Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Träning

Hästar Los Angeles Träning

En livsfarlig puma

22 oktober 2018

Det blev ny vecka igen och jag inledde den med att rida. Det var som vanligt magiskt vackert att köra uppför bergen längs med små, kringliga vägar. Sen kom jag fram, möttes av sex stycken hundar, grisarna, hönsen, kossan, åsnan och alpackorna. Tamara som har stallet berättade för övrigt att en puma smugit sig in och tagit en av alpackorna för några år sedan. Sedan dess sover alla djur inomhus. Tänker mycket på skräcken de andra djuren måste ha känt den natten.

 

Jag fick Cissan med upp till stallet och vi drog iväg på en tur som innehöll skritt, trav och galopp (ni får helt enkelt lov att kolla min instastory). Hästarna är lite hispiga av sig, men har ganska dålig kondis. Gillar dem väldigt mycket. Är också väldigt glad över att få en regelbunden orsak att hänga med Cissan minst en gång i veckan.

 

Det var inte lika klart som förra veckan, men ändå otroligt vackert. Läste nånstans att det lönar sig att stanna på de bredare stigarna på grund av skallerormar. Tycker att det är både spännande och läskigt med alla vilda djur.

När vi kom tillbaka till stallet hade Frida dykt upp med en klient. Ville egentligen prata om allt och ingenting med henne, men eftersom hon jobbade höll jag distans. OCH klappade en ung kalkon istället! TYPISKT, tänker ni nu. När man minst anar det dyker det upp en gosig kalkon.

Sen körde jag hem och redigerade Hannah & Amanda-manuset i några timmar. Nu ska vi fira Majlis ordentligt. Två år är ändå en ålder värd att hurras för.

 

Hästar Los Angeles Träning

Det bästa med Los Angeles

17 oktober 2018

En av de aspekter jag älskar mest med Los Angeles är att det är en otrolig storstad och naturen samtidigt är helt fantastisk. Eftersom det är onsdag och jag tydligen rider ut i terrängen på onsdagar körde jag upp i Topanga längs med små slingriga vägar (för ett år sedan skulle jag ha vägrat köra, men vad gör en inte för att få rida.

På vissa ställen är vägen så smal att det knappt går att möta en annan bil. Saken blir inte bättre av att det är VÄLDIGT mycket branta svängar. Men så värt det trots att pulsen ligger på 150. Uppe väntar nämligen 35 djur varav några är hästar.

Skulle någon ha berättat för Peppe tio år att det finns en otroligt trevlig kvinna i Topanga som inget hellre vill än att någon ska rida ut hennes hästar skulle tioåringen ha svimmat av lycka. Det är inte långt ifrån reaktionen hos dagens Peppe.

Förra veckan gjorde jag ju motsvarande tur. Då var det fint, men i dag red vi en annan väg. Eftersom det regnat nyligen var det så klart att man kunde se hela vägen till både Malibu OCH Downtown. Vi bor nånstans därnere vid kusten. Helt magiskt vy.

Stilla havet var inte fult precis det heller. Min plan är för övrigt att lära känna hästen Sequoia riktigt väl och när tiden är inne göra samma runda fast barbacka. Alldeles för länge sen jag ridit barbacka.

Berättade jag att min ridkumpan Stephanie kommer från Buenos Aires där jag bodde 2004-2005? Jag tvingar henne att rabbla upp alla sina favoritställen så att jag kan sucka nostalgiskt åt de jag själv minns.

Sen galopperade vi lite, skrittade hem igen, ryktade och gosade med hästarna. Ja och sen körde jag vidare till Mill Creek för att motionera dagens andra häst -Rupert. Tänkte skriva be careful what you wish for, men jag är bara lycklig (och svettig). Magnus tycker dock att jag rider liiite för mycket, men jag säger att det bara är en kort period i mitt liv (på högst 10-20 år).

