Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Feminism

Feminism Personligt Podcast Tips

Om att stöda andra kvinnor

19 februari 2019

Linn Jung är så jäkla smart, rolig, bra på att skriva och dessutom en nära vän till mig. Tycker att alla ska läsa hennes blogg. Häromdagen skrev hon kort om uppfattningen att kvinnor alltid ska stöda andra kvinnor.

”Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är  girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.”

Och jag håller såklart med om allt Linn skriver. Ändå fanns det något som jag inte kunde släppa. Tänkte mycket på det där med att se kritiskt också på kvinnor och ta dem på allvar. I dag när jag körde upp till stallet lyssnade jag på det senaste avsnittet av podden On the Media (otroligt bra och ett tips från en bloggläsare). Det handlade först om hur kvinnliga presidentkandidater behandlas i media (spoiler: olika än män). Och sen om Monica Lewinsky, Tonya Harding och framförallt Lorena Gallo (Lorena Bobbitt). Tydligen har Amazon gjort en dokumentär om kvinnan som högg av sin mans penis (efter att han misshandlat och våldtagit henne i många år). Ska se den ikväll.

Det som slog mig där i bilen i Topanga var att när jag idag hör Lewinskys, Hardings och nu Bobbits historier blir jag chockad av hur sexistiskt de blev bemötta inte minst i media. Hur man hånade och skrattade åt dem (Lewinsky nämns till exempel i ca 40 olika rapsånger). Vi har såklart kommit långt från den tiden. Samtidigt tänkte man säkert så på 90-talet också. Att man kommit så sjukt långt jämfört med 60-talet och praktiskt taget hade nått jämställdhet. Och jämfört med 30-talet hade kvinnans ställning förbättrats oerhört mycket jämfört med 60-talet.

Vad jag menar är att trots att vi är på väg och kommit ganska långt kommer vi antagligen att se tillbaka på den här tiden som ojämställd. I dag kan vi ju bara jämföra med tider som varit ännu sämre. Jag tror att patriarkatet gör att vi automatiskt förväntar oss olika saker av kvinnor och män och i många (äh, de flesta) jobbsammanhang utgår vi undermedvetet från att män är lite mer kompetenta än kvinnor (och vita än folk med annan hudfärg, och straighta än HBTQI osv).

Feminism är att våga kritisera och ta folk på allvar, men det är också att se att alla inte ännu ses som likvärdiga. Dessa två utesluter såklart inte varandra, men det jag kanske försöker säga är att granska våra egna förutfattade meningar om hurdana människor är. Om kvinnor bedöms hårdare, eller generellt är tvungna att jobba hårdare, på arbetsmarknaden är det kanske viktigare med lyft än kritik? Äh, jag vet inte. Lyssna på poddavsnittet! Och som sagt håller jag med i det som Linn skrev, ville bara utveckla det vidare.

Feminism Personligt Vänner

Vänliga veckan

11 februari 2019

Vänliga veckan startade år 1946 med att eldsjälen Harry Lindquist läste en insändare i en tidning. En trafikräknare berättade att han under sitt pass hade sett 27 människor som log eller såg nöjda ut, medan 8 569 såg ut som de var på väg till en begravning. Därför startade Harry Lindquist Vänliga Veckan med vänlighet i trafiken, på arbetet och i hemmet som ledord. Harry Lindquist grundade också Läkarmissionen. Årets tema är att vara vänlig mot sig själv.

Jag har en teori om att man håller sig från att bli bitter om man är vänlig och generös mot sig själv. Det är inte samma sak som att vara en egoist eller narcissist, men att ta ansvar över sitt eget välmående. Det är så lätt att prioritera bort sig själv, men det ska man inte göra. Tycker att Hanna är ett föredömligt exempel.

Böcker Feminism Jobb

Våga fråga!

9 februari 2019

Ett riktigt bra tips jag fick för länge sen var att våga fråga och vänja mig vid tanken att det inte är så farligt att få ett nej eller inget svar alls. Ibland får man nämligen ett ja och det kan leda till en massa kul. Jag kan fortfarande tycka att det är pinsamt att få ett nej, vem tror jag att jag är som vågade fråga, liksom? Men är ganska bra på att förtränga skammen och gå vidare.

