Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Tag

Feminism

Feminism Personligt

Skammen över andras asighet

26 november 2018

I en av de feministiska Facebook-grupperna jag är med i håller samtalen alltid saklig nivå, inte minst tack vare administratören Linnea som utan undantag är rättvis och närvarande. Jag läser ofta där, kommenterar nästan aldrig. I går, medan jag väntade på att tomatsåsen skulle koka upp, grävde jag ner mig i en tråd där en före detta medarbetare till mig gick på och förklarade var som är relevant inom feminismen och vad folk i gruppen EGENTLIGEN borde tala om i gruppen.

Jag blev sugen på att slänga mig in i diskussionen, men beslöt mig för att istället berätta här. Den här medarbetaren, också han chef inom koncernen jag på den tiden jobbade i, förklarade ofta för mig hur jag egentligen borde sköta mitt jobb som journalist och lade sedan till vilken dålig chef jag var. Alltid småleende. När min vän och medarbetare sade upp sig informerade han aggressivt henne om att det här var hennes sista chans. Hon hade inte kompetens att få något lika bra jobb i framtiden. Hans osaklighet gick så långt att jag till slut var tvungen att anmäla honom till vår gemensamma chef, men det ledde bara att chefen hade ett snack med honom och medarbetaren blev sur och attackerade mig för att jag tjallat.

Igår kväll tänkte jag på två saker, tänk att skammen över att någon varit ett as mot en kan leva kvar så länge. Att jag under så många år nuddade vid tanken på att det var jag som överdrev, var onaturligt känslig eller bara fick för för mig grejer. Skönt att den tiden åtminstone mestadels är över. Ja, och att just den här personen inte lider av FÖR mycket självinsikt eller intresse av att ta till sig kunskap om feminism.

Feminism Los Angeles

Om bara kvinnor fick rösta

10 september 2018

Jag fick som sagt inte rösta i det svenska riksdagsvalet på grund av att jag inte är svensk medborgare i motsats till resten av familjemedlemmarna. Om jag hade fått rösta skulle jag ha valt någon ur det rödgröna blocket. Ju längre tid jag vistas i USA desto viktigare inser jag att välfärdssamhället är.

När jag pluggade på USC gick jag ett masterprogram för folk som redan jobbat som journalister i några år. I praktiken var de yngsta kring 23 och kom direkt från college, medan de äldsta var över sextio. I dag skrev en av mina före detta kurskamrater, en kvinna på drygt sextio, att hon varit tvungen att flytta från LA till Arizona på grund av de höga levnadskostnaderna i Kalifornien. Hon skrev också att hon sedan 2014 dagligen oroat sig för pengar. Om två år tar underhållet hennes f.d. man betalat henne slut. Hon räknar med att hon då har elva år kvar att leva (på existensminimum) på sina besparingar och efter det lika bra kan ta sitt eget liv eftersom hon inte vill bli en uteliggare med alla sina ägodelar i en butikskärra. Hon avslutar FB-inlägget torrt med att det inte finns någon AC när hon skriver detta. Jag antar att det är en blandning av mörk humor, samhällskritik och allvar i det hon skriver. Eller snarare så här: Jag vill verkligen inte tro att hon funderar på att ta sitt liv.

Det är så sorgligt att det här landet inte har något skyddsnät. Att det är så vanligt att kvinnor stannar hemma och tar hand om barn och hushåll istället för att skapa sig ekonomisk trygghet genom ett jobb. Att kvinnor är hemma är inte bara norm, utan ofta också en nödvändighet på grund av skyhöga kostnader för förskola/dagis. Så otroligt lyxigt med ett samhälle som erbjuder skola, hälsovård, pension, vabb, föräldrapenning etc etc. Ett samhälle där de som är starkare hjälper de som är svagare. Eftersom män har fått rösta så mycket längre än kvinnor borde vi kanske testa på det motsatta. Jag gillar det hypotetiska valresultatet med bara kvinnliga röster.

