

        • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:21

          Det finns ju otroligt fina saker med Norden! Välfärden, naturen (skärgården!!), människorna etc Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få ha dessa två världar i mitt liv.

  • Reply Fast i Finland 28 februari 2019 at 21:25

    Jag har bodd 4 år i Norge, 0,5 år i Danmark och 13 år i Finland. (utan att flytta ”hem” mellan vistelserna – flyttade alltså från ett nordisk land till ett annat)

    Efter 17 år (alla mina vuxna år faktiskt!) kommer det bli väldigt svårt att flytta till hemlandet igen. Ibland vill jag , ibland inte. Oftast inte. Varje gång jag har haft en finsk pojkvän, har jag haft lite panik att beslutet är tagen (för ingen av dem kunde tänka sig att flytta till mitt hemland på riktigt).

    I mitt 4. år utomlands gjorde jag ett halvhjärtad försök att flytta hem och gick som utbytesstuderande till min hemstad – det gick inte så bra och var glad att vara i Norden igen.

    Jag försöker inte stressa över det. De första åren levde jag lite i ”löner sig inte att köpa möbler / dyra saker” , men det är jo ingen ide. Min aktuella plan är att om jag vill byta jobb, söker jag kanske i Norden och i mitt hemland – och låter arbetsgivaren bestämma. Var jag först får ett jobb som jag på riktigt vill ha, får det bli det.

    Vill dock först bli finsk medborgare, så att det blir lättare att flytta tillbaka senare (tex. FPA etc.) Måste bara jobba mig genom byråkratin, rätt att bli medborgare har jag.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:22

      Kan verkligen relatera till ”lönar dig inte att köpa möbler” EXAKT så resonerade vi de första åren. Och så länge du stannar u Norden är du ju nästan hemma.

      • Reply Koko 6 mars 2019 at 04:11

        @Fast i Finland: Jag har också gjort det där med att flytta till en gammal hemstad för att studera och fundera. Jag var överhuvudtaget inte beredd på kulturkrocken, som var överraskande stor, när det ändå bara var frågan om Finland och Sverige. Jag flyttade(s) till Finland som tonåring och hade många år väldigt svårt att känna mig hemma i Finland, men Sverige fungerade inte heller, åtminstone inte det året jag bodde där som student. Jag var väldigt olycklig ett tag och grubblade mycket på min identitet. Numera känner jag mig mera hemma i Finland och har accepterat det som mitt hemland. (Även om jag drömmer om Nordnorge ibland.)

        Jag tror att man alltid är lite halv när man flyttar mellan länder, men det behöver inte vara en dålig sak. Ibland kan man se saker bättre lite utifrån.

  • Reply Lena Becker 1 mars 2019 at 03:28

    Vi bodde utomlands 5 år i Tyskland, och 4 i mellanvästern i USA där vi båda arbetade som forskare. När vårt andra barn skulle födas bestämde vi oss för att flytta ”hem” för att komma närmre våra föräldrar och syskon. ”Hem” som visade sig vara allt annat än hem. Vi förväntades, och trodde själva att vi skulle förstå hur allt i samhället fungerar, vilket vi inte gjorde och det var jättefrustrerande. Utomlands hade sådana saker varit ett äventyr (Social security, tax, sjukvård etc) och vi tyckte att det var roligt (nåja..). Vi fick en otrolig kulturchock, vilket vi inte fick varken i USA eller Tyskland. Jag var hemma med en tvååring och ett nyfött barn, min man gick till jobbet och jag trodde på riktigt att jag skulle gå under. Den akuta längtan till USA gick över efter 1 år och nu trivs vi äntligen som trebarnsfamilj i Sverige. Vi har alltid tänkt att alla beslut vi tar är reversibla, fungerar det inte så tar vi ett nytt beslut. Det jobbigaste vi gjort var utan tvekan flytten till Sverige, men nu är jag glad att vi kämpade på och kunde anpassa oss. Jag älskar att läsa om ert liv i USA, då kan jag drömma mig tillbaka lite. Vi åker dit på semester så ofta vi kan fast nu har vi drabbats, självmant, av flygskam vilket gör att vi nog stannar hemma. Eller skaffar segelbåt…Stor kram till er! /Lena

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:24

      Förstår precis vad du menar med att utomlands är vissa utmaningar äventyr, medan de hemma i Finland/Sverige bara är frustrerande. Fint att ni har fått det att funka och tycker er attityd om att alla beslut är reversibla är så KLOKT. SÅ vill jag också leva. STOR KRAM!

