Browsing Category

Feminism

Feminism Los Angeles Personligt

Varma kvällar i Santa Monica

30 mars 2019

Klockan är halv nio och vi har precis kommit hem från en av Vidars bästisar föräldrar. De bor bara några kvarter bort så det blev en kort promenad. Det fina med just den här promenaden var att det var varmt i kvällen. Hela 22 grader sa Alexa när vi kom hem. Jag antar att det är Santa Monicas motsvarighet på när man i Helsingfors plötsligt märker att det ör ljust ute klockan åtta på kvällen.

På det stora hela har det varit en social dag. Vi åt frukost med en bekant från Finland som var här på arbetsresa. Eftersom Los Angeles gör sig som bäst om man låtsas vara lokal (alltså i motsatsen till att göra klassiskt turistiska grejer) är en vecka alldeles för kort. Då får man helt enkelt prioritera några saker och sen lova sig själv att en dag återvända och fortsätta på listan. Vi rekommenderade lunch på Beverly Hilton och solnedgångsdrink på Perch.

Vidar sov över hos en kompis och vi hade lovat Majlis lekpark. Således styrde vi mot den nyöppnade på stranden nedanför vårt hus.

Sen gick vi hem. Jag åt chokladpopcorn medan vi kollade på finalen av The Walking Dead. Det slog mig att jag är en mycket större hedonist när Magnus är hemma. Utan honom skulle det aldrig falla in att kolla på tv-serie mitt på dagen. Gud vilken tråkig person jag egentligen är. Det slog mig också, URSÄKTA GENERALISERINGEN, men när kvinnor är stressade säger män ofta: men ta det lugnare, tvätta/städa/plocka inte, säg nej till projekten osv. Istället för att hjälpa till. Det är världens enklaste lösning att säga ”stressa ner”, men den rent konkreta lösningen är chippa in.

Jaja, sen kom Vidar hem och gick vi över till grannarna som försökte förklara kreditsystemet i USA för oss. Vi beställde också thaimat och hade det allmänt trevligt. Och nu är vi framme där jag började det här inlägget. Hoppas ni har haft en fin lördag. <3

Feminism

Strypgrepp och knuffar

25 mars 2019

Precis som alla andra är jag otroligt illa berörd av Josefin Nilsson-dokumentären. Den fick mig att tänka på tiden när jag var kring 20 och hade en svartsjuk pojkvän som blev våldsam när han drack. Det började med knuffar och slutade med strypgrepp. Jag skriver mer om det i Livet & Patriarkatet ifall ni vill ha detaljer.

Jag fick inga bestående men och gick vidare i livet. Nuförtiden hälsar ex-pojkvännen och jag inte på varandra om vi möts på gatan i Helsingfors. Vi har inte gjort det sen vi gjorde slut. Vi bara låtsas om att den andra inte existerar. Det är okej för mig. Det som jag ändå tänker på ibland är hur mina kompisar förhöll sig till mitt ex efter att jag, långt efter att det var över, berättade om att hans våld mot mig. De fortsatte vara hans kompisar som om ingenting hade hänt.

Själv skämdes jag otroligt mycket över att ha varit en svag kvinna som fått stryk. Det var därför det tog så länge innan jag berättade. Jag funderade länge på om det verkligen räknades som våld. Kanske jag missförstått allt och det vara var passion. När jag till slut pratade högt om det tror jag att kompisarna kände samma sorts skam. Det var pinsamt att veta och ännu pinsammare att konfrontera honom. Hur säger man till någon att man hört att den slagit sin partner? Det är lättare att bara hålla tyst och låtsas som ingenting.

Det här ska inte handla om just mig. Jag ville snarare påminna er om att ifall det finns någon i er bekantskapskrets som är våldsam eller någon som berättar att hen blivit utsatt för våld. Tro på offret och konfrontera förövaren, trots att det är obekvämt och skapar dålig stämning. Att inte göra någonting alls är att vara en liten del av problemet.

Feminism

Hur jag blir sur på en krönika

13 mars 2019

Under mars jobbar Magnus (som ni vet) två jobb och jag ser knappt skymten av honom. Detta innebär att jag har ansvar för hela hushållet och alla barn. Jag avskyr det. Jag gillar både vårt hem och våra ungar, men jag avskyr innerligt att vara ensam ansvarig för att allt löper som det ska.