Feminism

Sommarfestivalen utan män

6 september 2018

I dag berördes jag mest av Maria på Dobra Futro som skrev om hur det var att gå på den mansfria festivalen Statement. Inte alla män och jag har faktiskt många manliga vänner och så vidare i all oändlighet, men FY FAN SÅ HÄRLIGT DET LÅTER! Rena bajamajor, ingen som tafsade, värderade ens utseende och inget obehagligt bröl. Jag säger inte att hela livet ska vara mansfritt, men ju mer jag tänkt på saken, desto mer uppskattar jag att det finns könseparatistiska utrymmen tillgängliga. Just nu drömmer jag om känslan att gå hem genom natten i en stad jag visste var helt mansfri. Jag tror att kvinnor omedvetet ständigt anpassar sig efter männen i sin närhet, undviker att bli tafsade på så långt det går, skrattar på rätt ställen så ingen bli aggressiv, väljer strategi på vägen hem (Uber, sällskap, nyckel i handen, telefon mot örat, rätt sida om vägen etc etc).

”Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna.”

Det finns såklart inget mer provocerande för cis män än kvinnor som har kul utan dem, så sju olika snubbar anmälde festivalen till jämställdhetsombudsmannen. Jaja, det kunde man ju räkna ut. Ingen ska ta ifrån mannen hans privilegier, är CIS-mannens svar på Nobody puts baby in the corner.

Feminism Jobb Podcast

Traditionella amerikanska könsroller

29 augusti 2018

Magnus har som sagt varit i Mexico City på arbetsresa hela veckan (okej snart fyra dagar, men de KÄNNS som sju och i samtiden är känslor ungefär samma sak som fakta). Jag har varit ensam barnansvarig och knappt fått något jobb gjort. Har bara ett halvt kapitel kvar i romanen och det går så tröööögt. Jag tycker det svåraste är att orka i mål, när det redan är klart att jag fixat utmaningen vill jag gå hem istället för att knyta en rosett på paketet. Fattar ni vad jag menar? Känner nån igen sig?

Jaja, innan Maggan drog spelade vi som vanligt in podden och svarade på  gällande förra avsnittet (bland annat om vem som har rätt att flyga och all inklusive-semester). Vi talar också om hur den amerikanska poliskåren försöker polera sitt anseende, sexuella trakasserier i en relation, har Asia Argento förstört Metoo-srörelsen, är Magnus ett asshole 40 procent av tiden, poliser som ammar andras bebisar, beväringar i Finland som tvingas äta vegetariskt och vem försörjer EGENTLIGEN familjen?

Tusen tack alla ni som prenumererar på podden och tipsar era vänner om den! Ni som lyssnar och tycker att man ska betala för innehåll: podden kostar minimala 2,80€ i månaden och prenumerant blir ni genom att klocka på ”subscribe” i högerbalken till den här bloggen. TACK! <3

Feminism Personligt

Förlåtande plagg i damtidningar

14 augusti 2018

Jag hälsade på en god vän som jobbar på Bonnier och fick en tjock hög magasin med mig hem att läsa på flyget. Förr köpte jag ofta damtidningar, låg länge i badet och bläddrade igenom dem. Jag gillar fortfarande modereportagen, plocksidorna och den glassiga helheten. Det är tydligt att många av dem som jobbar på magasin är väldigt kunniga inom sina områden.

Mode kan, precis som vilken konstform som helst, vara provocerande, vågat, samhällskommenterande, vackert och/eller tankeväckande. När folk på Facebook upprört lägger ut bilder från modevisningar med till synes galna kreationer blir jag glad eftersom det då visar att mode inte finns till för att behaga, snarare inspirera och väcka reaktioner.

Med en paus på några år från damtidningsvärlden känns ändå vissa formuleringar väldigt mossiga. Kläderna där beskrevs som ”smickrande”, ”klä dig slank”, eller mitt värsta: ”förlåtande”. Allvarligt talat, inget jävla klädesplagg i hela världen behöver förlåta dig. Mode ska inte vara samma sak som att anstränga sig för att bli snyggare.

Orden vi använder skapar kulturen vi lever i. Magasinen lade en, mycket instabil, grund för hur jag trodde att en kvinna ska se på sig själv och klä sig. Utgångspunkten var alltid: Utgå från att du ska förbättra ditt utseende genom att klä dig, sminka dig och uppföra dig på ett visst sätt. Absolut inte breda ränder på tvären, undvik ”tälteffekten”, absolut inte kjol som tar slut mitt på vaden, håll dig till en färg eller små mönster och så vidare. Sjukt att ens minnas såna här idiotier.

