Okategoriserade

Chokladöverdragna popcorn

27 mars 2019

När jag var liten brukade min mormors syster Karin (idag 104 år gammal) bjuda på chokladpopcorn. Minns att jag ÄLSKADE dem, men kunde inte som vuxen hitta dem i affären. Några årtionden senare kommer Whole Foods till min räddning. Jag vill absolut inte att ni förväxlar dessa med sötade popcorn, det kan vi alla komma överens om att är äckligt. Men det finns däremot någonting gäckande med kombinationen salt och sött.

Det ser inte mycket ut till choklad, men smaken kommer väldigt bra fram.

Jag är ganska öppen för nya smakupplevelser. Salt på vattenmelon. Chips och choklad. Lakrits/salmiak med choklad. Jag tror att man kan lära sig gilla allt. Vill minnas att professorn Micael Dahlen gjorde ett experiment där han testade att vänja sig vid smaken smör på skumbananer. Det som jag inte kan tycka är gott är saltgurka (pillar alltid bort den från hamburgare) och Janssons frestelse (skyller på skolköket). Alltså inte nödvändigtvis i kombination utan också individuellt.

Finns det en ovanlig kombination av smaker ni älskar? Maträtt/råvara ni absolut inte får ner?

OOTD

Fyndar begagnat och i egen garderob

26 mars 2019

I söndags spelade vi in ett avsnitt av Magnus och Peppes podcast och pratade bland annat om den här artikeln. Den handlar om hur second hand-marknaden växer i rasande fart (inte minst tack vare Marie Kondo) och snart den har gått om de stora kedjorna som säljer snabbmode.

Fyndade den här fransiga klänningen/västen från Ganni på Poshmark.

Folk inte bara shoppar second hand, de säljer också sina grejer oftare än förut och det innebär att de som köper begagnat i medeltal har 28 plagg färre i sin garderob än för två år sedan.

De senaste åren har jag fått en sån aha-upplevelse kring second hand. ALLT finns redan där. Jag är inte (ännu) en person som djupdyker ner i kartongen med trasor och kommer upp till ytan igen med ett par oanvända Louis Vuitton-skor. Däremot har jag fyndat en avsevärd del av min garderob på The Real Real, Poshmark och Wasteland. Bodde jag i Stockholm skulle det antagligen bli en del Blocket och Tradera.

Det sagt, är second hand-konsumtion också en form av konsumtion och så länge vi shoppar kommer det att produceras mer kläder. Det är inte hållbart i längden. Enligt Naturskyddsföreningen är de delar i den privata konsumtionen som påverkar klimatet mest är livsmedel, transporter, boende samt kläder och skor. Den privata konsumtionen står för cirka 2/3 av Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp. Det är inte möjligt att stoppa klimatförändringarna enbart genom insatser på individnivå. Men alla kan förstås vara med och skynda på omställningen och bidra till en lägre klimatpåverkan genom att välja mat, transporter, kläder och värmekällor som ger låga klimatutsläpp.

Läderjacka och skjorta båda från Wasteland.

Min mening är absolut inte att uppmuntra någon till konsumtion. Snarare tvärtom: att fynda sig igenom sin egen garderob. På olika sociala medier har jag sett folk som förbinder sig att inte köpa någonting nytt innan de använt alla plagg i sin garderob innan de ens funderar på att köpa nytt. Jag tycker det låter som en otroligt bra idé. Jag tänkte försöka hänga på den. När Magnus jobbar lite mindre i april hoppas jag att han kan ta bilder då och då på mina garderobsfynd. Börjar tröttna på mina egna selfies.

Vänner

Var din egen bästa vän

25 mars 2019

Efter en incident i skolan mailade Vidde sin lärare, som han gillar väldigt mycket, och bad om ursäkt för att han varit stökig. Läraren svarade genast mycket fint och uppmuntrande och skrev bland annat: Var din egen bästa vän. Jag tycker det var klokt och bra. Att vara sin egen bästa vän.

Det handlar inte om att vara ego eller självcentrerad, men om att tala till sig själv som man talar till en bästis. Att vara klok och uppmuntrande och säga snälla saker. Att tro på sig själv och uppmuntra sig att göra de bästa valen. Ska själv försöka komma ihåg det.