  • Reply Anna 1 mars 2019 at 04:49

    Har tänkt på en sak vad gäller det här… Nu har jag ju inte flyttat tillbaka till Sverige utan stannade kvar i USA (sedan 25 år) men jag tror att någonstans kommer en brytpunkt och efter det kan det vara svårare att flytta hem. En del säger att det är efter 6 år utomlands, när du stannat längre så blir det svårare. Vet nu inte om det är så, men tror att resonemanget stämmer och att det någonstans finns just en sådan punkt. Ju längre man stannar desto svårare blir det.
    För mig så har Sverige förändrats otroligt mycket sedan jag flyttade, alltifrån språket till åsikter, politik, och jobb. Nuförtiden är jag varken amerikan eller svensk känns det som, utan något mittemellan. (Är det det som kallas mellanförskap?) Det tog mig dessutom faktiskt 18 år tills jag verkligen började se kulturskillnaderna här i USA, och insåg att jag inte är så ”amerikansk” som jag trodde. Sedan dess har jag nog blivit lite mer svensk, men tror ändå att det skulle vara svårt att flytta tillbaka. Sen är det ju allt det där praktiska. När man inte längre har vare sig bankkonto eller tex telefon i Sverige så kan ju bara det praktiska vara svårt, och med en partner som är amerikan och som inte skulle kunna hitta likvärdigt jobb där, och kanske även saknar relationer som kan hjälpa till i början, så blir det svårt. Det kostar dessutom mycket att flytta om man inte redan har någonstans att bo…
    Vet att det är många som bott här länge som just för att slippa ”heartbreak” inte vill umgås med dem som bara är här en kortare tid. Och visst är det jobbigt när någon flyttar tillbaka. Det går ju inte att upprätthålla relationen på samma sätt som när båda två bodde utomlands på samma gång… Ska bli intressant att se hur ni gör på sikt. Jag tycker allt det här blivit så mycket svårare nu när mina föräldrar blivit äldre, och man även inser vad man går miste om vg släktingar osv.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:25

      Vi har ju precis bott sex år här i USA. Kan relatera till tanken på att vara försiktig med nya vänner för att inte få sitt vänskapshjärta krossat, samtidigt vill jag inte känna så. Vill gå all in. Tack för bra resonemang.

  • Reply Mia 1 mars 2019 at 08:41

    Bodde fem år i Tyskland, sen beslutade vi oss för att det var dags att komma hem till Sverige. Det var en kulturkrock först, kanske främst för att jag själv inte hade fattat att jag hade anpassat mig så mycket till Tyskland och hur det hade förändrat mig. Jag hade jobbat i en väldigt internationell miljö och tyckte det kändes litet och tyst. Men samtidigt fanns ju glädjen att vara nära familj och släkt här! För oss tog det ungefär ett år att känna oss ganska hemma igen, många fler år att känns att man helt och hållet passar in här. Vi är glada att vi valde att komma hem, livet känns enklare här på många sätt. Samtidigt känner jag också att jag är glad för mitt liv här för att det är ett så aktivtr val- det var inte bara så att vi hamnade i villa i förorten utanför Göteborg för att det är så man gör, utan vi har valt det här och hade kunnat levt helt annorlunda om vi hade velat.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:26

      Intressant att det också för er tog ett år. Kanske man, precis som in sorgen, behöver gå igenom ett år med alla högtider och födelsedagar, för att livet ska normalisera sig? Killgissar nu. Tycker ni verkar ha en väldigt sund attityd till flyttandet.

