Personligt

Hur tänker 24-åringar?

5 mars 2019

Min syster Larisza är, som ni vet, här och hälsar på. Igår kom också hennes pojkvän. Jag kan inte hålla mig från att intervjua dem om hur 24-åringar tänker kring jobb, kärlek, få barn och klimatfrågan såklart (varierande svar, minst sagt). Jag fattar att det inte är rättvis för någon av oss att de här personerna får representera all 24-åringar i Norden, men det är kul att höra.

Jag tycker själv att 24 känns både inte så länge sen och en hel livstid sen. På den tiden pluggade jag i Holland och hade en italiensk pojkvän, flyttade till Finland gjorde slut och skaffade mig en, mycket sämre, musiker till kille. Fick senare jobb som assistent på Riksdagen och kämpade med att avsluta mina studier.

Jag var väldigt svartvit i mina åsikter och hård som sten. Så här i efterhand var jag nog en väldigt omogen 24-åring, tycker att jag mognade till en någorlunda vuxen person först kring trettio. Eller kanske när jag fick barn. Det blir en ganska tydlig före- och efter när man blir förälder. OBS innan barnlös/fri person tar åt sig: Man kan mogna UTAN barn också. SÅKLART.

Hursomhelst försöker jag vara en klok och stöttade ATM till storasyster. En sån jag aldrig själv hade på grund av att jag är äldst av fyra. Vad har ni för relation till era syskon (Magnus är för övrigt ensambarn och otroligt nöjd över att vara det).

När det gör ont
Influencers har alltid fel

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply Peggy 5 mars 2019 at 12:34

    Hej! Helt orelaterat till inlägget detta, men jag är väldigt intresserad av det att ens barn inte kallar sina föräldrar för mamma/pappa osv, utan istället vid föräldrarnas namn. Nu är jag i det skedet av livet att jag inte planerar att skaffa barn ännu på länge, tidigast kanske om fem år, och även om jag såklart inte vet hur jag komme känna då, så känns det just nu som att jag hellre skulle kallas vid namn, än för ”mamma” av mina barn, fastän jag kommer anse mig själv vara en mamma. Hur har det blivit så hos er, och tror du det påverkar familjedynamiken på något sätt? Eller har du några andra tankar om saken? Som sagt, undrar bara utav intresse, är inte så insatt.

    • Reply Peppe Öhman 5 mars 2019 at 13:14

      HEJ! Är på hugget så du fick ett eget inlägg 🙂

  • Reply Jessica Segerberg 5 mars 2019 at 23:54

    Har en otroligt stark relation till mina tre bröder. Inte på det viset att vi känner varandra utan och innan i vuxen ålder, men den är betongfast för att vi har varandras ryggar, alltid. Tror att vi behövt något tryggt i tillvaron för att våra föräldrar kan vara lite osäkra kort. Häromveckan när jag bråkat med min sambo smsade jag mellanbrorsan

    ”Kan jag komma?”
    ”Självklart.” Svarade han.

    Vilket sammanfattar allt.

    • Reply Peppe Öhman 7 mars 2019 at 07:52

      Så fint!!! En sån enorm trygghet att veta att det alltid finns ett syskon som har ens rygg.

  • Reply Hanna 6 mars 2019 at 00:26

    Jag är yngst av fyra (två bröder och en syster) och har alltid stått min syster väldigt nära, medan min relation till mina bröder har varit distanserad. I perioder har det harmat mig att jag inte har en närmare relation till mina bröder, men försöker tänka att it is what it is. Man kan inte forcera det. Upplägget har dock gjort att jag har kunnat analysera syskonrelationer och familjekonstellationer väldigt väl. Jag tror att det har enorm betydelse för din personlighetsutveckling var du är placerad i syskonskaran.

    • Reply Peppe Öhman 7 mars 2019 at 07:52

      Nu generaliserar jag, men tycker att det verkar som folk oftast har närmare relation med systrar? INTE ALLA SYSKON, men vanligare.

  • Reply Tessa 6 mars 2019 at 06:26

    Hej,
    fastnade för att Magnus är så nöjd med att vara ensambarn.
    Hade alltid aldrig förstått varför ngn skulle vilja ha bara ett barn, enligt logiken att antingen väljer man att bilda familj eller så inte.
    Nu blev livet så att vi har ett barn som nu är nio, och jag har funderat en del på vad det innebär för hen att inte ha syskon. Försöker lite desperat hitta fördelar, har tom googlat…
    Skulle jätte gärna höra vad Magnus tycker har varit positivt!