Personligt Träning

En hyllning till att vara halvbra

13 oktober 2018

Den där insikten jag nämnde i förra inlägget handlade om att jag blir sämre när jag försöker tvinga mig att vara bra. Det är väl ingen originell egenskap precis att misslyckas när en ska prestera framför andra, men det fick mig att fundera på varför det är så viktigt för mig att vara bra. Eller ännu värre: DUKTIGAST.

Vi tar det från början. Under gårdagens dressyrlektion skulle vi rida ett tävlingsprogram framför de andra ryttarna. Programmet var superenkelt, men eftersom alla andra kollade på ens minsta rörelse blev det lite nervöst. Jag fick för mig att jag skulle visa mig på den styva linan, men det gick inte alls speciellt bra. Jag red en på sin höjd medioker runda och kände mig så misslyckad att jag grämde mig över detta hela resten av dagen.

Det är ju helt sjukt att jag hade en dålig känsla i kroppen efter att ha utfört en hobby. Någonting som jag bara gör för att må bra, och i ärlighetens namn nästan alltid gör mig lycklig. Följande dag snubblade jag över den här texten i The New York Times som handlade om exakt det jag upplevt. Skribenten kallar det ”a sign of a civilization in decline”. Det är kanske att slå på den för stora trumman, men lite soligt är det ändå att vi kopplar ihop vårt värde som människa med hur bra vi är på våra hobbyn. Jag vet inte om det finns en koppling till sociala medier där vi hela tiden skapar berättelsen om oss själva. Eller om prestationssamhället helt enkelt uppfostrat oss (mig) till att hela tiden vara lite bättre, lite duktigare och lite nyttigare. Att det inte finns plats i den moderna, effektiva människans dygn att göra något bara för nöjets skull.

Den här hösten ska jag därför jobba på att älska mig själv som en medelmåtta minus. Eller till och med acceptera mig som det räcker. Att inte ställa några som helst krav på mig själv att bli en bättre ryttare. Jag har faktiskt klarat av att göra det löpningen, slutat mäta tid och avstånd. Då ska det väl också gå i hästvärlden.

Bild: Anna-Maria Photography.

Feminism Hästar Träning

Bästa utsikten från hästryggen i Los Angeles

11 oktober 2018

Min vän Frida är nu certifierad equus coach. Så fort hon får upp en webbsida och Instagram ska jag guida er till dem. Vill att alla ska testa detta! Igår var jag uppe på gården där Frida tar emot klienter. En helt otrolig plats uppe i bergen. Vem vill liksom inte vid sidan om Frida hänga med grisar, getter, hundar, en indisk ko, hästar och alpackor?

Kvinnan som har gården har inte alltid tid att själv rida ut med sina hästar och här kom jag och en annan kvinna på plats lägligt in i bilden. Jag fick rida Sequoia som jag mediterade med för en vecka sedan. Min ridkumpan Stephanie hade trillat av Sovereignty några veckor tidigare så vi tog det lugn i början. Det är alltid lite pirrigt att rida en häst man inte alls känner så jag var helt med på noterna. De här hästarna är inte precis nybörjarvänliga heller så det var bara att hålla i manen och hoppas på det bästa. BILDLIGT TALAT alltså.

Det tog inte länge innan utsikten förvandlades från fin till helt magisk. På vissa ställen kunde vi se hela vägen till Malibu Pier och på ett annat såg jag nästan vårt hus i Santa Monica.


När vi blev varma i sadeln galopperade vi i uppförsbackarna och vet ni, det finns få känslor i världen som är lika bra som att galoppera ute i naturen. Jag var så lycklig. Det fina med hästar är att känslan stannar kvar i kroppen efteråt.

Nu känner jag att jag skrivit lite för mycket om hästar på den här bloggen. Ni som inte är så intresserade scrollar antagligen förbi snabbt. Om nån av er finns kvar vill jag tipsa om en text jag skrev på Hbl om ett år efter metoo. Nu inser jag att det här är någonting jag måste diskutera med Maggan i podden. Om fokus på Metoo just nu ligger på det är synd om män som blir anklagade.