  • Reply Karen 1 mars 2019 at 10:01

    Bodde 5,5 år i USA, var inne i Green card-processen och hade alltså inga direkta planer på att flytta till Sverige när min dåvarande svärfar blev sjuk och min dåvarande man ville vara närmare familjen. Vi flyttade mycket snabbt hem och det var en kulturchock. Inte bara hur otrevliga svenskar är i jämförelse, hur lite grönsakerna smakar, hur usel servicen är på restauranger och det superdeprimerande vädret utan också den otroligt jobbiga bostadsmarknaden i Gbg (som väl knappt kan jämföras med Sthlm). Nu har vi nästan varit tillbaka i Sverige lika länge som vi bodde i USA och trodde länge att jag inte skulle känna mig hemma någonstans men sedan ett par år tillbaka känns Sverige hemma igen. Ps. Vi umgås dock mindre med släkten sedan vi flyttade hem för nu tas vi för givna medans när vi bodde utomlands ansträngde sig folk att höra av sig. Är dock kanske annorlunda om man har barn. Ds.

    • Reply Peppe Öhman 1 mars 2019 at 18:28

      Fint att ni har anpassat er. Tänker att det handlar mycket om hur man själv förhåller sig. Det finns ju positiva sidor med de flesta ställen. Kanske det är lättare att vara hård mot sitt hemland, medan man förlåter småfel på det nya stället? Kanske? KRAM (PS rädd för att bli tagen förgiven om vi flyttar hem, Tror verkligen det skulle hända)

  • Reply M 2 mars 2019 at 05:57

    Jag bodde nästan 3 år i Shanghai, och/men vi jobbade båda två på en arbetsplats som var 1 timme bort på morgonen och typ 1,5 timme bort på kvällen, dvs inte så mycket tid kvar av vardagarna. Lite ”arbetsläger”, utan att lägga en alltför negativ värdering i det, men vardagarna var mest att jobba och äta middag och sen slappa en stund innan det var sova och på’t igen. Helgerna var däremot bra små äventyr i närheten, och en del resande inom landet.
    Att komma hem… kändes såklart bekvämt och enkelt, men också att det man tyckt känts ”skavigt” skavde snabbt igen. Och på tre år kändes en del annorlunda, eller mer tydligt. Svenskar är egoistiska i trafiken och i alla slags kösituationer, och många är besserwissrar men ändå utan intryck från oliktänkande.
    Själv känner man sig… både mer fritänkande OCH mer fördomsfull, både om landet man bott i, och landet man flyttar hem till.
    Sen finns det ingen annan som riktigt kan förstå den vardag, det liv man haft utomlands. Ännu värre, de tycker de ”har ju läst på din blogg, ni verkade ju alltid bara ha det bra”, som om hela mitt liv kunnat beskrivas av de få rader/bilder jag VÄLJER att lägga upp på en blogg en gång om dagen – suck… ”Jamen det behöver du inte berätta, det vet jag ju redan, det har jag sett på din blogg/din insta”, när man skulle berätta om något man gjort/sett, lite mer ingående. Kan göra mig lite sorgsen. Eller faktiskt, ge mig insikten om att ingen annan riktigt kan förstå, helt enkelt!
    Man gjorde sin flytt för sin egen skull får man tänka, och vårda de insikter man själv tycker att man skaffat!
    Samtidigt har man ju missat en hel del i svensk vardag, svensk populärkultur, och i sina närmastes liv, så det gäller ju att vara lyhörd tillbaka också! Och inte bli en hemflyttad besserwisser själv… kommer från Norrland där Jantelagen fortfarande är stark, kanske snarlikt det finska (haha, fördom och gissning!)? ”Man får inte verka märkvärdig”.

    • Reply Peppe Öhman 3 mars 2019 at 07:54

      Bra sagt, det krävs att man tar till sig sina lärdomar och samtidigt också är ödmjuk för de där hemma.

