Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Tag

Vänner

Resa Vänner

Joshua Tree med barn och morföräldrar

3 november 2018

Magnus äldsta och bästa vän Tommy med familj hälsar på och det gör också Tommys mamma och pappa och Magnus mamma, min svärmor, Diana. Tillsammans hyrde vi ett airbnb-hus utanför Palm Springs och har mest hängt vid poolen de senaste dagarna.

På lördag morgon bestämde vi oss för att det var slutslappat och körde mot Joshua Tree, som bara ligger en halvtimme från Palm Springs. En av de finaste nationalparkerna jag besökt. Det var här vi testade på glamping i våras och här vi hyrde hus med Cissan & Co för snart två år sedan.

Det är kargt och väldigt vackert. Folk campar här året om, men parken är så stor att det går bra att vandra en hel dag utan att möta en enda människa. Om det är människofritt man strävar efter alltså. Det finns också kortare, mindre avancerade stigar som lämpar sig bra för småbarn. Är ändå alltid lite ängslig över att Majsan ska snubbla över en skallerorm.

Vi tappade blixtsnabbt bort hälften av gänget och så var det bara svärmor Diana, Majlis, Magnus och jag. Inte ett dåligt gäng det heller.

Här kallade Magnus mig för sin  ”livskamrat” och jag sa att han verkligen får skärpa sig. Det gjorde han inte.

Är för övrigt väldigt glad och tacksam över att jag har en så bra relation med min svärmor. Trivs alltid i hennes sällskap. Här leker vi ”skivkonvolut”.

Hej hej! Nu ska jag ta ett dopp i poolen och sen passa på att jobba lite.

Böcker Skriva

Det sista ni behöver veta om bokmässan

2 oktober 2018

Här kommer det sista sjoket från bokmässan. Det är så intensivt och kul att jag inte hann blogga alla dagar, men från och med nu kör vi på i vanligt tempo med minst ett inlägg om dagen. Jag tog tydligen inga bilder alls från kvällsaktiviteterna, men 100 procent av kvällarna i Göteborg hängde jag på Park med alla andra författare. På dagarna hängde jag i mässhallen och på olika scener, till exempel här med Dea Solin och Ellen Strömberg. Fotokredd till Ellens man Per.

Jobbar man på mässan hör det till att klaga lite på hur tungt det är, hur långa dagarna och korta nätterna är, men det är också väldigt härligt. Jag blir alldeles pirrig av lycka av att tänka på alla böcker som finns och alla människor som kommer till mässan för att de gillar att läsa. OCH att träffa vänner jag vanligtvis inte annars ser. Johanna här på bilden ovan är en internetvän sen massor av år tillbaka. För ett par år sedan medan Johanna ännu jobbade på Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar fick jag göra ett reportage med Jill Johnson i Las Vegas för henne. Det var ett väldigt tydligt, behagligt och kul samarbete. Fint att ses!

Jag hann också hänga en stund med Amanda som är förutom en kär vän också lärare och författare. Vi smet upp på mitt hotellrum och briefade varandra om livet, barnen, jobben och hemmen. Vi ses inte så ofta, men när vi gör det är det omedelbart helt naturligt.

Utsikten från mitt hotellrum var för övrigt väldigt bra. Göteborg kändes lite, lite som Helsingfors. Varje gång jag är här är det för att gå på bokmässan och jag hinner aldrig se mer av stan än Gothia och Park, men en dag ska jag utforska staden ordentligt.

I år hann jag inte gå på ett enda seminarium utom de jag själv modererade. Eller med handen på hjärtat skulle jag väl ha hunnit, men var så jetlaggad/hade sånt adrenalinöverskott/ville prata med alla kompisar jag sprang på att det inte blev några lyssningstillfällen alls. Det sagt rekommenderar jag VARMT seminarierna. Brukar vara mycket intressant och inspirerande att lyssna på dem (nu fick jag en idé om att tillägna ett helt eget inlägg till vilka bokskrivarråd de olika författarna jag intervjuade kom med). Tyckte väldigt mycket om att höra hur Jenny Jägerfeldt och Gunnar Ardelius jobbar. UR spelade in just den diskussionen, länkar till klippet om jag får nys på när det sänds.

