Browsing Category

Helsingfors

Helsingfors

Tvåspråkiga barn och fosterländskhet

23 mars 2019

Vidde föddes visserligen i tvåspråkiga Finland och gick på ett tvåspråkigt dagis, men han var enspråkigt svensktalande när vi flyttade till USA. Kunde tala lite finska, eller handen på hjärtat talade han på det stora hela ganska lite när han var tre. Sen gick det såklart blixtsnabbt för ett så litet barn att lära sig engelska och nu är det hans starkaste språk.

Därför är det väldigt fascinerande att följa med Majlis som lär sig två språk parallellt. Hon tycker inte det är det minsta konstigt att säga hund och dog och kan utropa We didi it! och i nästa mening utbryta Peppe, jag måste kissa!. Kul är också att hon på svenska alltid säger nej tack men på engelska no way.

På tal om att vara flerspråkig så talar jag såklart flytande finska även om jag aldrig varit helt tvåspråkig, men det blir allt mer sällan jag använder finska. På daglig basis talar jag svenska och engelska. Språk är ju en färskvara och det blir en allt längre startsträcka när jag träffar nya och gamla finskspråkiga kompisar.

Det sagt har jag tänkt på en grej gällande min finlandssvenskhet: Jag tror att det är en orsak till att jag inte känner mig så patriotisk. Alltså jag gillar mitt fosterland och vet att det är en otroligt bra plats att bo på. Men jag känner aldrig att jag personligen är stolt om Finland toppar i undersökningar i det bästa landet i världen att leva i. Jag bryr mig inte det minsta om Finland vinner i idrottsgrenar och jag längtar aldrig ”hem”. Det handlar inte om att jag brinner mer för en annan plats, utan att jag tror att jag kan känna mig hemma och trivas på en massa olika platser i världen.

Tydligen är det här något som utvecklats under åren. Jag vill minnas att jag var mycket mer patriotisk när jag bodde i Holland och Argentina. Hur känner ni inför ert hemland?

Helsingfors Los Angeles Vänner

Flytta hem igen

28 februari 2019

En av mina allra närmaste vänner, Cissan, ska flytta till Sverige i sommar. Jag har under den senaste tiden gått igenom sorgens alla faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och nu acceptans. Jag kan inte påstå att jag är har landat i glädje, men jag både förstår och fattar att det är dags för dem nu. Kanske de kommer tillbaka en dag.

Jag lärde känna Cissan och senare hela familjen Blankens under vårt första år här och det var kärlek vid första ögonkastet. Tyckte så mycket om henne från första början. Sedan dess har vi hängt väldigt mycket både i LA och gjort otaliga utflykter till närbelägna städer i Kalifornien (och New York). Ätit oräkneliga middagar, ridit, festat, hajkat, firat Thanksgiving och jul och pratat otroligt mycket. Allt har alltid varit så självklart och naturligt mellan oss. Los Angeles kommer helt enkelt att bli en lite tråkigare stad i höst.

Jag fattar ju att vår vänskap inte kommer att ta slut här, men det har som sagt varit en sorgeprocess att Cissan kommer att befinna sig på en annan kontinent. När man bor utomlands en längre tid och ens vänner flyttar hem infinner sig onekligen tanken på att man själv kanske också borde nosa på det alternativet. Nu säger jag inte att vi är riktigt där än, men hur, eller snarare var, vi ska bo längre fram är en fråga som ständigt lurkar i bakgrunden.

Nu tänkte jag fråga er som bott en längre tid utomlands och flyttat hem hur ni hanterat det. (Ett halvår utomlands som student räknas inte. Vill absolut inte förminska det, men min egen erfarenhet är att man ofta lever i en slags studiebubbla och kanske inte etablerar sig så väldigt mycket. OBS kan ha fel! Och det finns säkert undantag). Hur har ni anpassat er? Under de gånger jag bott utanför Finland och kommit hem har kulturchocken varit grövre när jag återvänt till fosterlandet hem. Kanske för att jag varit så oförberedd på den. MEN några månader senare har allt varit precis som förut. Som om jag aldrig lämnat Helsingfors.

Helsingfors Los Angeles Stockholm

Skillnaden mellan Finland, Sverige och USA

24 januari 2019

För länge sen hade jag en frågelåda och då föreslog någon att jag skulle skriva om de små kulturella skillnaderna mellan Finland, Sverige och USA. Nu är det svårt att göra det utan att ta till generaliseringar (#inteallafinlänadare), men om ur mitt perspektiv gäller följande.