Feminism

Strypgrepp och knuffar

25 mars 2019

Precis som alla andra är jag otroligt illa berörd av Josefin Nilsson-dokumentären. Den fick mig att tänka på tiden när jag var kring 20 och hade en svartsjuk pojkvän som blev våldsam när han drack. Det började med knuffar och slutade med strypgrepp. Jag skriver mer om det i Livet & Patriarkatet ifall ni vill ha detaljer.

Jag fick inga bestående men och gick vidare i livet. Nuförtiden hälsar ex-pojkvännen och jag inte på varandra om vi möts på gatan i Helsingfors. Vi har inte gjort det sen vi gjorde slut. Vi bara låtsas om att den andra inte existerar. Det är okej för mig. Det som jag ändå tänker på ibland är hur mina kompisar förhöll sig till mitt ex efter att jag, långt efter att det var över, berättade om att hans våld mot mig. De fortsatte vara hans kompisar som om ingenting hade hänt.

Själv skämdes jag otroligt mycket över att ha varit en svag kvinna som fått stryk. Det var därför det tog så länge innan jag berättade. Jag funderade länge på om det verkligen räknades som våld. Kanske jag missförstått allt och det vara var passion. När jag till slut pratade högt om det tror jag att kompisarna kände samma sorts skam. Det var pinsamt att veta och ännu pinsammare att konfrontera honom. Hur säger man till någon att man hört att den slagit sin partner? Det är lättare att bara hålla tyst och låtsas som ingenting.

Det här ska inte handla om just mig. Jag ville snarare påminna er om att ifall det finns någon i er bekantskapskrets som är våldsam eller någon som berättar att hen blivit utsatt för våld. Tro på offret och konfrontera förövaren, trots att det är obekvämt och skapar dålig stämning. Att inte göra någonting alls är att vara en liten del av problemet.

Helsingfors

Tvåspråkiga barn och fosterländskhet

23 mars 2019

Vidde föddes visserligen i tvåspråkiga Finland och gick på ett tvåspråkigt dagis, men han var enspråkigt svensktalande när vi flyttade till USA. Kunde tala lite finska, eller handen på hjärtat talade han på det stora hela ganska lite när han var tre. Sen gick det såklart blixtsnabbt för ett så litet barn att lära sig engelska och nu är det hans starkaste språk.

Därför är det väldigt fascinerande att följa med Majlis som lär sig två språk parallellt. Hon tycker inte det är det minsta konstigt att säga hund och dog och kan utropa We didi it! och i nästa mening utbryta Peppe, jag måste kissa!. Kul är också att hon på svenska alltid säger nej tack men på engelska no way.

På tal om att vara flerspråkig så talar jag såklart flytande finska även om jag aldrig varit helt tvåspråkig, men det blir allt mer sällan jag använder finska. På daglig basis talar jag svenska och engelska. Språk är ju en färskvara och det blir en allt längre startsträcka när jag träffar nya och gamla finskspråkiga kompisar.

Det sagt har jag tänkt på en grej gällande min finlandssvenskhet: Jag tror att det är en orsak till att jag inte känner mig så patriotisk. Alltså jag gillar mitt fosterland och vet att det är en otroligt bra plats att bo på. Men jag känner aldrig att jag personligen är stolt om Finland toppar i undersökningar i det bästa landet i världen att leva i. Jag bryr mig inte det minsta om Finland vinner i idrottsgrenar och jag längtar aldrig ”hem”. Det handlar inte om att jag brinner mer för en annan plats, utan att jag tror att jag kan känna mig hemma och trivas på en massa olika platser i världen.

Tydligen är det här något som utvecklats under åren. Jag vill minnas att jag var mycket mer patriotisk när jag bodde i Holland och Argentina. Hur känner ni inför ert hemland?

Länkar

En lista med bra länkar

22 mars 2019

Ingen brukar kommentera på de här inläggen med läs- och andra tips, men jag gillar ändå att göra dem och inbillar mig att ni gillar att få roliga länkar. Alltid finns det något nytt intressant att förkovra sig i.

Om att vara tjock (i Kina) och längta efter att bli smal eftersom det då är lättare att acceptera och älska sig själv (eller?).

Gud vad jag inte skulle orka ge mig in i botox- och fillersvärlden, men ALLA sysslar ju med det. Jag har alltså inga moraliska problem (några feministiska kommentarer dock) med att folk vill göra sig snyggare, men det verkar så tidskrävande och dyrt. ORKA!

Den sexistiska och rasistiska teorin: The Replacement Theory handlar om att vita kvinnor inte får ”tillräckligt” många barn. Otroligt obehagligt.