Två monterdiskussioner jag hann med var Cissan och Kristin som pratade om sin nya vegetariska kokbok ”Nyfiken Grönare”. Den handlar mycket om hur man undviker att slänga bort mat och kan skapa nya rätter av gårdagens resten. Och Patrik Lundberg som inte bara är oerhört gullig och smart att hänga med, utan också en fantastiskt skribent. Hans senaste bok heter ”Berättelser om Sverige: texter om vår demokrati”.

Ja och så fick jag signera BÅDE ”Livet & patriarkatet” och ”Vackra människor” trots att de inte kom ut i år. Det kändes mycket fint. En kväll sprang jag på Stina Wollter på Tidningen Vi:s fest. Min förläggare Anna presenterade mig som Peppe och författare till Livet & Patriarkatet och på nåt sätt lät det som om jag var aktuell med boken i år. Det slutade med att jag lovade skicka henne ett ex. Hoppas att hon inte känner sig bedragen när hon ser att bokjäveln kom ut redan 2016.

Mitt nästsista uppdrag var att moderera ett 45 minuter långt seminarium med Hannah Widell och Amanda Schulman. Temat var ”The Diamond Year”, boken som jag är medförfattare till. Det var kul och lätt. Som moderator är det alltid lättast om författarna är vana att prata inför publik/i podd och om de läst varandras böcker.

Sen reste Cissan och jag i elvahundra timmar för att komma hem. Det gick ändå förvånansvärt fort då vi hade sällskap av varandra. På vägen till Sverige samkollade vi på serier Cissan laddat ner till Netflix, men på vägen tillbaka visade det sig att Norwegian uppdaterat sitt filmutbud och Netflix inte behövdes. Vi ville ändå koordinera vår tittning så vi beställde in varsitt glas vin och räknade till tre så vi kunde trycka på filmen exakt samtidigt fast på varsin skärm. Det var den bokmässan, nu tycker jag att vi vänder blad.

Okategoriserade

Manliga vänner från förr

23 september 2018

Mellan det att jag var nitton och drygt trettio hade jag en bästa vän. Vi hängde, reste, åkte snowboard, åt middag och umgicks med varandras familjer. Under drygt tio år pratade vi med varandra så gott som varje dag. Sen träffade jag Magnus och han träffade en tjej. Utan att gå in på detaljer hade vi ett stort gräl ett par månader före Magnus och mitt bröllop. Jag minns exakt var jag befann mig: Ute på en promenad runt Brunnsparken, precis vid Siljaterminalen började jag gråta och tryckte bort samtalet. Sedan dess har vi inte talat med varandra.

Jag är en av världens mest kortsynta människor och jag kan verkligen inte påstå att jag gått omkring och varit arg i nästan tio år, men jag har ändå inte tagit kontakt med honom. På min födelsedag i augusti hörde av han ändå sig, och undrade om vi kunde bli vänner igen. ”Annars gör jag gärna ett nytt försök om tio år” skrev han. Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Nu håller vi på att lära känna varandra igen. Ganska mycket har hänt under tio år, både själsligt och rent konkret. Det är väldigt kul och spännande. Jag är otroligt tacksam och glad. Det är något speciellt med folk man lärt känna i brytningsskedet mellan ungdomen och vuxenlivet. Vet inte riktigt när vi kommer att ses, vi bor ju ganska långt ifrån varandra, men ser fram emot den middagen.

Det finns ingen sensmoral eller poäng i det här blogginlägget. Jag ville bara berätta för er om hur glad jag är över min nygamla vänskap.

Hästar Los Angeles

Equus coaching i LA

20 september 2018

För ganska exakt en månad sedan testade Magnus och jag på equus coaching med min kompis Frida som precis utbildat sig till precis det. Den här gången styrde vi nordost om Los Angeles till Tujunga där Frida testade ett nytt ställe. Och framförallt nya hästar. Hon berättade att nu när hon är gravid så är det praktiskt taget omöjligt att få hästarna att jobba med henne. De vill bara att hon ska ta det lugnt och vila.

Vi bestod den här gången av Vidar, Majlis och jag, plus Cissan. Först var vi tvungna att signera papper på att allt var på vårt eget ansvar. Så är det alltid i USA. Folk är livrädda för att bli stämda. Kanske det är så i Norden också nuförtin?