Feminism Träning

Jag är inte kroppspositiv, men jag stöder gärna kampen

4 juli 2018

Om det är en text jag tycker att ni ska läsa idag är det den här där BFF Ellen som skriver om att vara tjock och om kroppspositivitet. Ellen är alltid on point och jag tycker att det är jäkligt märkligt att ingen tidskrift nappat henne som krönikör ännu.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.”

Ellen skriver, på ett vänligt sätt, att vi som har smala normkroppar helst ska hålla käften och lyssna. Jag fattar att jag lika lite som jag har valt min hudfärg kan ta credit för att ha valt min kropp. Jag har fått den och inser allt mer vilket privilegium det är att ha en frisk, normkropp i rätt nyans.

Jag har försökt skriva om min egen kropp och min, ganska goda, relation till den, men raderar och raderar. Eftersom jag har en normkropp faller jag perfekt in i mallen om hur en ska se ut i vår kultur och det gör att såna som jag hörs tillräckligt. Jag känner såklart en tacksamhet över att jag har fått en kropp som lätt föder barn, som springer, rider vilda hästar, dyker från klippor och en massa annat mer och mindre nödvändigt. Den gör sällan ont och är på det stora hela väldigt medgörlig. Jag älskar inte min kropp för att det är en smal normkropp, men jag fattar att mitt liv är enklare just för att den är det.

Och nu menar jag absolut inte att alla måste älska sina kroppar. Drömmen är ju att kroppjäveln bara ska finnas där utan att en ska vara tvungen att gå omkring och fundera på sin (och verkligen inte andras) relation till den hela tiden.

Jaja, nu inser jag att jag tagit upp tillräckligt med plats med min normkropp, in med er och läs det Ellen skriver istället.

Hästar Okategoriserade Personligt Podcast Träning

Du tränar förmodligen alldeles tillräckligt

23 maj 2018

Jag gått omkring och funderat på att skriva ett inlägg om träning. Alltså om begreppet ”träning” snarare än om ”att träna”. Jag har nämligen alltid tyckt att det känns lite konstigt att använda ordet träna ifall en inte tränar inför OS eller ens bara för en 10K. Alltså jobbar mot ett specifikt mål.

Igår kväll när jag skulle söva mig själv till en podcast valde jag Sveriges Radios Kropp och själ och blev så glad när avsnittet handlade om att inte ha lust att träna. Där föreslog de att använda ordet motion istället. Motion är ju mer avslappnat. Då är det okej att inte mäta sträckor, tider eller tyngder. Det handlar mer om att röra på sig eftersom man mår bra att röra på sig.

För en prestationsmänniska som jag som inte har tränat på en vecka på grund av att Magnus är bortrest kändes det också skönt att få en påminnelse om att promenera, skuffa barnvagn, springa efter och lyfta barn är tillräckligt. För er som har en möjlighet att till exempel cykla till jobbet räcker det. Det SKADAR såklart inte att bli svettig och andfådd då och då, men få av oss behöver bli det fem gånger i veckan.

Maja och jag spelade precis in ett avsnitt av ”Det kommer att bli bra”-podden där Maja berättade om vanor och tog som exempel det amerikanerna kallar self care. Att hitta en stund i vardagen som får en att må bra. För henne var det att ta en kort promenad i skogen varje gång hon får en chans och för mig var det att ha lediga fredagar och att rida. Kulturen vi lever i är så pass prestationsfokuserad (inte minst inom träning och hur en kropp ska se ut) att self care snarare handlar om att välja saker som får en att bra snarare än såna som får en att se bra ut. Lägger upp den så fort Maggan klippt ihop den!

Träning

Let’s agree to disagree

15 april 2018

Hörni, tack för att ni fortfarande kommenterar på den här bloggen och visar att bloggdöden verkligen inte existerar! Tack också för att ni som tycker olika eller bara gör olika formulerar er så sakligt. Jag skulle vilja lyfta upp två kommenterar som inte håller med mig/gör annorlunda och förklarar varför de inte gör det.

1. Förra veckan skrev jag om att resa all inclusive och var nyfiken på hur ni resonerar då ni reser. Jessica svarade så här:

”Jag tänker inte på etik och miljö när jag reser. Jag tänker: vad vill jag se/göra, vad är tryggt att ta med barnen på och vad har jag råd med. Jag reser inte heller jättemycket, flyger max 2 ggr/år.