Det är inte bara all energi och tankeverksamhet som går åt för att styra skeppet vi kallar hemmet. Det är också panikkänslan över att detta är det nya normala. Att Magnus börjar tjäna så bra med pengar att hans jobb automatiskt blir viktigare och jag tar allt ansvar över att markservicen fungerar. Fine att Märta Tikkanen, Fredrika Runeberg och tusentals andra genikvinnor producerade genitexter trots att de också tog hand om det oavlönade fysiska och emotionella arbetet hemma, men tänk vilka stordåd de hade åstadkommit om de levt i en jämställd relation? (Och jag fattar ju att det inte kommer att bli så för oss, men jag ser så mycket sånt omkring mig).

Och ja, jag gnäller och surar extra mycket för att jag fortfarande är sjuk, men jag blev också irriterad på den här krönikan. Det var kanske meningen att provocera i nåt slags post-90-tals-ironi, men jag blev bara trött och sur. Jag håller inte alls med om spaningen att hemmafru är lika med att äta upp allt man har i kylskåpet och shoppa hållbart. Det gör väl alla vettiga människor? Det finns ingen diskrepans mellan hållbart leverne och feminism.

Att kritisera den nykonservativa trenden i världen handlar om större strukturer. Samhällstrender där kvinnor i parförhållanden uppmuntras att stanna hemma med barnen genom t.ex sambeskattning eller teorier om att det är ”naturligt” och samtidigt göra det mycket svårare för kvinnor att bli ekonomiskt självständiga (att klara sig själv ekonomiskt är frihet), att stänga fakulteter som sysslar med genusvetenskap och att frånta kvinnor rätten över sin egen kropp genom strängare abortlagstiftning. Allt fler länder och människor i världen jobbar aktivt från att frånta kvinnor den ekonomiska och politiska makten de feministiska rörelserna kämpat så hårt för. Kolla bara på Ungern, Polen och inte minst USA.

Bara i samhällen som kommit långt i jämställdhetsarbetet kan man kokettera med att vara en hemmafru. Det är går så länge det andra alternativet: delad föräldraledighet, subventionerad förskola och framförallt en kultur där det är någorlunda naturligt att kvinnor och män båda är ansvariga för hushåll och barn ligger nära till hands. Där möjligheten att leva ett jämställt liv både innanför och utom hemmets väggar är ett reellt alternativ. Men att koka ihop middag på rester eller spara gammal koriander är ingenting som feminister hatar.

Ja och brasklappen: Detta är ingen kritik emot hemmafruar som individer. Jag opponerar mig mot trenden att göra världen mindre jämställd.

Jaja, sur, förkyld och mamma till en nioåring är jag i dag. Ska skriva mer om mitt fantastiska barn senare. <3

Feminism

Feministiska handlingar

7 mars 2019

Här är det fortfarande den 7 mars, men när jag skriver det här håller internationella kvinnodagen att börja i Sverige och Finland. Istället för att skriva något om att kvinnodagen verkligen inte handlar om rosor, choklad och gratulationer tänkte jag be er inspirera mig och andra som läser den här bloggen genom att berätta om feministiska handlingar ni utfört. Stort som smått, allt räknas. Kanske ni har sagt till när kollegan dragit sexistiska ”skämt”, delat föräldraledigheten lika, insisterat på att din kvinnliga kollega ska få samma lön som du, köpt en feministisk barnbok åt ditt syskonbarn eller nåt annat.

Feminism

Samhället är designat för män

3 mars 2019

Jag läste en så bra krönika på ETC idag. Den handlade om hur Internationella kvinnodagen (som infaller på fredagen) ska handla om att lyfta fram kvinnor och komma fram till lösningar på ojämställdheten i samhället. Skribenten Hanna Strömbom lyfter fram hur åsidosatta kvinnor är inom medicinsk forskning. Och om hur mycket ansvar kvinnor själva förväntas ta.

Om du ska genomgå något smärtsamt på sjukhuset så kommer läkare att presentera vad som ska hända och ge dig lämplig smärtlindring. Men gravida förväntas inför sin förlossning på egen hand skaffa sig en mindre utbildning i ämnet och gärna konstruera ett ”förlossningsbrev” som talar om hur det ska gå till – fastän förstagångsföderskorna knappast kan veta vad de har att vänta sig.

”Ett alternativ som erbjuds är sterila kvaddlar. Sterilt vatten sprutas in under huden med stor smärta som följd. Smärtan ska leda till att kroppen pumpar ut endorfiner som i sin tur ska verka smärtstillande. Om det erbjuds i andra sammanhang? Inte vanligtvis. Om det hjälper? Oklart.”