Mina bröder och systrar i Finland är väl de blygaste, men samtidigt också de bestämdaste. Det är som finsk design är, få krusiduller och rena raka linjer. De är oerhört stolta över sitt hemland, men skryter bara om det subtilt. Det är fult att skryta. Finländarna är duktiga i smyg. De tränar och kämpar och svettas och sen när de vinner priser höjer de bara på axlarna och säger äsch. Finländarna struntar antingen helt i hur de ser ut, eller väljer att experimentera och ta ut modesvängarna. De är otroligt oängsliga i modesammanhang. De äldre generationerna dricker tyvärr för mycket och har svårt att tala om/hantera sina känslor. Osäkerhet och rädsla kan i sällsynta fall (?) ta sig formen av aggressivitet och rasism. Att inte hälsa på grannen tyder dock inte på aggression, det finns kanske bara inget att säga just då. Bastun, naturen och den naturliga tystnaden är något av det bästa med Finland. Här finns också sammanlagt flest personer jag tycker om i världen.

I Sverige är man lättsinnigare. Här är det mer polerat och det svenska självförtroendet är större än det finska. Under ytan bubblar ändå en ängslighet. Visst, Sverige är störst, kändast och bäst på musikproduktion i världen, men i jämförelse med andra länder är det ändå bara en liten fjutt i norra Europa. Det vet svensken innerst inne. Istället för att hålla svenskarna på mattan har denna insikt fått dem att ta sig ut i världen och kämpa för synlighet och kärlek. Stockholmarna är oerhört bra på att klä sig, men inte sällan blir ängsligheten för stor och klädseln blir mer uniform än smak. Svensken kan sina känslor. Älskar att svensken småpratar i kassan och att alla är vackra både inombords och utanpå.

Amerikanen är för dum eller för smart för att ha dålig självkänsla. Hen vandrar genom livet med huvudet högt och vetskapen om att hen är fri och rik och om det inte stämmer exakt nu så kommer den dagen att komma. Den grundmurade självkänslan ger amerikanen en bra skjuts ut i livet (speciellt om hen är vit, utbildad och storstadsbo), men kan vara en bromskloss i personlig utveckling och flexibilitet. Det är svårt för den som redan är perfekt att lära sig nya saker. I motsats till vad många tror är amerikanens vänlighet ändå inte spelad, hen ÄR positivt inställd till andra. En komplimang är kanske inte en inbjudan till evig vänskap, men ändå helt genuin.

Processed with VSCOcam with c1 preset
Helsingfors Resa Stockholm

Hela havet stormar

15 december 2018

När jag ännu bodde i Finland och hälsade på i Sverige tyckte jag alltid att kundservicen var så härlig i Stockholm. Folk småpratade i kassan och på restauranger, medan service på motsvarande ställen i Helsingfors mest handlade om att leverera det som beställts på bästa möjliga sätt med så lite kommunikation som möjligt. Finländsk service var som finländsk design, enkel, stilren och utan krusiduller.

Sen flyttade vi till USA och jag steg in i en helt ny nivå av snacksalighet och vänlig personal. Jag antar att det grundar sig i en öppnare kultur och i att många jobbar för dricks. Den här perspektivsförskjutningen ledde emellertid att jag tyckte folk var lite sura och dåliga på att kommunicera i Norden.

Fram tills förra veckan då vi tog Viking Gabriella över från Helsingfors till Stockholm och blev så varmt välkomnade på restaurangen att jag aldrig varit med om liknande. Alla var så gulliga och tillmötesgående och snälla mot Majlis och Vidde.


Följande morgon åt frukost på samma restaurang som vi åt middag på och fick samma varma bemötande. När vi gick ut hörde jag hur en av damerna sa till en annan (på finska): ”Majlis var lite purken i början, men sen blev hon på bättre humör”. Kändes så välkomnande, vill göra en shout out och tacka för trevlig stämning.


Kan för övrigt rekommendera att ta färjan över mellan Helsingfors och Stockholm på vintern. Så lugnt och skönt och mycket utrymme för den som är van vid sommarmassorna. På bilden ovan ligger Vidar och Magnus. Jag vet inte hur det är i era småbarnsfamiljer, men hos oss är nätterna en låg lek av Hela havet stormar där folk ständigt byter plats med varandra och ingen annan än jag vaknar där den lade sig på kvällen.