Det är lönlöst att banta.

Att folk har fått sina positioner och jobb på basen av kompetens, hårt arbete och studier är en lögn som upprepats så många gånger att vi tror på den. Meritokrati existerar inte enligt den här texten.

Från ett amerikanskt perspektiv är det imponerande och fantastiskt att Nya Zeeland så fort förbjuder halvautomatiska vapen.

Så många singlar: Mer än hälften av alla amerikaner mellan 18-34 har ingen kärlekspartner.

Tycker ni ska se dokumentären Out for Blood in Silicon Valley. Alla kommer snart att tala om den (eller det gör de i alla fall här).

Lyssnade på avsnittet Never go to Vegas på podden Hidden brain. Första delen var kuriosa om A, B och C-kändisar, men sen kom det riktigt intressanta. Om hur rika människor i USA idag inte visar sin förmögenhet genom dyra klockor och bilar, utan genom att spara till barnen, köpa organisk mat, ge ungarna musiklektioner, gå på pilates, shoppa på Farmer’s Market etc etc Ska tala mer om den i podden med Maggan.

Personligt

Gå och lägg dig

22 mars 2019

För ett halvår sedan köpte vi en bredare säng. Inte för att Magnus och jag hatar att sova nära varandra, men att för varje år som går verkar det dyka upp fler varelser i sängen. Det var såklart en naiv manöver eftersom alla ändå vill sova på mig. Vi kunde likväl klämma ihop oss i en 80 cm bred singelbädd.

Jag har dessutom förlorat förmågan att sova länge på morgnarna. Vaknar kring sju oberoende om det är helg eller vardag. Jag ska inte tvinga er höra på mitt gnäll om sömnbrist (utgår från att de flesta av oss är trötta ibland), men snubblade orelaterat på Twitter över den här recensionen av en bok om sömn.

Boken, alltså Matthew Walkers Sömngåtan (Why we sleep – unlocking the power of sleep and dreams), handlar om hur otroligt viktigt det är att sova minst sju timmar om dygnet och om hur klokt det är med en tupplur mitt på dagen. Jag kan bli väldigt provocerad av framgångsmänniskor som tipsar om att stiga upp halv fem på morgonen och sen jobba till midnatt. Det går inte att vara kreativ och smart om man inte sover tillräckligt. Igår såg vi t.ex. dokumentären Out for Blood in Silicon Valley där grundaren av Theranos, Elizabeth Holmes, skröt om att hon bara sov fyra timmar om natten. Alla som haft småbarn vet att det eventuellt fungerar under en begränsad tid, men i längden håller kroppen inte med så lite sömn.

Så här står det i Aftonbladets recension: Forskningen gör nämligen tydliga kopplingar mellan sömnbrist och nedsatt immunförsvar, och sömnbrist står i direkt relation till dödliga sjukdomar som alzheimer, cancer och depression, förklarar Walker. Likaså försämrar sömnbrist, vilket Walker kallar allt under sju timmars sömn per natt, dessutom fertilitet och ämnesomsättning negativt. 

Själv somnar jag numera med en podd i öronen och sover alltid med sovmask. Lägger mig också så tidigt jag bara kan. Lite för att få vara ifred en stund under dagen, men också för att en släng sömn i kroppen innan nattens brottningsmatcher börjar. Inatt var det katastrofalt med sömnen och funderar på allvar att strunta i FOMO:n, skippa kvällens fest och lägga mig vid halv nio. Men vi får se, kan ju vara att jag piggnar till senare.

Böcker Jobb Personligt Skriva

Orka vara författare

21 mars 2019

Tack för era svar på inlägget om lycka! Tyckte mycket om att läsa dem. Jag håller med om allt, att tacksamhet gör en lycklig och sociala medier sällan gör det. Jag är själv en lycklig människa. Tror att det beror på en del tur och en del skicklighet. Jag känner dagligen en stor tacksamhet för att få bo på den här magiska platsen, tänk att jag dessutom får rida, springa, hänga så mycket med familjen, resa bort med vänner och att det igår surrade en kolibri utanför sovrumsfönstret. Jag älskar verkligen mitt liv. Det känns lite obehagligt skrytigt att skriva det, men nu gjorde jag det ändå. Jag brukar faktiskt försöka tona ner min lycka för att inte provocera folk. Kanske också för att det finns nåt slags uppfattning om att smarta människor är ledsna och ångestfulla människor. Dum och glad, det är jag!