Nu kan jag inte erbjuda så mycket mer än råd, erfarenheter och förslag, men tänkte att vi kunde köra en liten frågestund här där ni frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Skriva, flytta utomlands, utbildning, jobb, barn etc (tänkte skriva: ”jag är ju verkligen ingen expert” men tänker att det är en typisk dålig kvinnlig vana att förminska sin kunskap och erfarenhet för att inte verka hotfull. Jag har ju för helvete skrivit åtta böcker, bott i Holland, Argentina och USA, jobbat på utrikesministerier, riksdagen och olika tidningar, har två magisterexamen, pressat ut två barn ur min kropp så NÅT måste jag ju veta).

Feminism Jobb

Money talks

5 februari 2019

Jag har varit ovanligt irriterad på min familj de senaste dagarna, men så fick jag en väldigt god nyhet på jobbfronten och märkte att jag blev trevlig igen. Tråkigt att märka att jag behöver professionell bekräftelse för att må bra.

Om jag ska idka lite självanalys har jag alltid kopplat ihop frihet med ekonomisk frihet. Jämställdhet med ekonomi. Om vi skiljer oss eller Magnus dör vill jag kunna försörja mig. Jag känner mig också som en dålig feminist de månader jag inte drar in minst lika mycket pengar som Magnus (det sagt är det omöjligt att vara en perfekt feminist i ett patriarkat som ständigt motarbetar en). Jag fattar ju att det stundvis är onödigt kallt att tänka så, ibland står den ena för lejonparten av försörjningen och den andra kan vara kreativ och vice versa. Men men, känslor är inte alltid logiska.

Det må vara oromantiskt att blanda in pengar i ett parförhållande, men eftersom kvinnor oftast är den ekonomiska förloraren i parförhållanden skadar det inte att se över sina inkomster och sin framtida pension. Brasklapp: Kvinnor i heteroförhållanden har oftast en bättre relation med barnen och ett mycket större socialt nätverk än männen. Det bästa vore såklart om alla kunde ha allt: ekonomisk frihet, bra kontakt med eventuella barn och sociala nätverk. Alltså jämställdhet.

Det sagt var de goda nyheterna på jobbfronten inte bara rent ekonomisk glädje, utan också innehållsmässigt väldigt kul. Tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra.

Ni som lever i parförhållanden, hur delar ni oavlönat versus avlönat jobb? Tid med barnen osv. Hej hej vardag skrev bra om det häromdagen.

Feminism

Den som delar ut sysslor

16 januari 2019

Jag läste en så otroligt bra text på Vice häromdagen. Den tog avstamp i Marie Kondo och hur städning, organisering och hushållets grejer alla faller inom det som traditionellt anses vara kvinnans ansvar. Vi är ju alla bekanta med andra och tredje arbetsskiften som dyker upp när kvinnor lönearbetat och kommer hem. Där väntar hushållsarbete och det emotionella jobbet.

Det här är ju ingenting nytt, men det som verkligen drabbade mig i den här texten var hur mycket energi det går åt att be andra människor i hushållet göra saker. Och hur de andra avsäger sig ansvaret ifall de inte blir direkt ombedda. Den som ber om någonting, att ta ut soporna, tömma diskmaskinen, städa undan efter maten, gör automatiskt den uppgiften till sin. Den som får i uppdrag att göra det känner det som om hen gör hushållet ett tjänst genom att ”hjälpa till”.

Det har hänt att jag istället för att be Magnus plocka undan efter sig allt i köket (Magnus städer alltid undan till exakt 85 procent) bara gjort det själv för att det helt enkelt är lättare än att be honom göra det. Jag har också testat med att bara låta disken ligga eller bygga ett torn i soporna till ”någon annan” inser att de kanske borde tas ut, men i nio fall av tio är det ändå jag som till slut tar tag i skiten.

Having to ask implies a manager to subordinate relationship in the household. “When a man expects his partner to ask him to do things, he’s viewing her as the manager of household chores,” Emma writes. “So it’s up to her to know what needs to get done. The problem with that, is that planning and organizing things is already a full-time job…when we ask women to take on the task of organization, and at the same time execute a large portion, in the end it represents 75% of the work.”

Det enda som funkat för oss är att jag helt avsagt mig delaktighet. Som skolan till exempel: Jag gör ingenting som har med Viddes skola att göra. Magnus har koll på läxor, donationer, inskrivningar, föräldramöten, frivilligarbete, Vidars klasskamrater och klasskamraternas föräldrar. Jag handlar inte heller mat (men vet dock med Rainmans exakthet vad som behöver handlas). Dammsuger aldrig.