 

Frida är ett sånt proffs. Tycker det är värt att hälsa på i Los Angeles bara för att bli coachad av henne. Hon är så saklig och vänlig och har en analytisk förmåga. Och så är hon såklart en människokännare. Frida har såklart tystnadsplikt, så det är fritt fram att öppna sig för henne.

Cissan var först ute med den här hästen. Otroligt oartigt av mig att inte minnas vad hästarna hette, men sån är jag.

Ungarna kunde tänka sig roligare förmiddagar. Eller Majlis älskade ju hästarna, men sparade inte på gnället när hon tyckte att jag befann mig för långt ifrån henne eller annars bara var frustrerad.

Uppgiften var att få hästarna att lyda oss från marken. Utan att sitta på dem eller röra vid dem. Eller egentligen var uppgiften att jobba med oss själva. Analysera hur vi kände oss när hästen inte gjorde som vi ville.

Jag gick som vanligt in med högra krav på mig själv att visa alla hur duktig jag var och att jag kan det här med hästar. Kämpade på som bara den. När jag fick hästen att trava var jag överlycklig, men sen sa det stopp. Jag blev såklart frustrerad och besviken på mig själv. Får jobba lite mer på de känslorna. Frida försökte förklara att fokus inte ska ligga på hästen, utan på en själv, men det var för döva öron. Fast nu överdriver jag, jag åkte faktiskt hem med en övning som ska underlätta mitt liv lite.

Majlis sysslade med ett experiment som vi kan kalla: ”Världens smutsigaste barn”. Jag ansträngde mig för att vara ”avslappnade hippiemamman”, men det gick sådär. När vi kom hem blev det bad och pool och bad. Vår pool har restaurerats i sex veckor och igår öppnade den äntligen. Väntar har varit lång. Nu hoppas jag på bad fram till minst november.

Los Angeles Resa

Sjöelefanter i San Simeon

4 september 2018

Jag vakande till en riktigt dålig dag. Det berodde delvis på att Majlis, som vi trodde hade börjat sova hela nätter, ordnade skrikfest hela natten. På morgonen låg det bara tråkiga meddelanden i mailboxen. Jag kände mig skör och värdelös. Kanske det är PMS, kanske är det livet (ska sjungas i melodi till Maybelline-reklamen). Imorgon blir det kanske bättre.

Här kommer i alla fall en sista bildkavalkad från Labor Day-helgen. Det var för övrigt samma folk vi firade Thanksgiving med i Yosemite förra året. Minus Eric som turnerade i Europa och kommer hem först i oktober.

Tre dagar är tillräckligt länge för att man ska unna sig att ta det lugnt mellan utflykterna och bouleturneringen (det visade sig att jag är jättebra på boule, who knew). Det är också tillräckligt länge för att man ska kunna uppskatta tystnaden igen när man kommer hem och barnaskaran inte består av tio ”aktiva” ungar.

Fördelen med så många barn var att de underhöll sig utan oss vuxna och vi kunde prata politik, nöje och dricka ett glas vin. Kanske beundra utsikten en stund.

 

På söndagen åkte vi norrut till San Simeon som inte bara är känt för Hearst Castle som tronar upp sig på en kulle högt över landsvägen, utan också sjöelefanterna som ligger och jäser på stranden. Hanarna kan väga drygt två ton, stora jävlar.

Sen åkte vi tillbaka och kollade på det säsongens första avsnitt av Svenska Hollywoodfruar där Magnus jobbat som inslagsproducent och Sofie som fru.

Los Angeles Personligt Resa

Hälsningar från semesterpatrullen

1 september 2018

Vår kompis Daniel döpte planeringsgruppen inför denna minisemester till ”Semesterpatrullen” och jag tycker att det är ett otroligt bra namn. Bara positiva vibes. Eftersom den första helgen i september är Labor Day och officiellt slutet på sommaren beslöt vi oss för att hyra ett Airbnb-hus nånstans mellan Los Angeles och Sant Francisco (en del av patrullen bor i Södra Kalifornien, den andra i norra).

 

Det blev Nipomo, ett ställe jag aldrig hört talas om förut, men som ligger i närheten av Pismo Beach. Magnus och jag tog Vidar ur skolan lite tidigare och så körde vi rakt norrut längs med highway one. Majlis kräktes på vägen så nu luktar bilen inte smultron precis, men annars gick det bra. Vi var först på plats i huset som stod högt uppe på en kulle med utsikt över hela området och ända till havet.