Hon jämför en förlossning med en långsam amputering av ett finger. Strömbom refererar till en bok av Caroline Criado Perez, som skrivit en bok om hur kvinnor åsidosätts i samhället. Vissa saker är så normaliserade i vår kultur att vi inte ens ifrågasätter dem. Det är klart att det bara är bilder av män på sedlar, inget konstigt med att det är mycket vanligare att kvinnor som fått hjärtattack feldiagnostiseras, den vanliga iPhonen är designad efter en hand som är större än en medelstor kvinnohand, Google assistant är programmerad att förstå mansröster (det är DÄRFÖR vår lyder Magnus, men inte mig!), snöplogande är anpassat efter mäns sätt att transportera sig, kvinnor är gravt underrepresenterade i historieböcker OCH SÅ VIDARE.

Det här kan tyckas vara småsaker, men tillsammans bildar de en kultur där mannen är normen och kvinnan den som måste anpassa sig till ett system designat för någon annan. Detta är såklart ingen ond konspiration som ligger bakom det här, men ändå en orsak att ifrågasätta och förändra. Det första steget är såklart att bli medveten om hur världen ser ut.

baby Feminism

Ångra sitt moderskap

24 februari 2019

Nästa vecka börjar Magnus jobba med Hollywoodfruar och jag förvandlas till en stereotyp LA-mamma i ett ojämställt äktenskap där mannen arbetar långa dagar och kvinnan sköter barn och hushåll. Jag är ju inte BARA en homemaker (som vi kallar det här i LA), utan jobbar ju också. Det är väldigt mycket svårare utan Magnus i huset. Lyckligtvis kommer min underbara, älskade yngsta syster Larisza på besök. Barnen älskar henne och vice versa. Det är enormt stor skillnad på att vara en och två vuxna hemma.

Jag läste för övrigt en artikel om mammor som ångrar att de blivit mammor. Alla mammorna älskade sina barn, men ångrade själva moderskapet. Det är inte så svårt att fatta, de enorma krav som ställs på en mamma är helt orimliga. ”De som ångrade sitt moderskap saknade framför allt livet före barnen: egen tid, eget utrymme, tystnad och möjligheter till ett spontant liv.” Papporna kommer så mycket lättare undan.

Jag ångrar inte barnen och jag älskar dem såklart otroligt mycket. Det sagt kan jag inte relatera till mammor som säger att barnen är deras bästisar. Jag föredrar så gott som alltid att umgås med vuxna framför att hänga med barn. Men det kanske delvis beror på att jag på grund av att Majlis inte går på förskola hänger så sjukt mycket mina ungar.

Och innan ni blir oroliga visade också studien att ångern inte nödvändigtvis märks utåt på något sätt. De ångerfulla mammornas barn var varken misskötta eller försummade.

Feminism Personligt Podcast Tips

Om att stöda andra kvinnor

19 februari 2019

Linn Jung är så jäkla smart, rolig, bra på att skriva och dessutom en nära vän till mig. Tycker att alla ska läsa hennes blogg. Häromdagen skrev hon kort om uppfattningen att kvinnor alltid ska stöda andra kvinnor.

”Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är  girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.”

Och jag håller såklart med om allt Linn skriver. Ändå fanns det något som jag inte kunde släppa. Tänkte mycket på det där med att se kritiskt också på kvinnor och ta dem på allvar. I dag när jag körde upp till stallet lyssnade jag på det senaste avsnittet av podden On the Media (otroligt bra och ett tips från en bloggläsare). Det handlade först om hur kvinnliga presidentkandidater behandlas i media (spoiler: olika än män). Och sen om Monica Lewinsky, Tonya Harding och framförallt Lorena Gallo (Lorena Bobbitt). Tydligen har Amazon gjort en dokumentär om kvinnan som högg av sin mans penis (efter att han misshandlat och våldtagit henne i många år). Ska se den ikväll.

Det som slog mig där i bilen i Topanga var att när jag idag hör Lewinskys, Hardings och nu Bobbits historier blir jag chockad av hur sexistiskt de blev bemötta inte minst i media. Hur man hånade och skrattade åt dem (Lewinsky nämns till exempel i ca 40 olika rapsånger). Vi har såklart kommit långt från den tiden. Samtidigt tänkte man säkert så på 90-talet också. Att man kommit så sjukt långt jämfört med 60-talet och praktiskt taget hade nått jämställdhet. Och jämfört med 30-talet hade kvinnans ställning förbättrats oerhört mycket jämfört med 60-talet.

Vad jag menar är att trots att vi är på väg och kommit ganska långt kommer vi antagligen att se tillbaka på den här tiden som ojämställd. I dag kan vi ju bara jämföra med tider som varit ännu sämre. Jag tror att patriarkatet gör att vi automatiskt förväntar oss olika saker av kvinnor och män och i många (äh, de flesta) jobbsammanhang utgår vi undermedvetet från att män är lite mer kompetenta än kvinnor (och vita än folk med annan hudfärg, och straighta än HBTQI osv).