Eftersom varken Majlis eller jag var ute igår pga av regnet följde vi med
Magnus när han tog Vidar till skolan imorse.

Tillbaka till Marie Kondo: Den här meningen tycker jag var otroligt träffande: Om hur vi (inte bara amerikaner) har lärt oss shoppa, men inte ta hand om det vi köpt, tycker jag också var klockren.

The truth is, while we’ve all been taught to buy things, few of us have really been taught how to own things, to manage them, nor the consequences for accumulating an excess of them, what we would kindly call “clutter.”

Tycker ni ska läsa hela texten. Den var väldigt bra. Hur funkar det för er hemma? Finns det en som har huvudansvaret för sysslor och sen delar ut uppgifter eller lever ni utopin?

Feminism Podcast

Svirarnas svirare

27 december 2018

Spolier: det är kung Carl-Gustav vi syftar på i poddnamnet. Men var inte oroliga, honom nämner vi bara i samband med att vi diskuterar drottning Silvias tid i kungahuset, amerikansk politik, om hur influenceryrket är döende och vad som kommer näst och en massa annat. Jag berättar också en ganska pinsam historia som utspelade sig i Stockholm i december.

Lyssna och var en av de moderna människorna som prenumererar och betalar för innehåll. Det känns bra att göra det. Podden kostar 2, 80 euro i månaden (alltså ca 25 spänn, mindre än en cafe latte) och för det får ni MINST ett avsnitt i veckan. Garanterat reklamfria och fulla med information, analys och tankar. Ni stöder dessutom journalister och kulturarbetare. Magnus och Peppes podcast heter den.

Feminism

Aldrig träffat en kvinnlig klimatförnekare

16 december 2018

I går tog jag en glögg med min kompis från förr. Han som kontaktade mig på min födelsedag efter tio år tystnad. Han råkade vara i Stockholm och vi satte oss på Paraden och kom in på ämnet manlighet. Han frågade varför det är så mycket snack om manlighet just nu och spontant hade jag inget bra svar på det. Sen resonerade jag så här: Kvinnorollen har förändrats och breddats genom tiderna.

Nuförtiden får kvinnor cykla, plugga vid universitet, rösta, vara myndig, bära byxor och jobba med vad som helst utan att det är speciellt konstigt.

Tekniskt sett får också män göra vad de vill, men själva mansrollen har inte utvecklats särskilt mycket. Män ska vara starka, coola, alfa, framgångsrika och aktiva. I dag skrev Björn Wiman en bra text i DN om att han aldrig träffat en kvinnlig klimatförnekare och såg en koppling mellan att män ska vara aktiva och kvinnor passiva. Om hur det är logiskt att Jordan B Peterson är klimatförnekare eftersom han ser folk som uppoffrar sig, inte flyger, säger nej till kött och begränsar sin konsumtion är svaga och passiva och att det är ett problem för manligheten.

Så länge det manliga är normen och en ”riktig man” ska vara hård, aktiv och ha alla svar kommer det att vara svårt att förändra mansbilden.

Å andra sidan verkar det hända saker. Gamla goda Terminator, Arnold Schwarzenegger, var tvungen att justera sin image då han kandiderade för guvernörsposten i Kalifornien.

”Schwarzeneggers bränsleslukande monsterbil Hummer byggdes om för att tankas på vätgas och på senare tid har Schwarzenegger ytterligare förstärkt sitt klimatengagemang genom att aktivt stötta rättsfall mot företag och delstater som inte följer Parisavtalet. I samma vända har han ytterligare ”mjukat upp” sin maskulinitet, till exempel genom att bli vegan.”

Tycker att detta är ett utmärkt exempel på att tider och människor kan förändras.

Feminism Stockholm

Gör en lista

14 december 2018

Tänkte på en grej i dag. Under hela vår vistelse i Norden har jag känt mig trött och jetlaggad och sliten och ful. I dag åkte jag in till Mariatorget för att ta en chili-varm choklad (god!) med min vän Louise (läs hennes blogg!), gick på toaletten, såg mig själv i spegeln och beslöt mig för att det nu får vara slut med neggandet. Jag gjorde ett snabbt beslut om att tycka att jag är snygg. Varje gång jag ser min egen spegelbild ska jag tänka: ”Vad snygg du är! Både utanpå och in!” På så vis finns det i alla fall en person som tycker så. Plus känner man sig fin känner man sig bättre.