När alla anlänt åt vi tacos och pratade tills folk började droppa av med ursäkten ”natta barn”. Följande morgon återförenades vi över en seriös match i boule.

Cissan och jag vann. Tackar som frågar. Sen gled vi omkring i huset och på gården. Någon lagade lunch på gårdens rester, nån annan tog en tupplur, en av oss klippte podd. Sen beslöt vi oss för att åka ner till stranden. Det blev obehagligt mycket logistik, men visade sig vara värt det.

Det var en låggrund strand med stora vågor. På en del fick man köra ner sin fyrhjulsdrivna bil och till exempel ha en liten picknick framför den på stranden. Har aldrig sett nåt liknande i Santa Monica. Folk badade, kite surfade och Vidde hittade genast två nya kompisar att leka med. Hans år som ensambarn har gett honom förmågan att blixtsnabbt hitta barn att leka med.

 

På vägen hem åt vi cinnamon rolls. Som vanligt efter strandhäng fanns det sand i varje liten hålighet och alla var tvungna att duscha ordentligt. Nu blir det middag solnedgång. Fast i omvänd ordning. Svarar på kommentarer när vi är hemma igen på måmdag <3

 

Resa

Helg i Dubai

13 augusti 2018

För länge sen kallade en kompis till mig bröllop för ”bröllis”. Jag tyckte att det var extremt töntigt och använde ordet ironiskt. Tills jag använt det så mycket att det normaliserats för mig och jag började använda det som om det var ett helt normalt ord för fenomenet bröllop. DET ÄR DET INTE! Samma förlopp håller nu på att ske med att på skoj kalla Dubai för ”Dubben”.

Karine och jag lärde känna varandra för snart femton år sedan då jag var ihop med Karins killes kusin. Första gången vi sågs var på restaurang Maxill i Helsingfors och efteråt dansade vi hela natten på nattklubben Kalle. Karine är fransk, men älskar finsk schlager på ett passionerat sätt bara en utlänning kan älska det.

Klipp till 2018 då Karine fortfarande har samma kille, men jag eh.. uppgraderat mig? Vår vänskap visade sig bli stabil som urberget och trots att vi bara under korta perioder bott i samma land har vi ändå setts och hörts mycket. Den här gången tog jag Magnus och Majlis med mig och åkte till Dubai där Karine och Rasmus bott de senaste fyra åren. De trivs som bara den.

Det första vi gjorde var att köra ut i öknen. Tydligen måste man ta en kurs i sandkörning och ha en bra bil för det. Öknen är det enda autentiska i Dubai känns det som och trots att det var vidriga 45 grader varmt gillade jag det mycket. Dromedarer överallt och magiskt vackra landskap. Jag lärde mig att man måste släppa ut lite luft ur bilhjulen och att mjuksand är den farligaste sanden att köra i. Då fastnar man nästan alltid.

Ute i öknen var hettan faktiskt behagligare än inne i Dubai där havet gjorde luftfuktigheten mycket intensiv. Temperaturen sjönk aldrig under 35 grader, oberoende av tid på dygnet. Sista kvällen satt vi ute och åt middag och jag har aldrig varit lika klibbig av svett.

Nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer, men återkommer imorgon och i podden om vad jag egentligen tycker om den här extremt konstiga och konstgjorda platsen. Fördelen med att besöka platser är ju att man lör sig så mycket om dem. En sak är jag ändå säker på och det är att min Rodebjer-kaftan som jag fick av Maggan tidigare i somras aldrig passat så bra som den här lördagen ute i öknen§nån emirat jag inte minns namnet på (Ras al-Khaimah?)

Resa Restauranger Stockholm

En härlig kväll och en kort natt

24 juli 2018

Det här inlägget där ni skrev om vad ni är stolta över gav mig både rysningar av välbehag och lite fuktiga ögon. Så mycket så fint. <3

Sedan dess har jag packat upp (läs förresten det här sjukt roliga inlägget hos Hej Hej Vardag om barn som packar), skrivit mina tecken och sen dragit ut i hettan med ett bra gäng kvinnor. Först middag på YucLat Asian och sen drinkar på TAK.

