Hästar Personligt

När det gör ont

9 mars 2019

Den där bråkdelen av en sekund efter att man slagit lilltån eller armbågen, då kroppen vet att det kommer att göra ont, men hjärnan ännu inte har registrerat smärtan.

För ett par veckor sedan gillrade Majlis en fälla för mig. Medan jag stod lutad över en bänk och skrev en check (ja, det gör vi i USA) rullade on alldeles ljudlöst upp bakom mig och parkerade sin lilla röda sparkcykel bakom mig. När jag sedan tappade något på golvet och försökte sätta mig på huk för att plocka upp det satte jag mig på styret. Det gjorde så jäkla ont att jag skrek rakt ut. Skrek inte ens när jag födde barn och då har alltid fött utan smärtlindring (OBS INGEN PRESTIGE, det bara blev så båda gångerna). Den här smärtan var så överraskande och akut.

Svanskotan gjorde ont i några timmar och fortsatte sedan att vara öm. Det var först när jag några dagar senare hade ridlektion som jag påmindes av att jag skadat mig. Smärtan när jag satte mig ner i sadeln var inte lika akut som när jag träffade metallstyret på sparbrädan, men fasiken så ont det gjorde. Vägrade ändå sluta rida och snart domnade den liksom av.

Jag kan få en lätt panik av att tänka på att jag under resten av mina år som levande kropp kommer att slå lilltån ett antal gånger. Jag kommer antagligen också att göra mig illa på andra, i dag ännu okända sätt. Hittills har jag nog känt mest av att ha njursten, föda barn och kanske den här svanskoteincidenten.

Ni då, har ni skadat er så det gjort riktigt ont? Och tycker ni att ni har en hög eller låg smärttröskel?

Två timmar från LA
Hur tänker 24-åringar?

You Might Also Like

23 Comments

  • Reply Ida 9 mars 2019 at 09:31

    När jag födde vårt första barn tog svanskotan den största smällen, och den smärtan var riktigt jobbig… Ca. en vecka efter förlossningen kunde jag börja sitta igen. Rätt så hög smärtgräns, men då var jag ynklig (fällde t.o.m en tår eller två) Allt får man vara med om 😊.

  • Reply Lisa 9 mars 2019 at 09:39

    Aj aj.
    Jag tappade en skridsko ner från en hylla med skenan rätt över tårna en gång. Gjorde typ ondare än att föda barn, men då snittades jag i halvtid.

    • Reply Peppe Öhman 9 mars 2019 at 10:35

      AAAAAAAJ!!!

  • Reply puva 9 mars 2019 at 11:12

    Har aldrig haft så ont som när jag födde vårt andra barn, HERRGUD. Alla försök till smärtlindring gick åt skogen och det var bara hemskt, men ändå en mindre jobbig upplevelse än att klämma ut den första. Kanske för att jag hade ett hum om vad som skulle ske, misstänker jag .

    Men det jag egentligen ville säga är att det som definierat min kropp och hur jag uppfattar mig själv är en snowboardolycka jag var med om då jag var 16 och min knäskål gick ur led. Det blev operation. Och en till, betydligt större operation 15 år senare då det visade sig att det jävla knät inte höll. Att se på folk som sportar på tv och sedan bryter ben och vrider knän i skidbackar och på sportplan – USCH. Och så visas det i slow motion från alla tänkbara vinklar 50 ggr. Fy fan.

    Jag märker att jag är rädd för att falla och slå mig. I år har det varit fruktansvärt halt här i stan och jag går långsamt och försiktigt och tänker på vridna knäskålar och brutna ben. Än är jag för stolt för att skaffa skor med nubbar men misstänker att jag får ge med mig nåt tag om jag ska våga mig ut… Kanske det är som med cykelhjälm? Det var döpinsamt att ha en sån när jag var liten, nu har alla hjälm när de cyklar.

    Hur som helst, det jag ville ha sagt är att jag är skiträdd för att göra mig illa. Däremot är jag kolugn och handlingskraftig om någon annan skadar sig.

    • Reply Annika 10 mars 2019 at 16:19

      SKAFFA BRODDAR! Det är det bästa jag har gjort sedan jag bröt foten, jag klarar inte ens av att gå ute när det är snö om jag inte har mina broddar på mig, jag är övertygad om att jag kommer typ dö då. Coolare med broddar än skadade kroppar!