På tal om att peppa sig själv tipsade en av de smarta kvinnorna i Friday Lab (den första kursen i januari 2019 är redan slutsåld och det finns fyra platser kvar på den andra) om att göra en lista varje vecka på allt man gjort. Ofta känns det som om dagarna bara glider iväg utan att någonting speciellt händer, men när man skriver ner alla människor man träffar, grejer man bokat, styrt upp, levererat, lämnat in och så vidare så blir det alltid en lång lista. Jag säger så här: Du gör antagligen mycket mer än vad du inser.

 

 

Feminism

Ombytta könsroller

12 december 2018

Det är sällan en nuförtiden är tvungen att acceptera tv:ns utbud. Ett sånt ställe är ändå hemma hos mamma (knaggligt internet) eller mitt ute på Östersjön (noll uppkoppling). Igår lade vi oss tidigt på Viking Gabriella och kollade på det som erbjöds. Det blev olika brittiska realityserier. I en av dem fick mannen i heterorelationen 14 000 pund för att planera ett bröllop utan input av sin tjej (det blev romerskt tema och hans tjej grät så hon skakade när hon fick se brudklänningen han valt ut).

Medan vi satt bänkade i bäddsoffan slogs jag av hur konceptet inte alls skulle funka med ombytta roller. Kvinna som planerar bröllop och man som är stressad över att det inte ska bli som han vill. Jag märker hur min hjärna ofta i experimentsyfte byter plats på män och kvinnor, en feministisk bieffekt jag lider av. När jag föreställer mig ombytta könsroller blir det alltid tydligt att hur en grej som kvinnor gör är töntig eller i bästa fall rolig när män imiterar den, men hur motsatsen är helt accepterad eller till och med cool när en kvinna tar sig an manliga uppgifter.

Det vanligaste exemplet är väl män som klär ut sig till kvinnor, 10 000 miljoner timmar av ”humor” har genom tiderna gjorts på detta tema. Benhårda könsroller finns vid sidan om det mer eller mindre subtilt överallt: på jobbet, inom hushållsuppgifter, posér och skönhet. En man skulle aldrig på fullt allvar lägga ut en selfie som den här till exempel:

Jämställdhet handlar såklart inte om att göra alla människor exakt likadana, men det är intressant (och sorgligt) att iaktta hur olika förväntningar vi har på hur män och kvinnor ska föra sig. För att inte tala om alla andra kön.

Feminism Personligt

Skammen över andras asighet

26 november 2018

I en av de feministiska Facebook-grupperna jag är med i håller samtalen alltid saklig nivå, inte minst tack vare administratören Linnea som utan undantag är rättvis och närvarande. Jag läser ofta där, kommenterar nästan aldrig. I går, medan jag väntade på att tomatsåsen skulle koka upp, grävde jag ner mig i en tråd där en före detta medarbetare till mig gick på och förklarade var som är relevant inom feminismen och vad folk i gruppen EGENTLIGEN borde tala om i gruppen.

Jag blev sugen på att slänga mig in i diskussionen, men beslöt mig för att istället berätta här. Den här medarbetaren, också han chef inom koncernen jag på den tiden jobbade i, förklarade ofta för mig hur jag egentligen borde sköta mitt jobb som journalist och lade sedan till vilken dålig chef jag var. Alltid småleende. När min vän och medarbetare sade upp sig informerade han aggressivt henne om att det här var hennes sista chans. Hon hade inte kompetens att få något lika bra jobb i framtiden. Hans osaklighet gick så långt att jag till slut var tvungen att anmäla honom till vår gemensamma chef, men det ledde bara att chefen hade ett snack med honom och medarbetaren blev sur och attackerade mig för att jag tjallat.

Igår kväll tänkte jag på två saker, tänk att skammen över att någon varit ett as mot en kan leva kvar så länge. Att jag under så många år nuddade vid tanken på att det var jag som överdrev, var onaturligt känslig eller bara fick för för mig grejer. Skönt att den tiden åtminstone mestadels är över. Ja, och att just den här personen inte lider av FÖR mycket självinsikt eller intresse av att ta till sig kunskap om feminism.