Feminism är att våga kritisera och ta folk på allvar, men det är också att se att alla inte ännu ses som likvärdiga. Dessa två utesluter såklart inte varandra, men det jag kanske försöker säga är att granska våra egna förutfattade meningar om hurdana människor är. Om kvinnor bedöms hårdare, eller generellt är tvungna att jobba hårdare, på arbetsmarknaden är det kanske viktigare med lyft än kritik? Äh, jag vet inte. Lyssna på poddavsnittet! Och som sagt håller jag med i det som Linn skrev, ville bara utveckla det vidare.

Feminism Personligt Vänner

Vänliga veckan

11 februari 2019

Vänliga veckan startade år 1946 med att eldsjälen Harry Lindquist läste en insändare i en tidning. En trafikräknare berättade att han under sitt pass hade sett 27 människor som log eller såg nöjda ut, medan 8 569 såg ut som de var på väg till en begravning. Därför startade Harry Lindquist Vänliga Veckan med vänlighet i trafiken, på arbetet och i hemmet som ledord. Harry Lindquist grundade också Läkarmissionen. Årets tema är att vara vänlig mot sig själv.

Jag har en teori om att man håller sig från att bli bitter om man är vänlig och generös mot sig själv. Det är inte samma sak som att vara en egoist eller narcissist, men att ta ansvar över sitt eget välmående. Det är så lätt att prioritera bort sig själv, men det ska man inte göra. Tycker att Hanna är ett föredömligt exempel.

Böcker Feminism Jobb

Våga fråga!

9 februari 2019

Ett riktigt bra tips jag fick för länge sen var att våga fråga och vänja mig vid tanken att det inte är så farligt att få ett nej eller inget svar alls. Ibland får man nämligen ett ja och det kan leda till en massa kul. Jag kan fortfarande tycka att det är pinsamt att få ett nej, vem tror jag att jag är som vågade fråga, liksom? Men är ganska bra på att förtränga skammen och gå vidare.

Nu kan jag inte erbjuda så mycket mer än råd, erfarenheter och förslag, men tänkte att vi kunde köra en liten frågestund här där ni frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Skriva, flytta utomlands, utbildning, jobb, barn etc (tänkte skriva: ”jag är ju verkligen ingen expert” men tänker att det är en typisk dålig kvinnlig vana att förminska sin kunskap och erfarenhet för att inte verka hotfull. Jag har ju för helvete skrivit åtta böcker, bott i Holland, Argentina och USA, jobbat på utrikesministerier, riksdagen och olika tidningar, har två magisterexamen, pressat ut två barn ur min kropp så NÅT måste jag ju veta).

Feminism Jobb

Money talks

5 februari 2019

Jag har varit ovanligt irriterad på min familj de senaste dagarna, men så fick jag en väldigt god nyhet på jobbfronten och märkte att jag blev trevlig igen. Tråkigt att märka att jag behöver professionell bekräftelse för att må bra.

Om jag ska idka lite självanalys har jag alltid kopplat ihop frihet med ekonomisk frihet. Jämställdhet med ekonomi. Om vi skiljer oss eller Magnus dör vill jag kunna försörja mig. Jag känner mig också som en dålig feminist de månader jag inte drar in minst lika mycket pengar som Magnus (det sagt är det omöjligt att vara en perfekt feminist i ett patriarkat som ständigt motarbetar en). Jag fattar ju att det stundvis är onödigt kallt att tänka så, ibland står den ena för lejonparten av försörjningen och den andra kan vara kreativ och vice versa. Men men, känslor är inte alltid logiska.

Det må vara oromantiskt att blanda in pengar i ett parförhållande, men eftersom kvinnor oftast är den ekonomiska förloraren i parförhållanden skadar det inte att se över sina inkomster och sin framtida pension. Brasklapp: Kvinnor i heteroförhållanden har oftast en bättre relation med barnen och ett mycket större socialt nätverk än männen. Det bästa vore såklart om alla kunde ha allt: ekonomisk frihet, bra kontakt med eventuella barn och sociala nätverk. Alltså jämställdhet.

Det sagt var de goda nyheterna på jobbfronten inte bara rent ekonomisk glädje, utan också innehållsmässigt väldigt kul. Tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra.

Ni som lever i parförhållanden, hur delar ni oavlönat versus avlönat jobb? Tid med barnen osv. Hej hej vardag skrev bra om det häromdagen.