Helsingfors Personligt

Bästa vegetariska julmaten

12 december 2018

Vi har lämnat Finland och åkt tillbaka mot Sverige. Det är så känslosamt att ta farväl av alla jag tycker så mycket om i fosterlandet. Känner mig alltid alldeles dränerad och brottas med dåligt samvete kring om jag är den sämsta personen på jorden som flyttat så långt bort från syskon och föräldrar och vänner. Det är samma sak varje år. Ont i hjärtat. Borde jag byta ett vardagsliv i LA som jag verkligen älskar mot ett liv i Norden som jag kan lära mig att älska med människor jag älskar? Fattar att det inte finns ett rätt svar på frågan, men ältar den ändå varje gång vi är i Stockholm och Helsingfors.

Men vi byter fokus: Hallå där vegetarianer, veganer och flexitarianer! Kan inte ni tipsa mig om vad ni äter på julafton som är både stämningsfullt, men ingen med en puls har fått offra sitt liv för? Blomkålsgratän! Olika former av brysselkål! Potatislåda! Har försökt, men är själv inget stort fan av kålrot. Det är något för mustigt med smaken.

För de som är inbitna köttätare och vägrar acceptera ett helvegetariskt julbord kanske en kötträtt kan få ge vika för en vegetarisk. Som en inkörsport till att dra ner på det animaliska. För djurens och klimatet skull, tänker jag.

Helsingfors OOTD Personligt Resa Samarbete

Helsingfors är alltid hemma

10 december 2018

Imorse träffade jag min vän och före detta kollega på Café Engel vid Senatstorget. När jag promenerade från Järnvägstorget till Café Engel textade Karin mig och sa att vår gemensamma kompis Calle satt på cafét. Det skulle inte vara nåt speciellt med det ifall inte Karin och jag träffats för första gången på samma café år 2007. Calle var också med i egenskap av avgående chefredaktör, medan jag var tillträdande. Efter den gången trodde jag att Karin avskydde mig och i hemlighet var förälskad i Calle. Senare visade det sig att min analys var så långt från sanningen man kunde komma. Karin är en idag en av mina närmaste vänner.

För den som tycker att mina kängor är exceptionellt snygga vill jag meddela att de är en present av Gram Shoes och otroligt sköna på fötterna.

 

När jag kommer till Helsingfors går det fem minuter och sen känns Los Angeles som en avlägsen dröm. Det är som om jag kan varje gatustump och kullersten. Mina ben vill ta en rask promenad till hemmet på Styrmansgatan. Det sagt finns det ju nya enheter i min födelsestad, bland annat Ode, det nya Centrumbiblioteket. Där svängde jag förbi igår kväll med en gammal vän jag inte sett på tio år. Konstigt hur inte så mycket hade förändrats i vår vänskapsrelation. Efteråt gick vi på middag och satt krav tills personalen slängde ut oss.

Resten av mina få dagar här i stan har jag träffat annat folk som står mig gärna och nu är jag hemma hos syrran igen för att äta rester av vår julmiddag.

Förresten, mina (fejk)läderbryxor är sex år gamla och så slitna (och älskade) att jag knappt kan trä på dem längre. Jag köpte dem på H&M i USA. Hojta om någon av er vet var jag skulle kunna köpa ett par liknande. Tack förhand! Nu ska jag hänga med det här gänget.

Helsingfors Personligt

Blinier på julbordet

9 december 2018

Jag befinner mig hos min mamma i Finland och har ett krassligt internet, men saknar er! Vi har ätit blinier med rom, rödlök och smetana med min syrra och hennes familj. Det äter vi vanligtvis på julafton, men eftersom vi kommer att fira jul på olika kontinenter beslöt vi oss för att tjuvstarta med blinierna.

Hemma hos mamma, i den forna bastukammaren, ligger det minst tio-tolv lådor Magnus och jag fyllde med våra saker när vi 2013 flyttade till LA. Då var planen att vi skulle stanna i ett år och sedan packa upp allt igen. Klipp till julen 2018 då vi fortfarande bor i LA och jag inte saknar en enda av sakerna i lådorna. Varje år brukar jag ändå göra en tur ner till källaren och plocka fram klädesplagg och grejer jag ger bort till min syster eller kompisar. Det är direkt renande att långsamt se hur antalet lådor minskar. Jag är tacksam över att vi var kloka nog att sälja och ge bort alla våra möbler redan 2013.