    • Reply Peppe Öhman 7 mars 2019 at 07:53

      Det kommer att gå så bra för er nioåring! Ska be Magnus svara i ett helt eget inlägg. KRAM

    • Reply Jessica 7 mars 2019 at 10:58

      Jag är ensambarn. Min mamma är storasyster i en stor syskonskara och fick alltid ta hand om småsyskon och ville att jag skulle slippa det. Fördelar med att vara ensambarn: Man känner sig otroligt älskad och speciell eftersom man är den viktigaste människan i sin förälders liv (om man har bra föräldrar!). Man behöver inte kompromissa, det finns inga syskons önskemål om mat, semestrar, utflykter osv att ta hänsyn till. Man får ha sina saker ifred. Om man vet att det finns en glass i kylen kan man vara säker på att den finns kvar där när man kommer hem från skolan (detta var ett problem för mig när jag blev sambo, glassar som jag tänkt äta var borta när jag kom hem 😂). Man behöver inte dela, är van vid att få fullt fokus och van vid att ta plats och bli lyssnad på. Vilket gör att man även kräver det när man blir vuxen och det kan vara positivt. Jag har höga krav på vem jag väljer som partner och vänner, de ska prioritera mig. I jobbsitiationer vågar jag ta plats och förväntar mig att andra ska lyssna på mig. Mina (två) barn är otroligt bortskämda och har en fin relation med mormor och behöver inte konkurrera med kusiner om hennes uppmärksamhet. Jag har alltid en barnvakt, eftersom mormor inte är upptagen med andra barnbarn.

      Men jag har ibland saknat syskon. När kag var liten önskade jag att jag hade syskon att bråka med (?). Som vuxen vore det skönt med syskon som kunde agera som barnvakter😂. Det vore mysigt att vara en stor familj med mostrar och kusiner vid högtider (Det hade jag när jag var liten pga av mammas stora syskonskara, nu med alla kusiner med respektive och barn blir vi för många för att samlas ofta allihopa). När föräldrarna blir äldre känns det också lite ensamt och sorgligt.

      Men jag har aldrig lidigt av att jag är ett ensambarn! Jag har ingen annan erfarenhet att jämför mig med. Och jag vet många som har syskon de knappt pratar med!

      • Reply Peppe Öhman 7 mars 2019 at 18:34

        Fint skrivet! Tack! Känner igen mycket av det du skriver i Magnus.

  • Reply Anna 6 mars 2019 at 09:22

    Tessa,
    Mengu vilken dryg ingångspunkt? en familj med ett barn är väl också en familj? Vafan? Det finns massor med anledningar att vilja bara ha ett barn, inklusive ekonomi och plats, man kanske tycket det funkar skitbra och inte vill riskera att förstöra kemin med en unge till?

    Fördelar som ensambarn: behöver inte bråka om föräldrars uppmärksamhet eller leksaker, vi hade råd med de fritidsaktiviteter jag ville (ridning är dyrt), vi kunde åka på semester mer än mina vänner, jag slapp dela rum, jag fick vara ifred när jag ville, om jag behövde hjälp med något hade mamma tid med en gång. En hel del av fördelarna med syskon, typ ärva kläder, fixade vi med grannarna som hade barn i samma ålder. De var fyra ungar och det var alltid så skönt att komma hem efter att ha varit där, att få tyst och lugnt och att typ kunna äta en glasspinne utan att det kom tre pers skrikande och också skulle ha.

  • Reply filippa 7 mars 2019 at 02:31

    Var som du en väldigt omogen 24-åring och mognade först efter 30. Min lillasyster och jag har alltid haft ett starkt band, bara två år mellan så vi har umgåtts som vänner större delen av sina liv. Sen fick hon barn vid trettio, och blev vuxen. Jag, inga barn, känner mig fortfarande inte vuxen. Relationen har tagit mkt stryk av att vi nu lever olika liv med olika prioriteringar, hon – liksom många som får barn – ändrar sitt liv att snurra runt barnen (lägger ej värdering i detta, bara konstaterar). Nu sista året har det börjat ordna upp sig. Inga slitningar eller så, bara inte samma tid för varandra.

    PS. Anna ovan – om du läser om Tessas kommentar så ser du att hon skrivit att FÖRUT så förstod hon inte hur man kunde vilja ha bara ett barn. NU är hon i den situationen själv.

    • Reply Peppe Öhman 7 mars 2019 at 07:54

      Vet du, jag kan verkligen relatera. När min syster fick barn (ett halvår efter mig) och sen två till på rak arm tycker jag att vi drev ifrån varandra. Hoppas och räknar med att återförenas när barnen blir äldre.

    Leave a Reply