Vi talade om det här i podden för några veckor sedan. Trots att det nordiska samhället kommit längst i världen i jämställdhetskampen har det inte hänt så mycket gällande kvinnors utseenden. Vi ska fortfarande behaga andra med våra utseenden. Det sagt tycker jag inte att feminism och damtidningar behöver ligga i ett motsatsförhållande till varandra. Det måste gå bra att visa mode, skriva reportage och förklara trender utan att subtilt påpeka att plaggen finns till för att göra din kropp lite mer attraktiv.

Feminism Jobb

Vi behöver fler damer som skryter

21 juli 2018

När jag hälsade på Anne förra veckan gav hon mig en stor hög böcker, en av dem var Anna Bråkenhielms ”Räkna med Bråk”. Bråkenhielm är drottningen av reality-tv Sverige. Det var bland annat hon som tog ”Robinson” och ”Halv åtta hos” mig till Sverige. Hon är också hästmänniska och har en gård på Österlen. Minns att hon sommarpratade för en massa år sedan och att jag tyckte mycket om pratet.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i självbiografier, de blir ofta bättre när någon annan skriver dem. Det beror antagligen på att det är svårt att själv se sina privilegier, avgörande livsskeden och –val och få ett intressant perspektiv om man själv skriver om sitt liv. Tycker ändå att Räkna med bråk är riktigt bra. Det sagt har jag a) bara läst hälften av den b) det här ska inte bli en bokrecension, ni får höra mer om den i nästa Mellan raderna istället.

Det som jag tycker är skönt är att Bråkenhielm helt ogenerat skriver om sina framgångar (och sina misslyckanden). Jag har väldigt svårt för blygsamt skryt, men tycker det är befriande när kvinnor öppet är stolta över sina framgångar. Män har vanligtvis noll problem med att skrävla om hur bra de är, men kvinnor som pratar om vad de uppnått är fortfarande ganska ovanligt och uppfattas kanske just därför som provocerande. Tycker att det behövs fler damer som skryter.

Jag tycker att det är underbart när kvinnor, som inte är jag, skriver om sina framgångar. Efter tretton år av bloggande finns det bara en sak jag är nervös över när jag ska publicera ett inlägg och det är att ni ska tycka att jag skryter och tror att jag är nån.

Därför kommer nu lite kognitiv terapi med en lista på några grejer jag är stolt över (ej rangordnad): Att jag fått ge ut sex böcker och skriver på sjuan och åttan, att jag fick stipendiet och klarade av att göra en master på USC, att jag födde Majlis utan någon annan hjälp än ett badkar och åkte hem några timmar senare (OBS! Den som har minst smärtstillande när hon föder vinner inte, men jag tycker att jag klarade detta fint), att jag har ett så roligt nytt projekt på gång, att vi bara flyttade till andra sidan jordklotet och nu har en stabil och kärleksfull vänskapskrets där och att jag har lyckats omge mig med så otroligt bra människor.

Sen finns det ju en massa jobb jag sökt och inte fått, detsamma gäller stipendier, människor jag gjort besvikna, att jag bor så långt från min mamma som inte är i toppskick precis, att mina barn bor så långt från sina kusiner och tusen andra saker som jag tänker på när jag vaknar på natten och har ångest, men vill inte fokusera på just de sakerna nu.

Nu är det er tur, jag vill ha en riktigt FET lista på vad ni är stolta över. Inget är för stort, inget är för litet. Se det som en feministisk handling att skryta om er själva.

 

Bilden har såklart Karin tagit.

Feminism Jobb

Kvinnliga experter, ni finns och behövs

9 mars 2018

Louise på HejHejVardag skrev ett jättebra inlägg om vad en får säga nuförtiden (spoiler: en får säga mer eller mindre vad som helst, men får också räkna med att bli emotsagd). Detta är helt klart är en feministisk fråga: att våga säga, våga tänka om, våga be om ursäkt, men också våga stå på sig.

Själv är jag ofta rädd för att skriva eller säga något som kunde göra någon ledsen (är för heteronormativ, för kärnfamiljsnormativ, för CIS, skriver ”man” istället för ”en”, ”skaffa barn” istället för ”få barn”, talar om ämnen jag inte har tolkningsföreträde i och så vidare). Det är såklart en bra sak att försöka göra sitt språk så inkluderande som möjligt, men ibland går min ängslighet överstyr och det blir bara jobbigt att läsa parenteser med brasklappar och ursäkter.