      • Reply puva 11 mars 2019 at 07:32

        Ja jag får väl ge mig och göra det, skaffa broddar alltså. Ska ta till mig din slogan där 🙂

      • Reply puva 11 mars 2019 at 07:33

        och haha min telefon autokorrigerar broddar/dubbar till nubbar. Skål!

  • Reply Lisa 9 mars 2019 at 12:25

    Jag fick knäskålen ur led en gång, och det var inte min favoritkänsla. Jag tyckte att det värsta var kombinationen av smärtan och att jag såg att KNÄT VAR PÅ HELT FEL PLATS! Gaah så äckligt!

    • Reply puva 10 mars 2019 at 06:18

      Ja visst är det vidrigt! Det gör mer ont när man SER det. Fyfan!

  • Reply Jenny 9 mars 2019 at 13:58

    Hög smärttröskel! Har haft som ondast när jag födde mitt andra barn, haft så svår ryggskott att jag fick krypa och svimmade av smärtan och på topp tre kvalar även ett brutet revben in. Trillade ner full från ett träd för typ tio år sedan, landade på en stenmur. Festade vidare den kvällen men dagen efter? Ehehehhhhhhh.

    • Reply Peppe Öhman 10 mars 2019 at 09:37

      Nämen fy fasiken så du har skadat dug. Får lätt panik av att du trillade ner på en stenmur.

  • Reply Anna N 9 mars 2019 at 14:24

    Svimmade för tio år sen av smärta för jag hade vrickat foten. När jag föll krossade jag armbågen och efter femtioelva operationer och sjukgymnastikstimmar kan jag fortfarande inte sträcka ut min arm helt, vilket begränsar mej en hel del. Innerst inne tycker jag rätt synd om mej själv och får påminna mej om att jag i övrigt mår rätt bra.
    Utöver det tycker jag att det var förfärligt att föda barn.
    Kram Anna N

    • Reply Peppe Öhman 10 mars 2019 at 09:37

      Du FÅR tycka synd om dig själv. Vikken otrolig otur med armbågen. KRAM

  • Reply Mirjam 9 mars 2019 at 18:18

    Min värst grej var nog när jag tappade en kökskniv så att den landade med spetsen neråt precis ovanför stortån. Fast just i stunden gjorde det inte jätteont, det var som att kroppen stängde av eller nåt. Men senare var det verkligen inte skönt med pulserandet i foten… fick åka in och sy och det visade sig att kniven hade skurit av två senor så det ledde dessutom till operation och gips i sex veckor 🤦🏽‍♀️

    • Reply Peppe Öhman 10 mars 2019 at 09:38

      Herregud, tappar knivar var och varannan dag och detta är var jag är livrädd för.

  • Reply J 10 mars 2019 at 00:09

    Den värsta smärtan jag har haft var i samband med en operation, man hamnade att lägga en drän från ”ryggradskanalen” (detta gjordes utan bedövning och jag skrek rakt ut) och I samband med detta så punkterade man den i misstag, vilket innebar att jag fick postspinal huvudvärk och inte kunde röra mig en millimeter utan att det smärtade så jag fick kramper och när jag skulle på toaletten spydde jag av smärtan. Detta pågick i ca 5 dagar. I det skedet var jag beredd att somna in för gott.
    Till saken hör väl att smärttröskel är inte något som är mätbart utan det beror mera på vilka erfarenheter man har och vilket tillstånd man är i. Tex har jag fött barn och slitit av korsledband utan att tycka det var speciellt hemskt, men då var smärtan kortvarig och jag var stark och frisk. I samband med operationen var jag ganska orolig och fysiskt inte i toppformoch därför var jag väl extra ”mottaglig” för smärtan också.

    • Reply Peppe Öhman 10 mars 2019 at 09:39

      postspinal huvudvärk! Visste inte ens att detta existerade. Sån panik du måste ha haft av smärtan

  • Reply Basse 10 mars 2019 at 00:34

    Jag har inte haft så stora intensiva smärtor i mitt liv, men i gymnasiet slog jag en gång fingret hemma så att en nerv antagligen kom i kläm på något vis. Det ledde till att då jag försökte böja fingret så tuppade jag genast av, antagligen för att smärtan var så intensiv, men jag hann liksom aldrig uppleva den pga att hjärnan genast stängde av sig. Böjde fingret först en gång, svimmade och då jag vaknade upp frågade min mamma vad som hänt. Jag svarade ”jag gjorde bara så här”, böjde fingret och svimmade genast igen.