När barnen var mindre åkte vi bara charter med stora kända resebolag till all-inklusive hotell. Det var det enda jag tyckte kändes tryggt. Svenska reseguider till hjälp på hotellet, mat som mitt allergibarn kunde äta, Lollo och bernie-aktiviteter som gjorde barnen glada och sol som gjorde mamman glad. Det kändes som all-inclusive var den enda sortens semester som man verkligen kunde få lite semester på, alltså slappna av en stund i en solstol mitt i småbarnskaos.

Nu är mina barn 8 och 11. Jag har blivit modigare på att resa med dem. De har blivit smidigare att resa med. Nu kan vi göra annat än sol och bad på resor. Barnen orkar promenera i storstäder, de uppskattar museer, natur, mysiga caféer, konstiga affärer, utsikter och roadtripper. Förra vintern var vi exempelvis i LA och bodde på airbnb, hela familjen hade en toppenresa.

Jag tänker inte etik och miljö, men nu när jag tänker efter så kanske mitt trygghetstänk ger mina resval pytte-pytte-pyttelite etik och miljö. Jag väljer flygbolag efter vad jag känner mig trygg med (oftast inte lågpris-bolag), jag väljer länder och upplevelser jag känner mig trygg att stoppa in mina barn i.

Nä. Ok. Etik och miljö är inte med på min lista när jag reser. En större resebudget hade nog gjort att jag tänkt mer på etik och miljö, men samtidigt hade det nog gjort att jag rest (flugit) mer.”

2. Och häromdagen bloggade jag om träning och att den rådande samhällsnormen är att träna, de som inte gör det skammas. Linnéa svarade så här:

”Håller inte alls med. Det största problemet enligt mig är inte att en liten del av befolkningen rör på sig för mycket, utan att en stor del av befolkningen rör på sig för lite. Jag tycker inte att alla måste springa maraton, skulle aldrig göra det själv och jag har noll intresse av att tävla. Men det är ju inte heller grundproblemet. Grundproblemet är att i Sverige sitter vi stilla mest i EU, få når upp till de rekommenderade doserna av rörelse och vi bör istället uppmuntra till mer rörelse. 🙂 Såklart inom rimlighetsnivå. Tänk vad mycket som hade varit bättre (mindre sjukdagar/psykisk ohälsa, ökad koncentrationen och allt det andra som vi vet) om fler gått, cyklat, tränat, joggat än vad de gör idag! Nu kan jag och mina åsikter också vara färgade av boken Hjärnstark. Så himla bra!”

Länkar Träning

Min träning och tips på träningsblogg

12 april 2018

Här kommer ett tips på en riktigt jävla bra blogg om träning: Fitnessfeministen! Förutom att hon inte har en smal normkropp så skriver hon så bra om myten kring träning och viktnedgång (vill en gå ner i vikt är träning är inte lösningen här skriver NYT om det), om att socker inte är ett gift (trots att kvällstidningarna vill få oss att tro det) och att influencers med normkropp faktiskt har ett ansvar.

Under frågestunden här på bloggen frågade någon om träning och jag sa att inte vill skriva så mycket om det eftersom träning redan nu är normen och att skriva om träning normaliserar det ytterligare. Eller så här: Det är bra att röra på sig, både mentalt och fysiskt, men jag tror att en mår lika bra av en promenad som av ett spinningpass.

Det är lätt att gå i fällan och tro att det som ”alla” gör eller tycker idag är den ultimata sanningen, men normer förändras (t.ex. det är ej länger okej att röka inomhus eller slå sina barn). När mina föräldrar var unga sportade inte majoriteten av befolkningen flera gånger i veckan. Min mamma gick ut med hunden och spelade squash en gång i veckan. Pappa gjorde ingenting. Det var inte vanligt att ha en PT eller att spendera hundratals euro i året på gymkort och/eller träningskläder. Föreställer mig att konsumtionssamhället har ett finger med i spelet när det kommer till folks träningsiver. Köpa, köpa, köpa.