Det sagt var jag olycklig igår. På grund av olika orsaker (som inte har med mig att göra) blev hästboken lite försenad och igår skickade jag äntligen in det redigerade manuset. Det har varit en svår process att skriva den här boken. Jag känner alltid tvivel och ångest innan en bok ska i tryck, men den här gången känns det extra jobbigt.

Jag älskar att vara färdig, men avskyr också att boken inte längre är min när den kommer från tryckeriet. När den finns i bokhandlar ska plötsligt andra människor ha åsikter om den. Vill alltid fräsa, ”Men skriv en bättre bok själv då!” åt amatörkritiker, men det gör jag såklart aldrig eftersom det är pinsamt med författare som offentligt berättar HUR andra människor ska läsa deras böcker.

Att skriva skönlitterärt är, för mig, så mycket per privat än att skriva blogg, krönikor, essäer eller andra texter. Igår när det var som mörkast funderade jag seriöst på varför jag sysslar med författarskap. Det är inte bara dåligt betalt. Jag tycker ju också att det mesta i processen är svårt, jobbigt och ångestladdat. Samtidigt har jag knappt lämnat in ett manus innan jag börjar på nästa. Det finns en oförklarlig drift i att skriva och framförallt utvecklas och skriva bättre. Att skriva är, för mig, att tänka. Allt blir så mycket klarare när jag är tvungen att formulera det i text.

Det tröstar mig mycket att Louise Hej Hej Vardag har gjort illustrationerna.

Det jag vill säga med det här inlägget är väl: När ni läser en bok, tänk på att det ligger mycket ångest och många jobbiga timmar bakom den. Ångest och timmar garanterar såklart inte ett bra resultat. Vissa böcker är bara dåliga, men det ligger ändå ett svettigt hantverk bakom dem. Jaja, nu ska jag översätta min första bok. Överraskande kul en sida in!

Okategoriserade

Två platser kvar i Friday Lab

20 mars 2019

Nästa tisdag börjar årets sista Friday Lab-kurs. Jag vet att jag tjatat mycket om den här på bloggen, men det är faktiskt en av de bästa saker jag gjort på länge. Att få följa med hur folk prioriterar sig själva, får jobb, reder ut vardagen och skapar fina vänskapsrelationer. Här kan du läsa vad två deltagare har att säga om labbet.

Kursen är online och består av liveföreläsningar, övningar, material av i form av texter, poddar och videos, diskussioner, en timme mentorskap och en timme coaching och såklart en otroligt fin gemenskap i Facebook-gruppen.

Priset är 5500 sek/530 euro (bara ett coachsamtal med Maja och en kreativ konsultation med Peppe har ett värde av 3200 sek). Det finns två platser kvar så anmäl dig nu.

Okategoriserade

Världens lyckligaste land

20 mars 2019

Enligt en FN-rapport är Finland världens lyckligaste land. Får andra året i rad. Undersökningen baserar sig på individers personliga bedömning av det egna välbefinnandet. När jag läser det här tänker jag två saker 1) Det kan väl ändå inte stämma? Finländarna är stolta över sitt vemod 2) har lycka blivit en högstatusegenskap som man gärna säger att man är. Lite som jämställdhet. Det är lite skamligt att vara olycklig och ojämställd. Kanske det har något med att sociala medier sakta, men säkert skapar normen om hur ett bra liv ser ut och på Instagram är alla lyckliga.

Jag brukar fråga en bästis i Finland om hen är lycklig och får svaret ”nej eller korta stunder”. Jag antar att det är ett realistiskt svar. Ingen kan gå omkring med bubblande lyckokänslor i magen 24/7. Jag tror att lycka, förutom att vara otroligt subjektivt, också handlar om hormoner och kemiska substanser i kroppen. Vissa av oss har lättare för att vara lyckliga än andra.

Vissa är också bättre på att skapa lycka kring sig (det här är ju lätt att säga när grundkomponenterna som hälsa, kärlek och ekonomi är någorlunda väl ordnade). Alltså omge sig med sånt som skapar lyckokänslor. Gudars var jag förenklar nu, men i ärlighetens namn känns inte FN’s rapport så vetenskaplig den heller.

När är ni som lyckligast? Och på en skala mellan 1-10 där tio är SUPERLYCKLIG, var ligger ni i dag?