  • Reply Raipé 2 mars 2019 at 08:16

    För oss blir det snart 5år i USA och känner att det snart är dags för ngt nytt. Med det sagt betyder det inte flytt till FIN, möjligtvis annanstans i USA. Kanske vi har lite nomadsjäl i oss eftersom dessa 5år är typ det längsta vi bott på samma ställe i vuxenåldern. Jag åker ganska ofta till Hfors på jobb så för mig har det varit lite annorlunda och det känns som om man får best of both worlds på det sättet, tycker om Hfors som stad o flesta vännerna är där men samtidigt skönt att komma tillbaka hit.

    Sen finns det också rent ekonomiska grejer som pensionssparande man också måste tänka på. Hur funkar det om man bott i 6 olika länder, saker som är bra att åtminstone lite beakta. T.ex. så om man jobbat 10 år i USA så är man berättigad social security i pensionsåldern oberoende var man bor, så om man varit redan 8 kanske det lönar sig att kämpa två år till? Hur många % av inkomsterna att lägga i sin 401k, hur mycket pengar behöver man överlag för att pensionera sig? Inte omöjliga frågor men saker man inte nödvändigtvis tänker på. Märks att man blivit gammal när man tänker på pensionering…

    Själv tror jag vi i ngt skede kommer att ha nån form av boende i Finland men också bo annanstans större delar av året. Om man har möjlighet kanske man inte då måste nöja sig vid ett ställe utan 2-3!!!

    • Reply Peppe Öhman 3 mars 2019 at 07:55

      Ungefär så ser vår plan ut. Nåt slags boende i Stockholm och ett annat ställe med varmare klimat. Tror tyvärr att Helsingfors helt fallit ur ekvationen för vår del.

  • Reply Jennifer Sandström 3 mars 2019 at 05:14

    Åh 🙁 Kan förstå att det är en sorg ändå. Ser inte fram emot liknande upplevelser.

  • Reply Jennifer Sandström 3 mars 2019 at 05:35

    Och vad intressant att läsa allas kommentarer här!!

  • Reply emma 3 mars 2019 at 11:17

    Hej, bodde 10 år i Paris när jag var mellan 20-30 år, jag levde där som singel och sambo, inte med barn vilket kanske är annorlunda. Jag älskar verkligen Sverige och skulle aldrig kunna tänka mig att bo någon annanstans igen, verkligen aldrig. Jag var så färdig med Frankrike när jag flyttade därifrån, jag var färdig med deras usla kvinnosyn, dåliga löner, hierarkier, komplicerade administrativa värld, deras syn på barnuppfostran, skolor, klassamhälle, jag kan fortsätta i evigheter. Ibland drömmer jag mardrömmar om att jag bor där fortfarande haha, samtidigt så var den tiden så givande i mitt liv, allt jag upplevt, språket, kulturen och vännerna jag fått, det går inte att ha det ogjort, det har verkligen format mig som person trots allt. Jag ser Sverige som det bästa landet som finns, visst finns det saker som är dåliga, det gör det överallt men välfärdssamhället, skatterna, barnomsorgen, sjukvården, jämlikheten, eller kampen för jämlikheten kanske, den finns inte någon annanstans för mig, kanske om man har mycket pengar men annars är det svårt att få det vi har här. Jag tycker att svenskar är genuint trevliga och hjälpsamma, att vi är lösningsinriktade och inte besatta av pengar, det går att ha ett bra liv här utan att vara kapitalist. Jag är dock introvert och gillar min ensamhet trots familj, vänner och socialt arbete, så Sverige kanske tilltalar mig mer än andra :-). Men en liten fråga, funkar det inte så i USA att man har ett visst antal år på sig att bo där utan restriktioner sedan måste man betala skatt för evigt till amerikanska staten om man stannar över ett visst antal år? Ja, ja här kommer en liten svensk som älskar livet här hemma :-). Tack för en bra blogg!