Den forna bastukammaren är också en påminnelse om hur mycket pengar jag genom tiderna lagt på saker som idag inte har någon plats i mitt liv. Och hur mycket saker som redan existerar och borde finnas hos någon annan som verkligen skulle använda dem istället för att bara vänta på en oklar framtid hos Maggan och mig. Lovar varje år mig själv att sälja allt på loppis inkommande sommar, men hittills har det aldrig blivit av. Satsar nu på sommaren 2019.

 

Syrran slängde fram en bild på min mormor och hennes två systrar. Karin längst till höger fyllde för övrigt 104 i förrgår. Ganska aktningsvärd ålder ändå.

Helsingfors

Vem Vad När: Peppe Öhman

7 oktober 2018

I somras fick jag vara med i det lekfulla frågesporten Vem Vad När på Yle Fem.  Känner mig äntligen som NÅGON i Svenskfinland. Det sista Magnus sa innan jag drog iväg på inspelning var ”Peppe, det här är TV. Det är viktigare att du är rolig än att du vet allt!”. Det var gulligt att se honom orolig över att andra också skulle se vilken otrevlig besserwisser jag är.

 

Ställ in er VPN på Finland och klicka på länken till programmet. Temat är 1990-tal och vem gillar INTE det? Jag lovar att det slutar bra! Och så får ni se mig snyggt sminkad också. Och Sonja som programledare!

Helsingfors

Vem Vad När den 5 oktober

5 september 2018

Den 5 oktober är jag med i den roliga frågesporten Vem Vad När på Yle Fem. Jag vill att ni skriver upp det och kollar. Magnus var VÄLDIGT noga med att jag skulle fokusera på att vara rolig istället för att VETA saker. Ingen gillar en besserwisser. Hur det gick med den saken får ni avgöra. Okej, ni vet ju hur det ÄR med den saken. Men väldigt kul var det ändå och jag fick lite extra tid med en av mina bästisar Sonja!

Ursäkta ytlig notering, men visst är det snyggt med svart nagellack och ett proffs som målat det. Är så oerhört dålig på att lacka mina egna naglar (gör det dock 99 procent av gångerna jag har nagellack). Jag har inte tålamod att låta det torka, struntar i över- och underlack och så dyker det ALLTID upp ett barn och förstör. Det är som om de kan lukta till sig nylackade naglar.

baby Feminism Helsingfors

Rädd för att resa med barnen

15 juli 2018

Jag har precis anlänt till vår sommarstuga i Ekenäs efter ett dryg av resande. Vi lämnade Stockholm på lördag eftermiddag, tog färjan till Helsingfors och körde sedan till Ekenäs. Eller först åt vi frukost hos Anne, men det är en annan mycket mer inspirerande historia.

Det här med ett resa för barn är något jag bävar för, jag är nämligen ganska dålig på att resa ensam med två barn. Det här säger jag inte för att kokettera (så där som någon i en intervju jag gjorde nyligen sa att hen ”inte gillar att göra tråkiga saker, bara roliga” och man ba ”alltså WOW så originellt!”), utan snarare för att jag är lite rädd för att resa med barnen. Jag blir lite svettig när jag tänker på att Majlis ska bajsa på ett olämpligt ställe eller få ett raseriutbrott på restaurangen eller att jag inte ska få in barnvagnen i kupén eller glömma att ge dem mat. Och att jag inte kan hantera konsekvenserna. Bara går därifrån och aldrig mer ser mig om liksom.

Jag har inte heller samma oändliga tålamod som Magnus verkar ha när han hänger med barnen. Maggan går helt in i att hans uppgift ÄR att vara med ungarna, medan jag suktar efter att få jobba lite, läsa en bok eller ta ett glas vin, blir irriterad när det inte funkar och tar ut irritationen på ungarna. Vidar och Majlis vann med andra ord inte jackpotten när de fick mig till mamma, men tänker att jag är inspirerande på andra sätt. Kanske.

Nu är vi i alla fall framme, har ätit nypotatis och sill och jag har badat inte mindre än TVÅ gånger med barnen. Var otroligt nöjd med mig själv efter det. Kräver uppenbarligen inte så mycket av mig själv som förälder.

Ja och så förklarade Vidar något i bilen använde ordet ”purse” och frågade om jag visste vad de betydde. När jag sade att det är en sorts väska som damer ofta använder såg han strängt på mig och sa: ”Män kan faktiskt också ha handväskor. Det finns ingenting som pojk- och flicksaker, det finns bara saker”. Mitt modershjärta exploderade.