Louise skriver: ”…om kvinnorna tystnar så är det männen som får fortsätta att höras. De som tagit på sig teflonrocken och inte bryr sig om kritik.” Så bra sagt! Jag tror att det är en bra feministisk övning att träna på att ta kritik OCH att avgöra om den är befogad eller inte. Också att lära sig skillnaden på sak och person. Om någon kritiserar det du sagt, kritiserar hen inte ditt värde som person (och om hen gör det kan du avfärda personen helt). Kritik kan vara välmenande och leder kanske till att du lär dig något nytt. Är kritiken befogad är det bara att pudla, be om ursäkt och fortsätta in i livet som en lite mer upplyst person.

Jag läste nyliken en diskussion bland journalister på FB där en klagade på att det är svårt att få kvinnor att ställa upp som experter. Har de inte en Phd eller tjugo år av erfarenhet inom branschen tackar de nej. Snubbar snubblar glatt in efter att ha sett ett Youtube-klipp om ämnet. (Att kvinnor tackar nej är såklart också att de riskerar att få våldtäkts- och dödshot efter att ha tagit plats i offentligheten). Önskar jag själv var pyttelite mer av youtube-slaget.

Jag har själv inga problem att pudla och be om ursäkt om jag sagt något dumt eller backa om jag har fel, men jag har skitsvårt att se mig som en expert. En kompis och jag snackar om att göra en slags föreläsningsserie och jag känner, utan att kokettera, att jag inte är expert på någonting. Vad kan JAG lära ut som inte tusen andra personer kan så mycket bättre? Och det är klart att det finns folk som har en djupare expertis i många frågor, men vad fan. Jag försöker öva mig på att se att min kompetens och tycka att den räcker (två masters, utlandsvistelser, bloggande i snart tretton år, sex böcker, chefskap, föreläsningar, jobb både inom statliga och privata sektor ÄR ju inte kattpiss och antagligen mer än många killars.

En annan viktig feministisk handling som vi kan göra är backa andra kvinnor offentligt. Lyft kvinnor, retweeta dem, heja på dem, tipsa och tipsa om dem. Visa också annat än privata meddelanden att de är grymma. Feminism är handlingar.

 

Kan inte ni fylla på med lite kvinnlig självinsikt? Berätta om er kompetens. Vad är ni experter i? NOLL blygsamhet, tack. Ni är garanterat mer än killräckliga.

baby Feminism

Klänning versus byxor

28 januari 2018

Okej, här kommer en urgammal spaning: När folk säger att feminismen måste jobba med viktigare saker än färger på barns kläder tänker de inte riktigt hela vägen fram. Själva färgerna påverkar såklart inte ett barns uppfattning om sig själv, men vi vuxna, som vuxit upp i en kultur där blått och mörka färger betyder kille och rosa och ljusa färger symboliserar tjej, behandlar automatiskt ungarna olika. Det är såklart ingen patriarkal konspiration, utan bara en inlärd reaktion. Det är enkelt och skönt att dela in världen i två kön med specifika egenskaper.

Nu säger jag inte att det är nåt fel på att klä sin lilla tjej i rosa tyll eller kille i Batman-tröja, men gör man det varje dag kommer omgivningen att bekräfta och förstärka traditionella könsroller. Tjejer blir ständigt påminda om att de är söta och gulliga och killar att de är tuffa och starka. Jag ska inte vara självgod här (en av de värsta egenskaper jag vet) eftersom jag sannerligen inte har haft någon uttalad strategi med Majlis klädsel. Men på grund av lättja, sjysta vänner och miljötänk har Majsan mest av allt blivit klädd i plagg vi fått av folk med lite äldre barn. En majoritet av plaggen har råkat vara traditionella pojkplagg. I dag när jag klädde barnet i en klänning hon fått av sin gudfar noterade jag hur stor skillnad det är på folks reaktioner.

Jag tycker ju alltid att Majlis är världens sötaste, men samma unge i klänning fick dubbelt så många kommentarer om hur gullig hon. Jaja, jag fattar ju att jag sparkar in öppna dörrar här. Alla vet detta, Öhman! Men tänkte att det kanske är en bra reality check att göra på sig själv. Hur mycket en påverkas av folks klädsel och utseende.