Det är så här jag föreställer mig sommaren i Stockholm när jag befinner mig i LA och får hemlängtan: Middag med goda vänner, varmt i luften så ingen behöver en jacka, ljus sommarnatt och staden som breder ut sig under en. Otroligt nog blev den här fantasin verklighet. Kolla förresten på Cissans pjuck, jag ska köpa ett par i mörkblått så fort de kommer.

Jag skulle upp  klockan 4.30 följande morgon för att bege mig på Gryningsritt genom stan (mer om det senare) och stannade ute alldeles för länge. Har varit så jäkla trött idag, men det var lätt värt det.


Feminism

Män borde bli bättre på att skapa god stämning

23 juli 2018

I går på färjan från Helsingfors till Stockholm frågade jag Magnus någonting över middagsbordet, han svarade kort och där dog diskussionen. Jag blev oproportionerligt irriterad. Kanske för att jag under veckan varit primus motor i att hålla igång samtal. Det har varit en av sommarens finaste veckor, men också en ganska tungrodd sådan.

Jag var snabb att påpeka hur irriterande det är att ensam bära ansvaret för konversationen och att Magnus faktiskt kunde anstränga sig lite. För att inte vara orättvis mot Maggan så pratar vi en hel del, inte sällan kommer vi in i en diskussion och är motvilligt tvungna att hålla oss från att snacka slut den och istället spara den till podden. En del av vad jag verkligen uppskattar med vår relation är att det är så kul att prata med varandra. Ändå är det tydligt att han är uppvuxen i en kultur där männen inte bär ansvaret för den allmänna goda stämningen. De berättar och förklarar, men frågar sällan.

Jenny skrev ett bra inlägg om hur värdefullt det är att det finns någon (hennes mamma) som håller igång konversationen. Att män tillåter sig att sitta tysta och kort bara svara på frågor. Skita i att ta ansvar för bra stämning och att alla känner sig sedda. Precis som det är livsviktigt för människor att ha fysisk kontakt med andra levande varelser tror jag att det är viktigt att få känna att någon är intresserad av ens åsikter/känslor/mående/erfarenheter.

Det enklaste sättet att få andra att känna sig bra är att visa intresse för dem och se dem. Det är också det enklaste sättet att bli omtyckt. Ofta läser jag att det är en feministisk fråga att våga skapa dålig stämning, men tycker ärligt talat att det vore trevligt om män uppförde sig lite mer som kvinnor.

 

Förresten, är själv chockerad av mängden kött på bilden ovan. Det är en ungefär en årskonsumtion i vår familj.

Stockholm

Jag är en tråkig person (men sommarnatten är fin!)

7 juli 2018

Ni hur man romantiserar de där ljuva, varma, ljusa sommarnätterna och sen blir besviken för att det ändå alltid blir kallt, mygg och sällskap som dricker liiite för mycket rosé. I går visade det sig ändå att de där perfekta sommarkvällarna verkligen existerar. Kolla på den här bilden till exempel!

På fredag eftermiddag åkte hela familjen ut till Louise Hej Hej Vardag, där Hanna och Anna redan väntade. Halva Etiopien-gänget alltså! Det var fruktansvärt varmt i Stockholm, men en klagar inte. Jag använder väldigt sällan deodorant, men på bussen kände jag mig lite orolig över beslutet. Hur mycket kan en människa svettas innan hon börjar lukta riktigt illa?

Sommarnatten var ljuv och vi pratade Mr Cool, riksdagsvalet och fotboll. Magnus brukar reta mig för att jag tycker det är värdelöst att hänga med folk man bara kallpratar med, men jag tycker att det är så sjukt mycket intressantare att höra folk prata om samhälle, politik och kultur än att snacka väder. Och på tal om att vara tråkig människa så talade vi också om att bejaka livet. Jag önskar att jag var lite mer la vida loca, men jag ÄR personen som väljer en bit mörk choklad till ett glas rödvin istället för shotrace klockan fyra på morgonen. USCH!

Okej, på den här bilden är jag inte bara tråkig utan också lite trött. På bilden nedan ser ni folk med livsglädje i själen.

Barnen lekte harmoniskt, de vuxna drack lämpligt med vin och ni vet hur det lätt blir: Otroligt trevligt. Det är så här jag föreställer mig Sommarsverige.

Sen tog vi en taxi hem och barnen somnade i bilen. Nu ska jag skriva mina dagliga 10 000 tecken, är mitt inne i en jordbävningsscen och ganska nyfiken på hur det kommer att gå.