Nu säger jag inte att det är dåligt med träning. Jag tror att människan mår bra av att röra på sig och bli lite svettig så och då, men jag tror faktiskt inte att en behöver träna så mycket som folk gör i dag. Det var skönt att läsa att Sandra Beijer skrev att hon har en regel kring att högst träna tre gånger i veckan. Jag kan lätt identifiera mig med den. Orsaken till att jag inte vill springa maraton är att jag tror att jag skulle bli lite galen av att träna till det. Det skulle helt enkelt bli en osund motivation. Därför mäter jag aldrig hur långt jag springer eller hur fort. Jag springer mellan 45min och en timme några gånger i veckan, ibland går det långsamt, andra dagar fortare. Varvar med ridning och lite yoga. Ibland tar jag bara en lång promenad.

Träning

Baseball för collagestipendium

6 april 2018

Fredag betyder baseball practice. De flesta av Viddes klasskamrater tränar vid sidan om baseball också basket, amerikansk fotboll, simning, karate eller annat. Det beror delvis på att föräldrarna hoppas på att ungarna ska få ett idrottsstipendium till collage och därmed spara några hundra tusen dollar. Vidde har intensivt avskytt allt annat än baseball så vi lägger tydligen alla våra ägg i en hatt. Eller så får han helt enkelt välja ett nordiskt universitet.

Det jag egentligen ville komma till var att jag under träningen fick hänga med två åtta veckor gamla mopsvalpar. De var UNDERBARA. Hundar är så sjukt mycket gulligare än människobarn. Majlis kände antagligen av såna vibbar och var alldeles till sig av svartsjuka. Försökte sätta sig på valpen som förnöjsamt snarkade i min famn.

Är otroligt sugen på hund, eller katt eller häst. Men får väl nöja mig med Majlis. Jaja, sen lärde barnet sig uppskatta hundvalparna. Och jag henne. (Ni behöver inte anmäla mig till barnskyddet. Jag älskar mina barn! Också.)


Uppmanar er nu att gå in och kolla på mina insta stories. Så GULLIGT! Magnus har för övrigt ett mentalt handikapp och kan inte känna söthetskänslor. Han är helt iskall gentemot valpar. Jag vet, tänker samma sak som ni: Sociopatvarning.

Hästar Träning

Systerskapet har min rygg

28 mars 2018

Systerskapet alltså! Idag var den enda dagen i veckan jag kunde rida, men eftersom Magnus jobbade hade jag varken bil eller barnvakt. Eftersom det är spring break visade sig alla barnvakter vara upptagna på grund av att yrkesarbetande amerikanska föräldrar sällan kan ta två veckor ledigt så där bara. Jag var desperat. Vad händer då? Jo, min kompis Sandra erbjuder sig att barnvakta ungarna, Sara som jobbar på stallet erbjöd sig skjutsa mig till Topanga och min ständiga ridkumpan och vän Frida köra mig tillbaka (trots att hon bor på andra sidan stan).

Jag hade en riktigt bra ridlektion, våren har nått Los Angeles, det är varmt och alla rosa träd blommar. OCH det var Maggans sista arbetsdag på tv-produktionen. Imorgon återgår vi till det normala med två frilansande personer hemma. Är så glad och lättad över detta. Jag är en bortskämd jävel som vant mig vid ett hushåll där barnens antal aldrig överstiger de vuxnas.
Älskar hästar väldigt mycket (gjorde en video på 56 sekunder med mig och Frida som galopperar runt och som efteråt låter hästarna äta gräs, men det kändes för mycket: ”Hej, nyss hemkomna från Teneriffa vill vi visa er våra bäst 563 diabilder från resa. Sätt er bekvämt.”

Det är ju inte varje dag de gamla ridskolehästarna får äta grönt fräscht, gräs. Vanligtvis är gräset torrt och gulbrunt här i L.A. Kände en så stor ömhet gentemot Tony när han glufsade i sig det gröna.