    • Reply Peppe Öhman 10 mars 2019 at 09:40

      Så otroligt att hjärnan fungerar så. Försöker rädda en från det värsta. Både gångerna jag fött barn har jag också svimmat under de hemskaste värkarna.

  • Reply Mållan 10 mars 2019 at 11:24

    Härligt, nån frågar när det gjorde ont! Sånt älskar vi att berätta eller hur?
    Jag hade engång en vattenfylld cysta (runt äggstockarna kanske?) som sprack. Helt ofarligt, fick jag veta sen. Det gjorde så otroligt ont att allt stannade och blodkärlen drogs in i kroppen (läkaren kunde inte ens lägga i dropp till först) Enda gången jag har åkt ambulans.

    Men då fysisk och psykisk smärta blandas kan det bli olidligt. Jag hade blivit opererad, mitt ena bröst togs bort (cancer),. Någon dag efter operationen skulle jag ta bort paketet runt såret hemma. Det var redigt med stoppning och MASSOR av sårtejp. Det blev liksom en process, att skala av bandaget, smärtsam av det stora såret. Att dra bort den förbannade tejpen, bit för bit gjorde ont, och ännu värre, att se vad som var kvar av min stympade kropp. På samma gång gick det upp för mig vad jag egentligen varit med om. Och det var ju bara början. (men då visste jag ju inte hur mysig cytostatikabehandlingen var…) Jag skrek och grät och vrålade. Jag var helt oförberedd på min egen reaktion, och tack och lov råkade inget av våra barn vara hemma just då, det kunde ha blivit övermäktigt för dem att höra. Min man och min mamma fanns bredvid mig, annars hade det inte slutat bra.

  • Reply Viktoria 10 mars 2019 at 12:26

    Vet ej om jag har hög smärttröskel, men det värsta jag varit med om är ett diskbråck. Kunde varken sitta eller ligga när det var som värst och var ute och gick på nätterna för att lindra smärtan. Vissa dagar var det enda jag tänkte på när jag skulle få ta nya smärtstillande, trots det blev det ingen sjukskrivning. Efter tag kunde jag stå eller ligga men ena benet var halvt förlamat i nästan ett halvår. Kunde bara halta fram och inte stå på tå på det skadade benet. Var så himla rädd för att det skulle bli det nya normalläget. Innan dess sprang jag flera gånger i veckan var väldigt vältränad. Omställningen från stark till skadad var fruktansvärd. Sakta men säkert har det blivit helt ok, kan stå på tå idag 🙂 och springa men inte alls som tidigare. Bra sak är dock att jag lärt mig stå och jobba (gör jämt), men samtidigt är jag också mycket mer rädd om mig på ett begränsande sätt. Det är trist. Även livrädd att slå upp det igen, så ”känner av” smärta och analyserar både aktiviteter och min ”form” så mycket mer idag än innan.

  • Reply Steph 10 mars 2019 at 13:04

    Krossade nyligen handleden när jag föll och var väl så chockad så jag klarade mig på två burana 800 under de två timmar det tog att ta sig till akuten. Mest fascinerad var jag över bemötandet på sjukhuset, av sjuksköterskan blev jag utskälld för att jag tagit så mycket burana medan röntgenskötaren var imponerad av min höga smärttröskel. Trots operation och allt mellan himmel och jord efter det har jag varit mest grinig över en konstant värk, sällan har det egentligen tagit jätteont. Kroppen är fantastisk.

  • Reply Annika 10 mars 2019 at 16:15

    Jag bröt min fotled för 2 år sedan. Halkade på en isfläck som en gammal tant och föll handlöst, satte mig på foten och bröt leden på 3 ställen. Enligt akutläkaren hade jag ”brutit foten så mycket man kan”. Tack för den xD Men även om det gjorde väldigt ont att bryta och sedan vänta 10 dagar på operation med enbart en gipsskena som höll ihop en ostabil fraktur så var det ändå smärtan efter operation där de fixerade frakturen som var den värsta. Tror det handlade om att de inte gett mig tillräckligt med morfin inför uppvaket från narkosen som gjorde att jag hysteriskt skrek rakt ut.

    Eftersom det var en sån extrem situation så är det svårt att avgöra om min smärttröskel är hög eller låg, men jag kan i alla fall konstatera att jag tolererar den dagliga smärtan ganska bra men att jag gärna beklagar mig eftersom jag kan. Oklart var det placerar mig på skalan dock ^^

  • Leave a Reply