    • Reply Peppe Öhman 4 mars 2019 at 17:12

      Kan verkligen förstå. En av mina bästa vänner, som visserligen är fransk, flyttade därifrån när hon var i 20-årsålder och vill aldrig återvända. Hon bor i Dubai nu (med mellanlandingar i Finland). Tur att det finns så många olika platser för olika smaker.

  • Reply Sofia 3 mars 2019 at 19:06

    Intressant verkligen som utlandsfinländare att läsa alla kommentarerna. Vi har bott utomlands i 18 år nu, i ett par olika länder. Kan hålla med om att det sker ett skifte vid 6-7 år ute. Innan det trodde vi att vi skulle flytta tillbaka ”sen när barnen börjar skolan” (vi hade inte ens barn då, men drömde om familj), varför man skulle måsta göra det var och förblir högst oklart. Vi är så lyckliga där vi är nu, har inte en tanke på att flytta till Finland eller Sverige för den delen. Har sett otaliga vänner komma och gå, flytta vidare till andra platser och flytta ”hem” till Finland och Sverige. Några har flyttat bort och sen tillbaka hit men de säger att det inte känns likadant igen på andra varvet och att de är snäppet olyckligare. Sen har de packat igen men inte blivit lyckligare för det. De som flyttat till Finland har kategoriskt avrådit oss från att göra samma misstag så vi litar på dem och vår egna magkänsla och håller oss borta. Tror att det skulle vara extremt svårt att anpassa sig för oss efter så här lång tid. Somrarna i Finland däremot är underbara! Jag tror och hoppas att vi i framtiden (när vi pensionerar oss, förhoppningsvis relativt ”unga”) kommer att ha 2 boenden varav ett i Finland för kortare perioder där.

    • Reply Peppe Öhman 4 mars 2019 at 17:14

      Blir så glad av att höra att ni är lyckliga! Jag är också det, men säger det sällan högt eftersom det kan uppfattas som provocerande (”man kan väl inte vara lycklig VARJE dag?”). Intressant det där med att magin försvinner när man flyttar ”hem” och sedan tillbaka.

  • Reply Sofia 6 mars 2019 at 16:49

    Jag har själv bara bott utomlands i kortare perioder men min man flyttade till Sverige för tolv år sen ungefär. Allt eftersom åren går minskar hans prat om att han vill flytta hem någon gång. Visst saknar han sin familj, sina vänner, kulturen, naturen och livsstilen. Men han var ung när han flyttade hit och har bott i stort sett hela sitt vuxna liv här. Han har utbildat sig, jobbat och bildat familj här. Under årets besök i hans hemland insåg han själv att han känner sig mest svensk nu. Att han har svårt att se sig själv bo där. Jag tror absolut att tiden spelar stor roll. Var gränsen går känner man nog bara själv, för min man tror jag att insikten kom lite som en överraskning. Vi får väl se om hemlängtan slår till igen.
    För oss blir det ju så klart annorlunda eftersom minst en av oss alltid måste bo utomlands. Fast om vi flyttade till hans land nu så skulle vi i och för sig ha familj och lite vänner där, men i övrigt tror jag det skulle vara precis som om två svenskar flyttade dit. Vi skulle vara lika förvirrade.
    Man vänjer sig, ofta kanske mer än vad man själv förstår. Svenskheten har smugit sig på min man under de här åren och var han än bor nu kommer han alltid att vara lite av varje. Han kan aldrig bli helt och hållet svensk, men han kan aldrig bli helt och hållet något annat heller.

    • Reply Peppe Öhman 6 mars 2019 at 19:10

      Så intressant! Och mycket rimligt. tror också att man lätt hamnar i nåt slags limbo där man inte är exakt hemma nånstans, men har flera platser som man kallar sitt hem. (i vårt fall är jag ju finländare och Magnus svensk, det är ju nästan samma sak, men ändå är Helsingfors alltid lite mer min hemstad och Stockholm hans medan LA är vår bådas).

    Leave a Reply